Anne Wibble var finansminister, Carl Bildt statsminister, Ingvar Carlsson oppositionsledare och kronans växelkurs var fast.

Nästa vecka, den 16 augusti, är det prick 20 år sedan Riksbanken under Bengt Dennis ledning höjde marginalräntan, som den viktigaste styrräntan hette då, till 500 procent i ett hopplöst försök att försvara kronan mot valutaspekulanter. Marginalräntan var den ränta som bankerna kunde låna eller placera i Riksbanken på kort tid, precis som dagens reporänta.

Kombinerat med massiva stödköp och krispaket var förhoppningen med den extrema styrräntan att George Soros och andra valutahandlare skulle få betala dyrt för att spekulera mot kronans fasta växelkurs.

Som i all krigsföring var det i första hand civilbefolkningen som fick lida. Dagen efter var bankomaterna stängda och det gick i praktiken inte att låna pengar. The sky is the limit, sa Dennis. Förgäves var ändå det hela. 500 procent blev inom en vecka 50 procent. Och till hösten flöt kronan. Valutaspekulanterna jublade när kronan tappade 20 procent i värde.

Om det var rätt eller fel att försvara den fasta växelkursen till den sista blodsdroppen diskuteras fortfarande. Men en sak vet vi: det fungerade inte.

I dag, två decennier senare, ser världen mycket annorlunda ut. Styrräntan har sjunkit med 498,50 procentenheter. Åter är det kris. Åter förväntas Riksbanken bidra till att lösa krisen. Nu är det tillväxten i en nu femårig finanskris som ska hållas levande med hjälp av en låg reporänta, i dag på 1,50 procent. Också det en extrem ränta. Direktionen har nu i tre år varit oenig. Ett läger, lett av Lars E O Svensson, vill se ännu kraftigare stimulanser av ekonomin. Det andra lägret, majoriteten, oroas av hotande tillgångsbubblor.

Precis som för 20 år sedan är det högst osäkert om räntevapnet kan ta Sverige ur krisen, eller om fajten i sig gör mer skada än nytta.