Årsskiftet närmar sig och snart blir vi översköljda av krönikor om 2009 och profetior om 2010. Där kommer man att konstatera att det var lätt att se att 2009 skulle bli ett bra börsår (det är det alltid i backspegeln), att det aldrig har varit svårare att göra prognoser än nu samt att det finns en hel rad risker inför 2010. Eftersom det av någon anledning alltid smäller högre att vara skeptisk och hitta risker, kommer vi att få se en hel rad sådana risker diskuteras (även av undertecknad): risken för inflation (för mycket stimulanser), risken för deflation (för mycket outnyttjad produktionskapacitet), risken för en obligationskrasch (som 1994), risken för förnyad konjunkturoro i USA, risken för en ny bankkrasch i Europa osv, osv.

Alla dessa risker är påtagliga – om än inte alla på samma gång – men eftersom vi har en tendens att fokusera på just riskerna, låt mig peka på ett par enkla men ändå tydligt positiva krafter som kommer att vara med oss nästa år, nämligen investeringskonjunkturen och så det här med baseffekter, alltså vilka siffror man jämför med.

En snabb titt på makroprognoserna ger vid handen att alla verkar vara överens om att investeringarna (nu pratar vi maskininvesteringar) ska sjunka även nästa år. Det är lite lustigt eftersom de fullkomligt kollapsade i år och var en av alla de oväntade händelserna. Det har pratats mycket om hur hushållens efterfrågan vek när bostadsmarknaderna imploderade i många länder, men den riktigt stora kollapsen i de flesta länder – inte minst i Sverige – var faktiskt i vanliga företags investeringar. Inför 2010 är argumenten för att investeringarna ska fortsätta falla överväldigande – kapacitetsutnyttjandet har visserligen repat sig något men är fortfarande nära det lägsta någonsin, utlåningen till företagssektorn sjunker i hela OECD etc.

Men faktum är att lågt kapacitets­utnyttjande inte har varit någon särskilt bra ledande indikator historiskt. I USA brukar investeringarna komma i gång redan något kvartal efter det att kapacitetsutnyttjandet har bottnat. Det verkar snarare som att förändrade lönsamhetsprognoser, ränteläget och liknande spelar en viktig roll. Kapacitetsutnyttjandet bottnade i somras i de flesta länder. Och faktum är att maskininvesteringarna ökade under tredje kvartalet i USA, Tyskland och Japan. Inte mycket, men de ökade. Min magkänsla är därför att just investeringskonjunkturen kan överraska 2010, inte minst därför att förväntningarna är så lågt ställda – i alla fall bland makroekonomer.

Baseffekter är en annan enkel, men likväl kraftfull, faktor. Och om det är någon gång de kan förvirra så är det 2010. När BNP faller 5 procent på ett par kvartal, eller produktionen faller med 15–20 procent på ett år, så blir baseffekterna betydande. Vid en viss tidpunkt blir ju plötsligt jämförelsetalen (basen) väldigt låga och behagligt enkla att ”slå”. Industriproduktionen är ett enkelt exempel. Konsensusuppfattningen bland ekonomer är att produktionen i Euroland nästa år ska öka med i genomsnitt 2 procent. Men den prognosen infrias faktiskt redan om produktionen är helt oförändrad från nu och hela nästa år! Om produktionen däremot bara rullar på i något som liknar en vanlig återhämtning kommer årsgenomsnittet ganska lätt upp i 5–6 procent eller ännu mer. Och kom ihåg att eftersom produktionen har fallit så mycket tidigare i år så skulle vi ändå fortfarande vara långt ifrån den produktionsnivå vi hade innan krisen slog till. Dessa baseffekter kommer att spöka i prognoserna hela nästa år.

Så när man tar spjärn mot alla risksammanställningar (från mig och andra) inför nästa år kan det vara bra att minnas att när något fallit tillräckligt kraftigt får man nästan automatiskt lite medvind in i nästa år, bara saker och ting stabiliseras.