Det är idagfå som ifrågasätter behovet av en effektiv konkurrenslagstiftning. Jag gör det inte. Konkurrensfientliga ageranden bör bekämpas. Däremot anser jag inte att jakten på konkurrenssyndare ska få ske till vilket pris som helst. Europas viktigaste konkurrensmyndighet – Europeiska kommissionen – tycks vara av annan uppfattning. Kommissionen har på senare tid agerat på ett sätt som antyder att myndigheten inte tillåter något att komma i vägen för dess jakt på konkurrenssyndare.

Kommissionen har en aggressiv approach mot allvarliga konkurrensbegränsningar, vilket kanske är en förutsättning för att uppnå en effektiv lagstiftning. Utredningsmetoderna vässas regelbundet och varje år utdöms rekordböter. Förra året var inget undantag. Amerikanska processortillverkaren Intel dömdes då att betala hisnande 1,06 miljarder euro för brott mot EU:s konkurrensregler. Intel vände sig till Europeiska Ombudsmannen och klagade på kommissionens hantering av utredningen mot bolaget. Nyligen offentliggjorde ombudsmannen sin syn på kommissionens agerande. Av beslutet framgår att kommissionen undanhållit bevisning som talat till Intels fördel. Något sådant får inte ske. Detta oavsett om bevisningen har någon avgörande betydelse eller inte i själva skuldfrågan.

Kommissionens agerande ärsärskilt allvarligt eftersom myndigheten inte bara har en utredande utan även en dömande makt. Det är kommissionen som efter avslutad konkurrensutredning utdömer böter. Beslutet kan sedan överklagas till EU:s domstolar, men även om de mycket väl kan komma att ifrågasätta kommissionens slutsatser så ifrågasätter de sällan några sakförhållanden. Kommissionens bild av vad som faktiskt skett blir därför ofta en sanning. Det ställer höga krav på myndighetens agerande och objektivitet.

I fallet Intelbortsåg kommissionen ifrån gällande regler. Vi får ändå förutsätta att det var en engångsföreteelse och att kommissionen inte regelmässigt överskrider givna ramar.

Att kommissionen tänjereller åtminstone prövar gränserna för dess befogenhetsramar förekommer däremot rätt ofta. Jag har inget att invända så länge det inte innebär att enskildas rättigheter åsidosätts.

Den som blirföremål för en konkurrensutredning har nämligen vissa grundläggande rättigheter som måste beaktas. Dit hör rätten till försvar och skyddet mot självangivelse, men även rätten till privatliv som begränsar kommissionens möjligheter att utföra gryningsräder.

Kommissionen ska alltidväga behovet av effektiva konkurrensregler mot dessa rättigheter. Objektivitet borde vara ett absolut krav i det här sammanhanget. Tyvärr medför kommissionens aggressiva approach att dess objektivitet ibland kan ifrågasättas.

Jag inser attdet är en svår balansakt att garantera en effektiv konkurrenslagstiftning och samtidigt respektera enskildas rättigheter i alla lägen. Så länge kommissionen själv har makten att besluta om gryningsräder (i Sverige måste Konkurrensverket vända sig till Stockholms tingsrätt för ett sådant beslut), utdöma böter och ingå förlikningsavtal med kartellsyndare så är kraven på objektivitet och iakttagande av enskildas rättigheter dock absoluta.

I december 2009trädde Lissabonfördraget i kraft. Genom fördraget åtar sig EU att ansluta sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Dessutom ges EU-domstolen rätt att tillämpa och tolka Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det här medför ökat fokus på enskildas rättigheter och sannolikt även att rättigheterna kommer att utökas. Det ska bli intressant att se hur kommissionen ställer sig till detta faktum och om det påverkar dess benägenhet att försöka tänja givna befogenhetsramar. Jag menar att det är nödvändigt för rättsäkerheten i kampen mot konkurrensbegränsningar.

Av Helene Andersson, advokat, Advokatfirman Delphi