Varje år dömsungefär 500 personer för grovt skattebrott, skattebrott eller vårdslös skatteuppgift enligt skattebrottslagen (Skattestatistisk årsbok 2008 s. 271). I samtliga dessa fall förekommer även en skatteprocess i vilken det ingår skattetillägg. Det förekommer att skatteprocessen sker efter skattebrottsprocessen. I dessa fall har alltså den skattskyldige redan åtalats eller dömts för någon form av skattebrott när skatteprocessen inleds. Skattetillägg är en särskild avgift som utgår med 40 procent av den skatt som felaktigt deklarerats. Det finns ingen begränsning i skattetilläggets storlek och kan därför uppgå till mycket stora belopp.

Det är en grundläggande rättsstats– och rättssäkerhetsprincip att ingen ska kunna dömas två gånger för samma sak – förbud mot dubbelbestraffning (ne bis in idem). Alltsedan Europadomstolen år 2002 fann att skattetillägg utgör ett straff i Europakonventionens mening (Janosevic mot Sverige och Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige) har diskussion uppstått om det utgör förbjuden dubbelbestraffning att någon döms för skattebrott och påförs skattetillägg för samma agerande. Regler om dubbelbestraffning finns t.ex. i Europakonventionen. Denna regel fungerar som processhinder (rättskraft), vilket innebär att om en process angående en sak prövats så ska en ny process om ”samma sak” avvisas och alltså inte ens prövas av domstolen.

Enligt den praxissom hittills förekommit i Högsta Domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen utgör det inte förbjuden dubbelbestraffning om någon åtalas eller döms för samma agerande som föranlett påförande av skattetillägg (se t.ex. RÅ 2002 ref. 79, NJA 2004 s. 510 och Rosenquist mot Sverige). Skälet till att dubbelbestraffning inte ansetts föreligga är att oriktig uppgift – vilket är en gemensam förutsättning för både skattebrott och skattetillägg – måste lämnas uppsåtligen eller av oaktsamhet för skattebrott, medan detta inte krävs för skattetillägg.

Mot bakgrund av en ny domfrån Europadomstolen (Sergey Zolothukin mot Ryssland), hävdar jag att detta synsätt inte längre är hållbart. Denna dom avgjordes av s.k. stor kammare, vilket i princip innebär att Europadomstolen därigenom ändrar sin tidigare praxis. I domen framkommer att det är de faktiska omständigheterna som avgör om det är ”samma sak” som prövas i de två processerna. Detta är en skillnad från tidigare praxis, där domstolarna endast jämför reglerna för skattebrott och skattetillägg och konstaterar att de skiljer sig åt, utan att beakta vad som faktiskt inträffat i målet. Detta avgörande har även diskuterats vid ett seminarium hos Institutet Skatter och Rättssäkerhet (www.isr.org.se).

Det bör alltsåutgöra förbjuden dubbelbestraffning om någon åtalas eller döms för något av de skattebrott som nämns ovan och därefter påförs skattetillägg. Detta innebär i sådant fall att alla skattetillägg som påförts efter åtal för skattebrott kan omprövas hos Skatteverket inom en femårsfrist och ska då undanröjas.

Av Gustav Lindkvist, jur. kand, fil mag, Wistrand advokatbyrå och verksam i Institutet Skatter och Rättssäkerhet