Så kom domen som alla väntat på. Ett års fängelse och 30 miljoner i skadestånd. Att den blev fällande var nog inte helt oväntat men när det gäller påföljden är åsikterna många och bitvis förvirrade. Juridik, politik, etik, moral och personliga värderingar i en salig blandning…

Många menar att domen är fel och straffet för hårt med hänsyn till att lagstiftningen är både föråldrad och teknikfientlig. Personligen kan jag konstatera att den är både logisk och självklar givet den lagstiftning vi har i Sverige 2009 – de lega lata, det vill säga den lag som för närvarande gäller.

Många hävdar att lagstiftningen är förlegad och borde anpassas till samtida teknikutveckling. Det kan man tycka vad man vill om, men det är något som inom juridiken kallas de lega ferendo, det vill säga den lagstiftning som man vill ha givet ett visst förändringsbehov. Detta har vi en riksdag och regering som hanterar och det är ett av fundamenten i ett rättssamhälle, att medborgarna i landet vet eller genom juridisk hjälp kan få reda på vilka regler som gäller just nu.

I de fall man inte håller med om att lagen skall vara utformad på ett visst sätt så är man hänvisad till att genom demokratiska principer försöka få våra politiker att ändra på lagen. Dessförinnan kan inte domstolarna göra annat än att döma efter den lag som för närvarande gäller.

Enligt svensk lag krävsinget åtal för huvudbrott för att kunna åtala någon för medverkansbrott och maxstraffet för medverkan till upphovsrättintrång är inte lägre än maxstraffet för upphovsrättsintrång.

Så länge man kan bevisa att själva brottet faktiskt har begåtts, finns ingen begränsning i huruvida man kan åtala en gärningsman för huvudbrottet eller inte. Bevisningen för att själva brottet verkligen ägt rum har Pirate Bay bidragit till själva genom att på sin webbtjänst tillhandahålla ett slags ”räkneverk” som anger hur många användare som laddat ner de 33 verk som åtalet gäller.

Värt att poängtera när det gäller samtliga brottmål, så även detta, är att åklagaren måste kunna påvisa att de åtalade haft uppsåt eller varit grovt oaktsamma. Just uppsåtet är kanske det allra tydligaste i Pirate Bay-fallet, eftersom grundarna inte direkt varit diskreta med sina intentioner.

På såväl skriftliga som muntliga uppmaningar om att omedelbart upphöra med sin olagliga verksamhet har man svarat med direkta förolämpningar och varit extremt tydlig i att man struntar fullständigt i rättighetshavarna och deras rättigheter.

Med ett piratskepp i sin loggaoch med uttalanden som att ”alla klagande upphovsrättspersoner och/eller lobbyorganisationer kommer göras till åtlöje och hängas ut på siten” kan man knappast undgå förstå vilka avsikter Pirate Bay haft med sin verksamhet.

Dessutom har det upphovsrättsligt skyddade materialet nyttjats i kommersiellt syfte, vilket givetvis också är en omständighet som verkar i försvårande riktning för de åtalade.

Tingsrätten fann att de tilltalade gjort sig skyldiga till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Vid påföljdsbestämningen fastställde tingsrätten brottets straffvärde till ett års fängelse med hänsyn tagen till tillgängliggörandenas stora omfattning och därtill korresponderande skadeföljder samt att verksamheten bedrivits som ett kommersiellt projekt i organiserade former.

Maxstraffet för brott mot upphovsrättslagen är 2 år och enligt tingsrätten saknades anledning att se lindrigare på medverkansbrottet är själva huvudbrotten eftersom de tilltalade, till skillnad från gärningsmännen, erhållit ekonomisk ersättning för verksamheten samt att webbplatsen varit en förutsättning för upphovsintrångens omfattande effekt. Då medverkansbrotten begåtts kollektivt dömdes alla tilltalade till samma straff.

När det gäller skadeståndskravenvill jag först påpeka att huvudregeln i svensk rätt är att vid upphovsrättsintrång har rättighetshavaren rätt till ersättning för den fulla skada som uppstått på grund av intrånget.

I Pirate Bay-målet uppgår kraven till sammanlagt ca 120 miljoner SEK. Vid beräkningen av skadan utgick de svenska skivbolagen och de amerikanska filmbolagen ifrån vad varje nedladdning (exemplar) av en rättighet eller ett verk multiplicerat med det pris som en legal nedladdning av rättigheten eller verket skulle ha kostat. För de amerikanska bolagen var dock priset reducerat med den del som tillkommer distributörer med flera.

Den yrkade ersättningen gällde enbart upphovsrättsinnehavarens pris. Detta synes dock inte ha noterats av tingsrätten.

De nordiska filmbolagen använde i stället ett fiktivt licensbelopp för en tänkt rätt att tillgängliggöra filmerna för gratis nedladdning från en legal fildelningstjänst. Dessutom yrkandes ersättning för andra skador på grund av utnyttjandet såsom utebliven försäljning och minskat intresse för CD-skivor, DVD:er och legala onlinetjänster med mera.

De åtalade ansågs ersättningsskyldiga på grund av sin medverkan. I fråga om det skäliga vederlaget ansåg domstolen att de nordiska filmbolagens hypotetiska licensavgift framstod som lämplig för att bestämma ersättningens storlek och de tillerkändes ersättning med yrkat belopp.

Avseende övriga bolag konstaterade tingsrätten att deras beräkningsmodell snarare var avsedd för olovliga förfoganden genom exemplarframställning än ett olovligt tillgängliggörande för allmänheten. Dessa bolags ersättning reducerades därför, genom att basera beräkningarna på halva antalet uppgivna nedladdningar och reducera priset per nedladdning för de amerikanska filmbolagen.

Sammantaget kan man konstateraatt det varit svårt för tingsrätten att uppskatta den verkliga skadan och bedöma ”räkneverket” avseende antal nedladdningar.

Jag tycker att det är rimligt att tingsrätten tillämpar en viss försiktighet avseende tillförlitligheten av räkneverket vid beräkningen av skadeståndet.

Att ”viss försiktighet” skulle vara likställt med ett halverat antal nedladdningar och en halverad uppskattning av andra förluster håller jag dock inte med om. Här finns definitivt utrymme för hovrätten att utdöma om inte hela, så åtminstone en betydligt större del av de yrkade skadestånden!

Man kan dessutom spekulera i om denna försiktighet vid bedömningen av ”räkneverkets” tillförlitlighet även spelat in vid bedömningen av gärningens straffvärde. En inte alltför djärv gissning är att så är fallet och att hovrätten därför kan komma att skärpa påföljden för de åtalade.

Claes Langenius
Advokat Hammarskiöld & Co