Att insiderbrott ärklandervärt är de flesta ense om. Och att den som på ett eller annat sätt försöker lura marknaden när det gäller prisbild eller likviditet, det vill säga det som i dag kallas för otillbörlig marknadspåverkan, bör få ett väl avvägt straff för att sluta upp med sin aktivitet, råder väl också en ganska stor enighet om.

Men marknadsmissbruk är svårt att beivra. Som alla förstår är bevissvårigheterna stora. Vad hade investeraren fått kännedom om som föranledde honom eller henne att göra just denna investering - eller desinvestering för den delen?? Och hur styrks att de vidtagna åtgärderna ska anses otillbörliga i lagens mening? All handel påverkar ju kursutvecklingen på något sätt, även om en enskild order inte har den genomslagskraft som behövs för att rubba kursen i en likvid aktie.

Lagstiftaren har försökt kringgärda dem som typiskt sett har ett informationsövertag, bl.a. styrelse, vd och företagsledning, med informationskrav och handelsrestriktioner. Personer med insynsställning ska t.ex. mer eller mindre omedelbart anmäla förändringar i sina aktieinnehav i det bolag där de arbetar till Finansinspektionen (FI). Samma krets, något nedbantad, får inte handla över huvud taget en månad före delårsrapport. Företagen är skyldiga att föra en loggbok över alla personer som är engagerade i affärsprojekt som medför att de får insiderinformation.

Slutligen har också mäklare och vissa andra kategorier ålagts en straffsanktionerad skvallerplikt, som innebär en skyldighet att rapportera till FI om en genomförd transaktion kan antas utgöra eller ha samband med insiderbrott eller otillbörlig marknadspåverkan. På sitt sätt en unik bestämmelse eftersom någon motsvarande regel inte finns för väsentligt grövre brott. Hårddraget kan du stå och se på en grov misshandel med befriande verkan men dömas till ett rejält bötesstraff om du gör en felaktig bedömning av vad som bör täckas av begreppet kan antas.

Ja detta ärbara en ytlig och grovt förenklad redovisning av det batteri av bestämmelser som gäller för aktiehandel.

Hur tas dåbestämmelserna om hand?? Vanligen genom att FI, mäklare och marknadsplatser rapporterar till Ekobrottsmyndigheten (EBM). Mäklaren har tystnadsplikt, men FI skickar alltid ut ett pressmeddelande om att de anmält si eller så många personer till EBM men säger inget mer. Media tar gärna upp FI:s meddelande även om det är totalt intetsägande. Men på något sätt verkar det ändå så att anmälan i sig utgör ett bevis på att något verkligen har inträffat. Att mäklarna hellre anmäler än låter bli för att undvika en egen straffprocess är också min gissning.

Men vad händer sedan? Hur många av anmälningarna föranleder en förundersökning? Hur många undersökningar skrivs av innan åtal väcks, och hur många åtal leder till fällande dom?? Här svävar allmänheten i total ovisshet. Jag har inte heller sett någon grävande journalist som försökt bena ut det informationsmörker som råder här.

Jag vill påstå att det läggs ned en enorm möda från statsmakternas sida utan att resultatet är särskilt smickrande. Och allt på skattebetalarnas bekostnad.

Vad är dålösningen på detta problem?

Jag anser att vi helt enkelt bör avkriminalisera marknadsmissbruk och låta FI beivra övertrampen genom sanktionsavgifter!

Förutom effektivisering, finns det nämligen ytterligare en vinst att göra här på det mänskliga planet. Jag tänker på de personer som oförskyllt anklagas för brott, som alltför ofta hängs ut i media (vem bryter förundersökningssekretessen?), som därigenom drabbas av ett faktiskt yrkesförbud om de är aktörer på marknaden, som måste vänta alltför länge innan åklagaren eventuellt avskriver sin undersökning eller som drabbas av en tidsödande rättsprocess innan hovrätten inte alltför sällan ändrar tingsrättens fällande dom, och så vidare.

Dessa personer skulle må mycket bättre av en enklare, snabbare och mer effektiv hantering utan att man för den sakens skull tummar på kravet på rättssäkerhet. Visst kommer det att ställa krav på FI, som måste få en annan beslutsstruktur och framförallt kunniga och erfarna medarbetare, som med rätta kan kallas för experter. Och visst kan mitt förslag låta radikalt, men jag är övertygad om att den snabba hanteringen också skulle få fler att avhålla sig från att bryta mot de regler som den stora massan ändå tycker bör gälla för en sund finansiell marknad.

Av Hans Schedin, partner, MAQS Law Firm Advokatbyrå AB, Stockholm