Incentive var från början ett utvecklingsbolag, grundat av Marcus Wallenberg på 1960-talet. Det blev till slut en brokig samling företag, exempelvis Hasselblad, Munters, Orrefors. År 1990 slogs Incentive ihop med de delar av Asea som blev över när ABB bildades, till exempel Hägglunds och Skandinaviska Elverk. Konstruktionen var främst ett sätt för Wallenbergsfären att säkra kontrollen över ABB. I nya Incentive hamnade, utöver en mängd verkstadsföretag och en kraftproducent, också en stor börsportfölj med Asea/ABB, Electrolux, Esab och Sila. Mikael Lilius, som städat upp i KF:s industrier, fick uppgiften 1991 att göra något av denna säregna blandning. År 1994 köpte Incentive oväntat Cardo för att komma åt intressebolaget Gambro, som planerades bli den nya kärnverksamheten. Allt övrigt skulle bort. Cardo sattes på börsen i ny skepnad och Gambro blev helägt 1996. Två år senare var det i stort sett färdigrensat och Incentive var synonymt med Gambro, som också blev det nya namnet. Incentive gick i graven.

Gambro har också sina rötter i 1960-talet, då Holger Crafoord kommersialiserade den konstgjorda njure som skapats av Nils Alwall. Gambro börsintroducerades 1983. Det blev ett misslyckande. Resultatproblem uppdagades. Efter bara ett år togs bolaget över av det expansiva Sonesson under ledning av Hans-Eric Ovin. Gambrochefen Anders Ahltin fick gå. Berthold Lindqvist blev ny VD, började städa och inledde en internationell expansion via förvärv. Omvandlingen var så framgångsrik att han utsågs till Årets Ledare (1992).

I mitten på 1980-talet höll Gambro på att hamna hos Refaat El-Sayeds Fermenta, som planerade ett bud på Sonesson. Men det sprack och Gambros nya hemvist blev Cardo, där Volvo var storägare, liksom i Sonesson.

Gambro är en av flera vandringspokaler i svenskt näringsliv; från familjen Crafoord, via olika Volvobolag, till Wallenbergsfären. Ägarna kommer och går, men verksamheten består.