Fyra svenska börsdominanter

Monopol, där ett bolag totalt dominerar en marknad, och oligopol, där ett fåtal delar marknaden, har åter börjat ta plats i den ekonomiska diskussionen.

Allt färre och större aktörer i alltmer specialiserade branscher gör att de dominerande bolagen ofta är mycket lönsamma, men tillför inte alltid så stor samhällsekonomisk nytta. Tvärtom kan det vara rent skadligt.

På Stockholmsbörsen finns fyra bolag som är dominerande på sin marknad.

1. Telia

Telia är det uppenbara exemplet på att marknadsdominans lönar sig. Lönsamheten är direkt kopplad till marknadsandel på respektive marknad. Starkast och lönsammast är den svenska hemmamarknaden. På den svenska mobilmarknaden har Telia en marknadsandel på nära 40 procent och är klart störst. Mobilverksamheten särredovisas visser-ligen inte, men rörelsemarginalen före avskrivningar, ebitda, uppgår till i runda tal 50 procent. Det är i praktiken dubbelt upp på den svenska verksamheten hos konkurrenterna Telenor, Tele 2 och 3. På marknader där Telia har försökt sig på med organiska inbrytningar på egen hand, som Danmark och Spanien, är så väl marknadsandel som lönsamhet klen. Spanien har Telia beslutat att lämna och i Danmark har man försökt få till en struktur-lösning genom att gå ihop med Telenor, dock utan att få konkurrensmyndigheterna med sig.

Man kan göra tankeexperimentet att den svenska mobilinfrastrukturen var en samhälls-ägd funktion. Telia skulle i praktiken kunna ta över alla de övriga aktörernas kunder med ytterst marginella investeringar och kostnadsökningar. Samtidigt skulle bolaget kunna plocka bort knappt hälften av kostnadsmassan, i form av marknads-föring och försäljning. Ett sådant Mobilteleverk skulle kunna sänka de samlade intäkterna för den svenska mobilmarknaden (totalt 55 miljarder kronor årligen) med 80 procent, och därmed priset för svenska mobilkunder med lika mycket, och ändå vara en mycket lönsam verksamhet. Ett sådant verk skulle heller inte ha någon affärsmodell som skulle hindra det ifrån att investera i ny och bättre teknik.

Det skulle också finnas stora samhällsekonomiska vinster att göra om ett offentligt monopol stod för utrullandet av det svenska fibernätet och inte som nu låta två oligopolister som Telia och EQT:s IP-Only stå för merparten av utbyggnaden, vid sidan av de kommunala stadsnäten. För den samhällsekonomiska kalkylen skulle göra det lönsamt att i praktiken dra fiber till nästan varje koja. Konkurrensen skulle i stället flytta till tjänsteinnehållet. Där har det offentliga inte så mycket att komma med.

2. Sandvik

Sandvik är ett annat exempel på att det är prisledarskap som gäller när storföretag ska ta ut strategiska riktning. När den relativt nytillträdde vd:n Björn Rosengren presenterade sin strategi för verkstads- och specialstålskombinatet Sandvik var en av huvudrubrikerna just ”Pricing power”.

Och prisledarskap är själva definitionen på att ett företag har uppnått en sådan marknadsposition att det just kan styra priset oavsett hur efterfrågan utvecklas. I så kallade ”välstrukturerade branscher”, det vill säga få aktörer, så vet man att konkurrenterna resonerar på samma sätt och gör det mesta för att undvika priskonkurrens.

För två av Sandviks affärsområden, Machining Solutions och Rock and Mining Technology, så har företaget redan en dominerande position, med marginaler och lönsamhet på höga nivåer, trots att många av kunderna är pressade.

LÄS MER: En familjär affärFamiljebolag har konsekvent slagit börsen. Det visar storbankernas studier på den internationella marknaden – men också Affärsvärldens sammanställning av Stockholmsbörsen.

Det mest utmärkande är gruvsidan, där Sandvik uppvisar en avkastning på sysselsatt kapital på 25 procent, trots den djupa krisen i råvarubranschen och därmed minskade investeringarna inom gruvindustrin. Förklaringen är att på underjordssidan finns i praktiken bara två leverantörer: Atlas Copco och Sandvik.

 Det är också talande att Sandvik har ett avkastningskrav på sysselsatt kapital på 18 procent, sänkt från 25, på sina investeringar. Med tanke på att den riskfria räntan ligger på noll, så vill det till att dessa investeringar skapar just prisledarskap för att Sandvik ska kunna räkna hem dem.  Sandviks ordförande heter Johan Mohlin, och är vd för Assa Abloy (se nedan). Mr Oligopol, som en vd för ett svenskt investmentbolag utnämnde honom till.

3. Assa Abloy

Assa Abloy är det svenska verkstadsföretag som under sin framväxt har haft den mest utpräglade dominansstrategin. Genom förvärv av lokalt starka låsföretag har Assa Abloy utvecklats till en global dominant i branschen, med en mycket god lönsamhet. Företaget bildades 1994, då Securitas fusionerade sin svenska låsverksamhet med den finländska Metrakoncernens motsvarighet Abloy.

Företaget har därefter kontinunerligt vuxit genom förvärv, där det enskilt största var förvärvet av brittiska Yale för motsvarande drygt 10 miljarder kronor. På de mogna europeiska och amerikanska marknaderna så delas -marknaden i princip av fyra företag. Förutom Assa Abloy är det amerikanska Stanley Black & Decker, tyskschweiziska Dormer Kaba, och Irlands-baserade Allegion, som bildats av amerikanska Ingersoll & Rands lås- och säkerhetsprodukter.

Assa Abloy uppvisar de karaktäristika som pris- och marknadsledarskap ger. Det tydligaste exemplet var att lönsamheten på den amerikanska marknaden kunde hållas på mycket hög nivå trots att det amerikanska bostads- och fastighetsbyggandet kollapsade i samband med Lehmankraschen.

4. Ica

Ica har vuxit fram som den stora giganten på den svenska dagligvarumarknaden. Enligt dagligvaruhandelns branschorganisation uppgår marknadsandelen till 50,2 procent. Ica själva säger 36 procent. 

En förklaring kan vara att Ica känner att den egna storleken och styrkan är dess största svaghet. I likhet med många så kallade välfärdsföretag skulle man kunna säga att verksamheten präglas av överlönsamhet. Det gäller såväl det börsnoterade Ica-gruppen som de privatägda butikerna och då i synnerhet de handlare som fått ta över sådana förläningar som går under konceptet Ica Maxi, där rörelsemarginalerna kan ligga upp emot 6–7 procent, men där kapitalbehovet är minimalt, då verksamheten i praktiken finansieras genom leverantörskrediter.

För Icas marknadsposition och kontroll över mötet med slutkunderna har gjort att bolaget har en mycket stark förhandlingsposition gentemot leverantörerna, där många företag är pressade.

Ett exempel är mjölkprodukter. Priset på mjölk till svenska mjölkbönder ligger på samma nominella nivå som under slutet av 1980-talet. Slutpriset till konsument har ökat med 50 procent under samma period, och då har matmomsen sänkts.

Det här är en del av reportaget Total dominansBelöningen för börsbolagens marknadsoligopol är överlönsamhet. Kunder, leverantörer och samhället i stort får betala..