Det är inte ovanligt att människor anser att det finns två parallella regelsystem: Ett juridiskt och ett etiskt eller moraliskt. En konsekvens av synsättet är att ett agerande eller en företeelse antas kunna vara tillåten enligt det juridiska systemet men ändå otillåten – eller åtminstone klandervärde – enligt det etiska. I viss mån är uppfattningen säkert både riktig och sund: Att en handling inte är otillåten innebär inte att den också är god.

Man måste emellertidgöra skillnad mellan juridik och juridik. Statens maktutövning bör skiljas från situationer där lagstiftningen snarare har en servicefunktion. Bland det senare slaget märks inte minst avtalsrätten. I den har det tidigare funnits utrymme för etiska överväganden, vilka skiljde sig från de juridiska. Skillnaderna har dock i stor utsträckning försvunnit i takt med att avtalsrätten har moderniserats. De formkrav som en gång i tiden behövde uppfyllas för att bundenhet skulle uppstå, gav exempelvis utrymme för situationer där en person kunde sägas vara etiskt förpliktad utan att någon juridisk bundenhet fanns. Så är det fortfarande för t.ex. köp av fast egendom och bostadsrätter.

På liknande sätthar löftesprincipen – som vi nu har haft lagfäst i 95 år och som bl.a. kommer till uttryck genom att anbud inte kan återkallas – tagit bort behovet av etiskt färgade resonemang om att man skulle vara moraliskt bunden av ett löfte att ingå avtal, trots att juridisk bundenhet saknas. Sådana kompletterande regler finns däremot i rättssystem där det är avtalet snarare än löftet som skapar bundenhet. De innebär i korthet att en part ibland blir bunden av sitt löfte trots att det egentligen inte är bindande.

Gränsen mellan bundenhet och icke-bundenhet är knivskarp: Om du har lovat, är du bunden. Om du inte har lovat, är du inte bunden. I praktiken uppkommer naturligtvis ibland frågan om ett löfte har givits eller inte. Det händer t.ex. att parter har olika uppfattning om vad ett Letter of intent eller ett Memorandum of understanding innebär. Sådana frågor kan vara nog så komplicerade och får avgöras genom tolkning av vad parter har skrivit och sagt, hur de har agerat och utifrån vad de långt senare – i en domstol eller skiljenämnd – säger sig komma ihåg. Alla sådana problem finns emellertid oberoende av om man har att ta ställning till juridisk eller moralisk bundenhet, eftersom båda bedömningarna bör göras utifrån ett så gott faktaunderlag som möjligt. Det duger därför inte att sopa undan tolknings- eller bevisproblem genom att låtsas göra en etisk bedömning i stället för en juridisk.

Den avtalsrättsliga regleringen är inte bara enkel och praktisk, utan också etiskt och moraliskt oklanderlig: Man skall hålla vad man har lovat. Man behöver inte hålla vad man inte har lovat. Det räcker gott! En etisk dimension utöver den juridiska skulle ge den tämligen märkliga effekten att man också vore tvungen att hålla vad man inte har lovat. Och det är väl knappast god etik?

Av Jon Kihlman, advokat, jur. dr och delägare Gärde Wesslau advokatbyrå