Per Hallström, som tidigare jobbat som advokat på Mannheimer Swartling är en av tre jurister som ska bistå den nära 150 man starka svenska delegationen med juridisk rådgivning. De leder även en av EU:s expertgrupper som består av jurister från de olika medlemsländerna och kommissionen.
Vad kommer utfallet bli av förhandlingarna i Köpenhamn?
- Det är väldigt svårt att uttala sig om. Hade jag kunnat svara på den frågan
hade jag nog varit Gud, säger Per Hallström.
Är det realistiskt att tro att förhandlingarna kommer mynna ut i ett
bindande avtal?
- Som jurist vill jag inte ägna mig åt sådana spekulationer. EU har hela tiden
haft den ambitionen men det är många som har förstått att det kanske kan bli
svårt att nå dit just nu.
Den stora frågan blir, enligt Per Hallström, hur mycket parterna är redo att förpliktiga sig till i form av utsläppsminskningar och hur detta ska finansieras. För juristerna kommer en stor utmaning ligga i att, i det osäkra läge som råder, få fram kreativa och hållbara juridiska lösningar på det parterna kommer överens om.
Affärsvärlden Affärsjuridik har även talat med Åsa Romson, doktorand i miljörätt på Stockholms universitet. Även hon har väldigt svårt att se att mötet kommer mynna ut i något rättsligt bindande dokument. I bästa fall kommer politiska löften att avläggas.
EU har tydligt gått ut med att texten i Köpenhamn ska bli ratificerbar. Men det får anses som ett totalt orealistiskt mål enligt de experter Affärsvärlden Affärsjuridik talat med.
De europeiska förhandlarnas realistiska mål blir att komma så nära som möjligt ett dokument som i bästa fall kommer likna ett ratificerbart dokument. Risken som finns är att nästa klimatmöte blir först om ett år. Då kan mycket ha hänt. Nya ledare kan ha tillkommit och andra politiska agendor kan ha satts upp. Då finns en risk att förhandlingarna måste börja om från början.
I juridisk mening är länderna inte juridiskt bundna om avtalet inte ratificerats. Det betyder att ju längre förhandlingarna blir desto mer omförhandlingar kommer behövas om saker länderna kanske var överens om i början av förhandlingarna.
En av de svåraste frågorna blir att komma fram till exakta siffror på åtaganden om hur mycket länder med stora koldioxidutsläpp ska minska. En annan stor fråga är hur hjälp ska föras över till fattigare länder vars största problem är svält och inte energifrågor.
Ett annat stort problem i Köpenhamn blir USA som är väldigt försiktiga med att binda sig vid internationell rätt. Europeiska länder har en tradition av att binda sig internationellt men att sedan hålla det borta i den nationella politiken. Det beror på att många europeiska länder måste implementera konventionerna i det nationella rättsystemet för att det ska gå att åberopa framför de nationella domstolarna. I USA har man en mer direkt princip. Har man bundit sig så gäller det.
Samtidigt som Köpenhamnsförhandlingarna pågår sker parallella förhandlingar inom ramen för Koyotoavtalet vars första åtagandeperiod löper ut 2012. I dessa förhandlingar deltar inte USA eftersom de inte ratificerat Koyoto-protokollet.
Det har funnits massa problem med Koyoto-protokollet förutom det uppenbara att stora utsläppsländer inte anslutit sig. En farhåga är att dessa problem även kommer finnas med i ett eventuellt Köpenhamnsavtal.
Något som Koyoto-protokollet kritiserats för är dess svaga sanktionssystem. I praktiken blir det bara ett moraliskt fel om ett land bryter mot konventionen. Inga handelsbojkotter eller ekonomiska sanktioner i någon hårdare form finns. En förebild för hårda sanktioner inom miljöavtal går då att hitta i Montreal-avtalet.
Ett annat problem med Koyoto-avtalet var att det gick väldigt försiktigt fram. Sverige kunde öka sina utsläpp med fyra procent då avtalet slöts. Det tog också tio år efter det att avtalet blev klart tills det ratificerades.
Resultatet av förhandlingarna i Köpenhamn kommer inte leda till något ratificerbart dokument. Frågan blir då om mötet är värt någonting. Det råder det delade meningar om. En del menar dock att det eventuellt ändå binder länderna politiskt så pass mycket att det i praktiken kommer ske en livsnödvändig förändring.
