På FT Alphaville svarar JP Morgans globala tillgångsallokering-team på en av de mest frekventa makrofrågorna som ställts den senaste tiden.

Varför har varken Grekland eller Tyskland lämnat EMU? Och varför gick de över huvud taget med?

Svaret som ges är att krisen har visat vad det kostar för ett land att potentiellt ge upp sin valuta. En upplösning skulle kräva deflation och enormt stöd från unionens starka länder. Från början var den monetära unionen tänkt som en politisk union, ett US of E, vilket också var skälet till att länder gick med.

Kostnaden som det innebär att överge EMU går inte att ställa i rimliga proportioner till den kapitalflykt en upplösning skulle innebära. Inte heller är det proportionellt sett till kostnaden för att skapa en ny valuta.

Dessutom skulle en upplösning, enligt JPM, innebära en slopning av europeisk integration och vi skulle förflytta oss bakåt i tiden, tillbaka till en än mer splittrat och grälsjukt Europa.

Därför tror JPM att EMU:s medlemmar kommer gör allt de kan för att hålla unionen intakt. Detta med kommande kriser i åtanke som kommer skapa ytterligare konflikter.

Varför har inte euron kollapsat givet recession och risken för upplösning av valutaunionen?

De perifera euroländerna kan inte devalvera valutan trots att en nedgång i euron skulle gynna dessa ekonomier. Valutor ska ses som relativa priser, enligt JP Morgan. Och läget i USA, Storbritannien och Japan anses vara minst lika dåligt som i eurozonen.

Alla dessa fyra ekonomiers valutor har rasat i jämförelse med de mindre G10-länderna som är i klart bättre form. Särskilt i jämförelse med Kanadas, Norges, Schweiz och Australiens valutor.

JP Morgan gör alltså den återkommande poängen att krisen är en valutakris och de andra problemen som råder är en konsekvens av att bland annat de perifera euroländerna inte kan devalvera sin valuta. Det kan USA, Japan och Storbritannien.

Det kan även vi i Sverige som i folkomröstningen röstade nej till euron. Då röstade 42 procent för ett införande och närmare 56 procent emot.

Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna stödde ja-sidan. På nej-sidan stod Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.