Nästan varje avtalingås eftersom parterna var för sig anser att avtalet försätter dem i en bättre situation än vad de annars skulle vara i. Sådana förväntningar saknar ofta stöd i såväl avtal som lagstiftning.

De flesta avoss har en hygglig uppfattning om vad som avses med ”indirekt skada” eller ”indirekt förlust”, liksom med deras syskon (eller kloner(?)) ”ekonomisk följdförlust”, ”konsekvensskada” m.m. I köplagen exemplifieras indirekta förluster i 67 § 2 st. De ersätts som huvudregel bara vid vårdslöshet. I avtal är det vanligt att ansvaret för indirekt skada begränsas än mer, så att ersättning för sådan skada bara utgår när den avtalsbrytande parten har varit grovt vårdslös. Ansvarsbegränsningar beträffande indirekta skador är så vanliga att vi ofta inte reflekterar närmare över dem och – om något – anser dem vara en närmast självklar del av ett ordentligt avtal.

Det kan därförvara fruktbart att lyfta blicken och fråga sig vad negationen av en indirekt skada är. Svaret är mödan värd: Negationen av indirekt skada är värdetillskott på grund av ökad produktion eller omsättning (jfr 67 § 2 st. 1 p. KöpL), på grund av besparingar (2 p.), ökad vinst (3 p.) och andra liknande nyttigheter (4 p.). Detta ”indirekta värde” är den egentliga anledningen till att den som sedermera kom att drabbas av avtalsbrott och skada alls ville ingå avtal!

Det är inte självklart att en reglering är bra när den innebär att en part – i allmänhet säljaren eftersom det i första hand är vid säljares avtalsbrott som regleringen aktualiseras – inte annat än i undantagsfall ansvarar för att motpartens bevekelsegrunder för att alls träffa avtal tillgodoses. En sådan reglering begränsar köpares vilja att ingå avtal och därmed även säljares affärsmöjligheter.

Ersättning enligt detpositiva kontraktsintresset – och det är ju det som enligt dispositiv rätt skall ersättas vid avtalsbrott – skall försätta den skadelidande parten i samma situation som om avtalet hade fullgjorts på riktigt sätt. Skada på grund av avtalsbrott är i grunden alltid en resultatförsämring i jämförelse med om avtalet fullgjorts på ett riktigt sätt. Om avtalsbrottet inte har lett till en resultatförsämring finns därför som regel inget positivt kontraktsintresse att ersätta. Ersättning enligt det positiva kontraktsintresset är således alltid i första hand ersättning för just indirekta skador.

Köplagens reglering innebärföljaktligen att lagstiftaren i stor utsträckning har fuskat bort det positiva kontraktsintresset, åtminstone så länge den avtalsbrytande parten inte har varit vårdslös: Den skadelidande skall inte alls sättas i samma ekonomiska situation som den skulle ha varit i om avtalsbrottet inte hade varit för handen, eftersom den skadelidande som regel inte har rätt till ersättning för det indirekta värde som avtalet skulle skapa, men som har fallit bort på grund av avtalsbrottet. Det är värt en reflektion när man utformar avtal.

Av Jon Kihlman, advokat, jur. dr och delägare Gärde Wesslau advokatbyrå