I en radländer har klimatet för frihandel och en globaliserad ekonomi blivit kärvare de senaste åren. Myndigheter i t.ex. Venezuela, Bolivia och Ryssland har vidtagit åtgärder som direkt eller indirekt synes hindra, diskriminera eller expropriera utländska investeringar. Sannolikt kommer dessa åtgärder att drabba även ett antal svenska investerare.

Den pågående globalaekonomiska krisen förstärker denna trend. Det är naturligt att politiker och myndigheter i kristider ibland pressas till att vidta protektionistiska och andra extraordinära åtgärder. Som parallell kan nämnas de åtgärder som vidtogs av Argentina i samband med den allvarliga finansiella krisen i Argentina 1999-2002, vilka drabbade många utländska investerare och resulterade i ett stort antal internationella tvister.

I ljuset avdenna utveckling finns anledning för företag och investerare med verksamhet eller ägarintressen i utsatta länder att se över vilka rättsliga åtgärder som kan vidtas för att skydda investeringarna.

Förr fanns mycketsmå möjligheter för utländska investerare att få skydd eller ersättning i en situation då värdstaten t.ex. diskriminerade investeraren eller exproprierade investeringarna. Man fick normalt förlita sig på eventuella diplomatiska påtryckningar från hemlandet gentemot värdstaten.

Detta har drastiskt förändrats. Numera är mer än 140 stater parter till den s.k. Washingtonkonventionen från 1965, som syftar till att skydda utländska investeringar. Det finns också mer än 2000 mellanstatliga investeringstraktater (Bilateral Investment Treaties, ”BITs”) med samma syfte. Sverige har träffat 70 BITs med andra stater, varav 64 har trätt i kraft. På energiområdet har dessutom ett antal stater tillträtt Energy Charter Treaty, som syftar till att skydda utländska investeringar på energiområdet, dvs i olja, gas m.m. En aktuell och uppmärksammad tvist enligt Energy Charter Treaty är de ersättningskrav som drivs av f.d. aktieägare i det ryska oljebolaget Yukos mot den Ryska Federationen.

Dessa folkrättsliga traktateroch konventioner har inte sällan undertecknats vid högtidliga tillfällen såsom statsbesök etc. Innehållet är dock mycket skarpare än vad de diplomatiska orden staterna emellan kan ge sken av. Detta har ett stort antal stater surt fått erfara. Typiskt sett innehåller dokumenten bestämmelser som förklarar att en stat inte får diskriminera utländska investerare, att investerare från en stat skall behandlas lika bra som investerare från den bäst behandlade staten (”most favoured nation treatment”), att utländska investeringar endast får exproprieras under vissa förutsättningar, och om så sker, att ersättning för detta skall betalas till den skadedrabbade investeraren. Definitionerna av vad som i dessa sammanhang utgör en ”investering”, vilka ”investerare” som omfattas av skyddet, vad ”expropriation” innefattar etc är ofta vidsträckta, vilket resulterar i ett omfattande skyddsområde.

Ett avgörande skältill att traktaterna skapat ett relativt effektivt skydd för utländska investeringar är att de innehåller tvistlösningsbestämmelser som innebär att en utländsk investerare kan starta ett internationellt skiljeförfarande direkt mot värdstaten för att t.ex. kräva skadestånd för diskriminerande eller expropriationsliknande åtgärder. Ett stort antal tvister av detta slag har avgjorts och pågår. Sverige, med Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, har de senaste åren blivit ett av flera centra för sådan internationell tvistlösning.

Av Fredrik Norburg, Advokat, Norburg Advokatbyrå