Under sommar-OS i Atlanta 1996 tog Storbritannien in alles en guldmedalj och placerade sig på 36:e plats i medaljligan. Ungefär som Sveriges insats i de just avslutade spelen i London där vårt enda guld gav 37:e plats i medaljkampen. Fast för värdnationen gick det såklart bättre den här gången; 29 förstaplatser gav en hedrande tredjeplats i sammanställningen.

Britterna har självklart haft fördel av att tävla på hemmaplan, så är det alltid. I Barcelona 1992 gjorde Spanien succé, 13 guld och sexa i nationstävlingen. Fram till dess hade landet under sin långa OS-historia bara skrapat ihop fem guldmedaljer. I Sydney 2000 blev Australien fjärde nation med 16 guld, mer än någonsin tidigare. Grekland tog sex guld i Aten 2004, mer än vid några spel sedan de första moderna 1896 som ju också gick på grekernas hemmaplan. Och Kina, som gjorde premiär i OS 1984, vann nationstävlingen med 51 guld när spelen gick i Peking för fyra år sedan.

Men entusiastisk hemmapublik, fler tävlande (Storbritanniens 541 idrottare var den största truppen i London, upp från 311 i Peking) och en bekant bakterieflora är inte huvudförklaringen till hemmanationernas olympiska framgångar. Den viktigaste förklaringen är nästan besvärande banal: pengar.

Sambandet är enkelt. Pengarna köper fler och bättre träningsanläggningar. Det ger fler och bättre träningstimmar som övervakas av fler och bättre tränare.

Storbritannien är ett bra exempel. Efter fiaskot i Atlanta satsade landet enormt hårt för att vinna fler medaljer. Stora summor från det statliga spelbolaget National Lottery öronmärktes för ändamålet och redan vid olympiaden i Sidney fyra år senare gjorde britterna sina bästa spel på 80 år med sammanlagt 28 medaljer, varav 11 guld. Somliga brittiska idrottare kunde nära nog fördubbla sin träningsdos när lottopengarna började regna.

Från 2005, när London tilldelades spelen 2012, fyrfaldigade britterna sin satsning. Inför Peking 2008 hade den brittiska olympiska kommittén 235 miljoner pund att röra sig med, drygt 2,5 miljarder kronor. Det spädde på medaljskörden ytterligare; 47 medaljer (19 guld) jämfört med 30 i Athen.

”Vi spenderade 165 miljoner pund extra för ytterligare 17 medaljer, så det blir ungefär 10 miljoner pund för en medalj”, säger David Forrest, professor i idrottsekonomi vid universitetet i Salford, halvt på skämt till BBC. Till London 2012 var britternas OS-budget över 3 miljarder kronor.

Så till Sverige. I måndags annonserade Stefan Lindeberg, ordförande i Sveriges olympiska kommitté, ett ambitiöst mål; 20 svenska medaljer i OS 2020.  För det krävs 120 miljoner kronor extra per år, enligt vad Lindeberg sade till TT. Närapå en miljard fördelad över åtta år, alltså, och 80 miljoner kronor styck för de ytterligare 12 medaljer som svenska idrottare vinner 2020 jämfört med i år. Om satsningen lyckas, vill säga.

Mycket pengar, visst, fast ändå ett rimligt pris. Åtminstone i förhållande till de 110 miljoner per medalj som britterna betalar.