Enligt svensk rätt har det varit möjligt att en person som lämnar oriktig eller ofullständig uppgift i sin självdeklaration dels påförs skattetillägg, dels lagförs för någon form av skattebrott med eventuell straffsanktion som påföljd. Detta har inte ansetts utgöra dubbelbestraffning. I februari 2009 meddelade Europadomstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland, vilket behandlade dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen.

Anna Karlgård, nyutexaminerad jurist från Internationella Handelshögskolan, anser att domen innebär en förändring av rättsläget och att det finns ett tydligt behov av förändrad lagstiftning på skatteområdet.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I ett flertalrättsfall från Europadomstolen har framarbetats metoder för att avgöra huruvida ett förfarande strider mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen. Den 10 februari 2009 meddelade Europadomstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland där domstolen såg ett behov av att förtydliga hur situationer av eventuell dubbelbestraffning bör behandlas.

Zolotukhin-domen behandladeinte skatteområdet, så för att kunna avgöra huruvida domen påverkar det svenska skattetilläggsförfarandets förenlighet med Europakonventionen måste den appliceras på förfarandet. Genom att i enlighet med domen utgå från de s.k. Engelkriterierna har jag funnit att det svenska skattetilläggsförfarandet är av straffrättslig karaktär. Jag har även sett till de fakta som anklagelserna grundas på. I ett fall där en skattskyldig påförs skattetillägg och lagförs för skattebrott med anledning av att denna person lämnat en oriktig eller ofullständig uppgift i sin självdeklaration anser jag att de fakta som påföljderna grundar sig på är desamma; den skattskyldige har underlåtit att lämna den specifika uppgiften. Mot denna bakgrund har jag funnit att Zolotukhin-målet mycket väl kan appliceras på det svenska förfarandet och, som en följd av detta, att det svenska förfarandet strider mot Europakonventionen.

Regeringsrätten för imål nr 8133-08 ett annorlunda resonemang och menar bl.a. att förbudet mot dubbelbestraffning ska tolkas med beaktande av hur konventionsstaternas rättsordningar utformats. Domstolen anser att särskilda kännetecken och särdrag för det svenska rättssystemet innebär att den praxis som Zolotukhin-domen medfört inte avser det svenska rättsystemet. Jag har svårt att finna stöd för detta då det explicit framgår i Zolotukhin-domen att dubbelbestraffningsförbudet skulle undergrävas om hänsyn togs till de enskilda staternas legal characterisation.

Sedan Zolotukhin-domenmeddelades har ett flertal avgöranden på området gjorts av svenska domstolar och utfallen har varit vitt skilda. Detta tyder på att rättsläget är oklart och att det finns ett behov av en ny rättsordning på området. Med inspiration hämtad från den norska regeringens förslag till förändrad lagstiftning anser jag att Sverige, med en ordning liknande den som beskrivs i det följande, skulle uppnå rättssäkerhet, upprätthålla en preventiv effekt på skatteområdet och kringgå eventuella problem som uppstår i och med uppdelningen mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.

Skattemyndigheten bör undersöka om det finns tillräckligt bevis för att väcka åtal för skattebrott och i förekommande fall lämna över ärendet till åklagaren. Finner skattemyndigheten eller åklagaren att det inte finns tillräckligt med bevis för att väcka åtal undersöks istället om det finns grund för att påföra skattetillägg. Båda påföljderna kan således inte åläggas, vilket förhindrar dubbelbestraffning och leder till att ärenden inom detta område prövas av antingen allmän domstol eller förvaltningsdomstol.

Vi står nuinför en mycket intressant situation där Högsta domstolen ska avgöra ett mål som överklagats från Göta hovrätt. Gör Högsta domstolen samma bedömning som Göta hovrätt befinner vi oss i ett läge där landets två högsta instanser har behandlat samma fråga och utifrån samma rättskällor kommit till olika slutsatser. Enligt min mening strider det svenska förfarandet mot Europakonventionen. Därför föredrar jag, trots den svåra situation som uppstår om Högsta domstolen gör en bedömning motsatt den som Regeringsrätten gjorde, att det blir ett sådant utfall så att det kan bli en förändring på området.

Av: Anna Karlgård

Artikeln är ett sammandrag av de slutsatser som Anna Karlgård kommit till i sin magisteruppsats ”Skattetillägg, straff och förhållandet till Europakonventionen”, skriven under termin 9 vid Affärsrättsliga programmet, Internationella Handelshögskolan, Jönköping.