Svenska företag ingårofta avtal med amerikanska distributörer eller återförsäljare för att få bättre tillgång till den amerikanska marknaden och underlätta försäljningen till kunder i USA. Sådana avtal är vanligtvis skriftliga och innehåller standardtermer som ”term” (giltighetsperiod), ”termination” (uppsägning) och ”grounds for termination” (skäl för uppsägning av avtalet). Utländska företag utgår ofta från att det enbart är avtalet som styr, när det gäller att bryta eller ändra avtalet med distributören. Tyvärr har många delstatliga lagar kraftigt begränsat möjligheten att säga upp distributionsavtal. Lagar av denna typ tillhör i allmänhet två kategorier: 1) branschspecifika lagar och 2) franchiselagar, d.v.s. lagar som rör koncessioner.

Den första kategorinbestår av de många förordningar som reglerar relationerna i samband med distributionen inom vissa branscher. Exempel på sådana branscher är tillverkning av maskineri och andra produkter t.ex. för användning inom jordbruket, verkstadssektorn, skogsindustrin, byggsektorn och trädgårdsdriften. Många av dessa förordningar föreskriver att tillverkarna inte får säga upp, avstå från att förnya, eller väsentligt förändra konkurrensförutsättningarna vid ett distributionsavtal utan giltiga skäl. ”Giltiga skäl” avser oftast inte en förändring i tillverkarens affärsstrategi, t.ex. en önskan att ersätta en distributör eller att dra sig ur marknaden. Giltiga skäl kan ibland anses vara ett misslyckande från distributörens sida att skapa tillräcklig tillgång till marknaden, men oftast bara om tillverkaren först har gett en skriftlig förvarning (ibland 12 månader innan man vill säga upp avtalet) om vilka förväntningar som gäller och sådana förväntningar är rimliga.

Om giltiga skäl föreligger, måste tillverkaren också lämna skriftligt varsel till distributören där man nämner vilket giltigt skäl som gäller. Den tid han har på sig att lämna sådana uppgifter varierar från delstat till delstat. T.ex. måste i Louisiana varslet lämnas 90 dagar före det datum då avtalet utlöper, men man måste också erbjuda en 60-dagarsperiod, under vilken distributören kan rätta till felet och undvika uppsägningen. I Ohio, å andra sidan, får distributören inte någon period för att rätta till felet, men tillverkaren måste lämna varsel 180 dagar i förväg. Villkoren i avtalet kan alltså tillåta uppsägning, t.ex. om den svenska tillverkaren önskar dra sig tillbaka från den relevanta marknaden. Men i många delstater kommer den svenska tillverkaren ändå inte att kunna säga upp avtalet utan lagstadgade giltiga skäl och skriftligt varsel.

I många delstaterkrävs också att tillverkarna köper tillbaka lagret och andra tillhörande varor från distributören. Det ska ske inom en viss tid efter uppsägningen av avtalet, och till vissa angivna priser.

Den andra kategorinbestår av franchiselagar, som kan gälla distributionsavtal. Tillverkarna förutsätter ofta att dessa komplexa och kostsamma franchiselagar i många delstater inte ska tillämpas när det gäller relationer i samband med distribution, eftersom ingen av parterna har avsett att deras arrangemang skulle utgöra en franchise. Men franchiselagar tillämpas, om det speciella arrangemanget faller inom ramen för den legala definitionen. Definition av en franchise varierar från delstat till delstat. Generellt sett föreligger en franchise 1) när franchisegivaren ger franchisetagaren rätt att använda franchisegivarens varumärke i samband med försäljning eller distribution av varorna eller tjänsterna i fråga, 2) när parterna antingen har en viss förväntan på en ömsesidig ekonomisk förmån (”community of interest”) - eller någon anslutande marknadsplan, som fastställs och kontrolleras av franchisegivaren, och 3) när franchisetagaren betalar en franchiseavgift.

De första tvåelementen finns ofta med i distributionsavtal. Distributionsavtal i allmänhet kräver inte betalning av franchiseavgifter, men ibland kan licensavgifter, avgifter för försäljning, och kostnader för att utbilda personal eller tillhandahålla manualer anses vara indirekta franchiseavgifter. Dessutom finns det vissa delstater, som inte ens kräver betalning av en franchiseavgift för att ett kommersiellt arrangemang ska utgöra en franchise. Om en delstats franchiselagar tillämpas i ett distributionsavtal, gäller ofta samma villkor som för de branschspecifika lagarna, d.v.s. att man behöver giltiga skäl, skriftligt varsel och ibland kanske en tidsperiod, under vilken distributören kan rätta till felet och undvika uppsägningen, innan man kan säga upp avtalet.

Den svenska tillverkaren bör därför alltid ta hänsyn till de delstatslagar, som kan tillämpas på, eller ersätta villkoren i amerikanska distributionsavtalet. Det kommer att förebygga ett brutalt uppvaknande, om det senare sker en förändring i affärssstrategin som kräver att den svenska tillverkaren ska avsluta distributionsavtalet.

Av Steve Suneson, partner i den amerikanska advokatfirman Kavinoky Cook LLP