Den svenska demokratin bygger på att den lagstiftande och den dömande makten är åtskilda. Därigenom garanteras rättssäkerheten för alla individer.

I SvD Brännpunkt (1/9-2009) anser chefsjuristerna på TCO och LO att en ökad juristmakt hotar demokratin. Artikelförfattarna påstår att det finns en risk för att domstolarna (EG-domstolen och de nationella domstolarna) i allt högre grad kommer att pröva demokratiskt fattade beslut på ett sådant sätt att den leder till att den demokratiska ordningen "undermineras". De vill att riksdagens makt ska stärkas. Det är en farlig inställning.

Det är inte den lagstiftande församlingen som ska bestämma hur lagstiftningen ska tolkas. Det är de dömande instanserna i den demokratiska ordning vi har valt, som ska följas. I och med att Sverige genom folkomröstning är med i EU, så har vi valt att ingå i det demokratiska system som EU är.

Vi har inget behov av att ändra grundlagen eller agera på annat sätt.

Artikelförfattarna har fokuserat på domar inom det arbetsrättsliga området, så som den så kallade Laval-domen. Artikelförfattarna anser att den "obalans som skapas efter EG-domstolens kontroversiella domar" måste få en motvikt, och att riksdagen bör ges ”en mer aktiv kontrollfunktion”. Men Laval-domen har inget med detta att göra, utan var en dom som fackförbunden delvis förlorade.

Endast riksdagen är en garant för demokratin påstås det vidare. EG-domstolen och även de nationella domstolarna sägs ha maktanspråk som går för långt, och man önskar se ett botemedel mot detta.

Men det är inte enbart riksdagen som skapar demokratin; demokratin tillkommer i ett samspel mellan riksdag, regering och de dömande instanserna. Domstolarnas uppgift är att bevaka jämlikheten inför lagen. Domstolarnas uppgift är att finna den balans som kallas rättvisa. Domstolarna är garanten för att demokrati, lag och rättvisa verkligen upprätthålls.

I många avseenden har de överstatliga dömande instanserna under såväl Europafördraget som Europakonventionen skapat rättvisa för den enskilde individen. Det har inte sällan skett i situationer där det har rört sig om att värna rätten för de svagare i samhället. Hit hör principiella mål som det så kallade Costa Enel-målet, där en enskild person lyckades stoppa ett stort statligt företags agerande. Hit hör också mål om expropriation, beskattning och olika frågor om den fria rörligheten inom Europa.

Det för ingenting framåt att skapa ett system där riksdagen utser en kontrollfunktion som kan pröva demokratiska beslut som prövats av de dömande instanserna, såsom lagar, en fackförenings agerande i en speciell situation, eller någon annan företeelse. Dessutom finns i så fall risken att vi får beslut präglade av okunskap och populism.

Tvärtom skapas en ny faktor som leder till rättsosäkerhet och kanske, i förlängningen, en inskränkning i likheten inför lagen och därmed en obalans i demokratin. De dömande instansernas integritet i den demokratiska ordning vi har bestämt, ska inte kunna ifrågasättas på det sätt som man anar att artikelförfattarna menar. Förslaget är ogenomtänkt, och bör stanna där det står.

Av Leif Gustafsson, advokat, Baker & McKenzie Advokatbyrå

Härkan du läsa debattinlägget på SvD.se.