För att förenkla köpprocessen genomför säljarna i allt större grad en due diligence (DD), en undersökning av det bolag som ska säljas. Om detta beteende har Affärsvärlden Affärsjuridik skrivittidigare. I den artikeln talade advokat Sten Bauer om fördelarna med en sådan undersökning.

Men en sådan undersökning är inte värd något i sig. Det är först om den tillför garantikatalogen innehåll som den alls kan spela roll. Det anser advokat, jur. dr Jon Kihlman vid Gärde Wesslau Advokatbyrå.

-Säljarens undersökning fyller egentligen ingen annan funktion än att den kan ge underlag för en mer utförlig garantikatalog.

Det huvudsakliga problemet är att en köpare alltid har anledning att undersöka allt som inte står i garantikatalogen. Först om katalogen är heltäckande – och det kan den knappast någonsin vara – saknas anledning för köparen att själv undersöka.

Eftersom DD-materialet också många gånger innehåller information om sådant som har garanterats, kommer köpare vid sin due diligence mer eller mindre regelmässigt att få tillgång till information som kan visa att någon eller några garantier är felaktiga.

Möjligheten till sådana upptäckter skapar komplicerade juridiska problem.

-Om köparen ändå kommer att genomföra en omfattande egen undersökning, finns det i allmänhet liten anledning att även säljaren skall lägga resurser på en undersökning som i slutänden kommer att sakna betydelse. Dubbla undersökningar ger med nödvändighet ökade transaktionskostnader. Bara när det är möjligt att separera de av säljarens undersökning föranledda garantierna från köparens undersökning, så att köparen inte ens undersöker sådana fakta, kan det finnas ekonomiska fördelar med en vendor due diligence, säger Jon Kihlman

Därmed går han emot det Sten Bauer framförde som menar att vendor due dilligence sänker transaktionskostnaderna.

I stället för att syssla med vendor DD föreslår Kihlman att man som köpare endast ska förvärva ett organisationsnummer.

-Jag tycker att köpare allvarligt bör fundera över om det i stället inte vore optimalt att inte ha några garantier alls, och nöja sig med att avtalsföremålet beskrivs som ett organisationsnummer. Konsekvensen av det skulle vara att köparen har anledning att undersöka allt. En sådan konstruktion skulle med stor sannolikhet begränsa transaktionskostnaderna samtidigt som den skulle minimera säljaren risk, vilket borde sänka priset och – inte minst – minimera risken för tvister. Jag tror att både säljare och köpare skulle ha mycket att vinna på en sådan ordning, säger Jon Kihlman.

Inte ens när information i ett tidigt skede ska lämnas till flera potentiella köpare ser Jon Kihlman någon anledning till att säljaren skall genomföra någon undersökning

-Jag förutsätter att säljaren har hygglig koll på verksamheten och kan beskriva den på ett sätt som är tillräckligt rättvisande för att en potentiell köpare skall kunna avgöra om den alls är intresserade. Därtill finns ju ekonomiskt underlag i form av rapporter som är granskade av revisorer. Först om man undan för undan skall sålla bort dittills potentiella köpare kan det möjligen finnas transaktionsvinster i att säljaren – i stället för flera potentiella köpare var för sig – genomför en undersökning som åtminstone en köpare ändå till slut kommer att duplicera.