Det islamiska ekonomiskasystemet baseras på de regler som den islamiska rätten, Sharia, ger uttryck för. Det underliggande islamiska konceptet är att pengar inte har något värde i sig, utan endast ett verktyg för att mäta värdet av något annat. Detta koncept sammanhänger i sin tur med det strikta förbudet mot riba, vilket kan sägas motsvara ränta.

Alltfler europeiska affärsbanker uppfattar islamiska banktjänster som en möjlighet att skapa ny lönsam affärsverksamhet. Kravet på undvikande av ränteinstrumentet, till följd av förbudet mot riba, betraktas inte såsom ett oöverstigligt hinder.

Trots att islam ofta betraktas som oerhört normativ och restriktiv, tillhandahåller islamiskt bankväsende fler valmöjligheter och utgör ett kompletterande alternativ till vad som erbjuds på den konventionella finansmarknaden. Den islamiska banken existerar inte endast för att bemöta konkurrens från utländska räntebaserade banker.

Många anser att dess primära funktion snarare är att, genom finansiella tekniker anpassade till Sharia, mobilisera och aktivera ekonomiska resurser hos muslimska medborgare, resurser som annars inte skulle ha kommit samhälle eller affärsliv till nytta.

Fastighetsfinansiering i enlighetmed Sharia uppvisar skillnader gentemot de bolåneupplägg som förekommer i konventionella banker. Till skillnad från den sedvanliga lånestrukturen är, för metoder såsom murabaha och diminishing musharaka, ett karaktäristiskt drag att banken vid någon tidpunkt får direkt eller indirekt besittning över fastigheten i fråga, och följaktligen utsätts för de risker som är förknippade med äganderätten.

Enligt Finansinspektionen (nedan FI) föreligger inte några generella hinder för en islamisk bank att etablera sig i Sverige. Emellertid kan enskilda produkter och tjänster, som en islamisk bank avser att erbjuda, komma att stå i strid med svensk lagstiftning och därför förbjudna i Sverige. Ett väsentligt kriterium för att ett företag ska anses bedriva bank eller - finansieringsrörelse och utgöra ett kreditinstitut är att verksamheten finansieras genom upplåning från allmänheten.

Ett företag vars huvudsakligaverksamhet är att lämna krediter, genom finansiering på annat sätt än upplåning från allmänheten, betraktas istället som ett finansiellt institut. Lag om bank- och finansieringsrörelse (nedan BFRL) omfattar endast kreditinstitut och övriga finansiella institut hamnar därmed utanför lagens tillämpningsområde, vilket innebär att de inte är tillståndspliktiga eller står under FI:s tillsyn.

Ett kreditinstitut får enligt BFRL endast driva finansiell verksamhet och sådan verksamhet som har ett naturligt samband med den. Därutöver får det, med några få undantag, endast inneha sådan egendom som behövs för att driva denna verksamhet. Följaktligen föreligger ett principiellt förbud för kreditinstitut att förvärva fast egendom, vilket i huvudsak vilar på uppfattningen att placeringar i fast egendom är att betrakta som jämförelsevis illikvida och kan leda till att ett kreditinstitut anses ha otillräckliga möjligheter och kunskaper att hantera. En grundläggande princip lagstiftaren gett uttryckt för är således att kreditgivning och ägande ska hållas isär.

Vi har i våruppsats identifieras två möjliga alternativ för att strukturera finansiell verksamhet som avser att tillhandahålla tjänster för islamisk fastighetsfinansiering i Sverige. Företag kan erbjuda islamisk fastighetsfinansiering i Sverige, såvida det inte tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Med ett sådant upplägg kan företag dock inte erbjuda konsumenter ett paket med både islamisk ”inlåning” samt ”utlåning”, då det skulle leda till att verksamheten definieras såsom en finansieringsrörelse. Innan ikraftträdandet av ändringarna av BFRL krävdes det, för att anses bedriva finansieringsrörelse, att utlåning företaget tog emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, antingen direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband till.

Från och med den 1 juli 2009 tog lagstiftaren bort kravet på indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband till, vilket innebär en förenkling och därmed en ytterligare möjlighet för etablering av islamiskt fastighetsfinansiering på den svenska marknaden då det möjliggörs finansiering genom andra koncernbolag vilka bedriver tillståndspliktigt bank- och finansieringsrörelse.

BRFL medger undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse för företag som erbjuder finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företag i fråga. Detta undantag är intressant för det företag som vill erbjuda konsumenter en paketlösning med både islamisk ”inlåning” och ”utlåning”, då undantaget även gäller för det fall att det i företaget förekommer upplåning från allmänheten. Genom att bedriva verksamhet i ett kombinerat fastighets- och finansieringsföretag träffas man således inte av de begränsningar som återfinns i BRFL, avseende verksamhetens art samt tillåtet egendomsinnehav. Denna konstruktion kan komma ifråga för nybyggnation genom användning av istisna, en metod vars användning är utbredd av islamiska banker vid finansiering av uppförandet av byggnader och bostadshus.

De i uppsatsen presenterade alternativen för islamisk fastighetsfinansiering i Sverige illustrerar den möjlighet som finns att kringgå begränsande lagstiftning. Ett viktigt skäl till detta är att även om den utåt sett har en annan struktur, är effekten och syftet oftast identiskt med konventionell västerländsk finansiering. En annan relevant fråga är om dessa verksamhetsstrukturer är attraktiva och kan generera lönsamhet.

Lagstiftaren kan väljaatt inta en pro-aktiv roll och arbeta för att främja utvecklingen av islamiska banktjänster, och har då att ta ställning till behovet att anpassa regleringen så att islamisk fastighetsfinansiering blir möjlig inom ramen för det tillståndspliktiga systemet.

Jur kand Mina Nemati