Med knappt tre veckor till valet är det, inte oväntat, fördel Alliansen. Sällan har

väl så mycket stått på spel med så små marginaler.

Stolpe in för Fredrik Reinfeldt, och han går till historien som högermannen som bröt arbetarrörelsens 75-åriga monopol på staten och problemformuleringarna. De gamla moderaterna blir en dallring i en fjärran rymd, ett dunkelt minne, precis som Mona Sahlin.

Stolpe ut för Reinfeldt, och det kan vara hans och Maud Olofssons extreme makeovers av respektive partier som snart är glömda. MONAS COMEBACK blir löpsedeln som sätter tonen för 10-talet, och så får vi ännu ett S-märkt decennium.

För partiledarna är detta alltså på liv och död. Men för Sverige?

De flesta stora liberala reformer har genomförts antingen av Socialdemokraterna eller i samverkan över blockgränsen. Om det förflutna erbjuder någon vägledning är det inte givet att en borgerlig regering ger det bästa företagsklimatet.

Borgarna har haft två sätt att förvalta regeringsmakten. Antingen snickrar man vidare på den etablerade modellen, som 1976-1982 och 2006-2010, med stigande arbetslöshet som resultat. Eller också prövar man systemskifte, som 1991-1994, och tvingas lämna tillbaka makten i en tid av både massarbetslöshet och havererade finanser.

Socialdemokraternas historiska facit är överlägset. Välfärdsbygget under Per Albin, rekordåren under Erlander, avregleringarna under Feldt och budgetsaneringen under Persson slår allt som de borgerliga kan visa upp.

Men nu handlar ju inte valrörelser om det förflutna utan om framtiden. Moderaterna är verkligen det nya arbetarpartiet i så måtto att deras politik gynnar alla som har ett jobb.

Arbetslinjen står mot bidragslinjen, men inte heller denna borgerliga politik skapar en halv miljon nya jobb. Den ger inga garantier för att Sverige tickar vidare som industriland. Om vi vill vara rimligt säkra på det behöver vi en radikal skattereform, en radikal skolreform och en radikal innovationspolitik.

Inget av detta lär bli verklighet i ett polariserat klimat där allt kretsar kring välfärden och medelklassens snabba cash. Det enda som hjälper är blocköverskridande lösningar.

De nya moderaterna präglas nu av ett så arrogant självförtroende att sådana uppgörelser är föga troliga med Reinfeldt vid rodret. Den tilltufsade Sahlin skulle vara mer benägen att söka sig över blockgränsen.

När det gäller skatterna finns färdigpaketerade förslag. I en färsk rapport påpekar till exempel ekonomiprofessorn Lennart Flood att en 25-procentsreform skulle vara självfinansierande till 90 procent.

Med 25 procents platt skatt på lön, 25 procents kapitalskatt och 25 procents enhetlig moms skulle vi inte bara få kraftigt förbättrade drivkrafter för arbete och företagande, utan också för ackumulation av det riskkapital som behövs på mikronivå. Fördelningseffekterna kan pareras på områden där det inte skadar tillväxten, med bland annat fastighetsskatt.

Om Sverige samtidigt låter staten ta över skolan, och gör lärare eller forskare till framtidsyrket nummer ett, är vi snabbt tillbaka i världstopp.

På papperet har Socialdemokraterna längst väg att vandra för att bejaka den sortens grepp. Antagligen behöver partiet fyra år till i kylan för att våga tänka nytt.

Till skillnad från Alliansen har dock S visat prov på det politiska mod som krävs, exempelvis när man avreglerade finans- och valutamarknaderna, när man kom överens om den stora skattereformen och pensionsreformen, när man sanerade statsbudgeten.

Anders Borg kommer aldrig att införa en platt skatt på 25 procent, det strider mot både hans kamerala och politiska instinkter. Thomas Östros skulle däremot kunna göra det, i rätt sällskap, i rätt tid och med de rätta fördelningspolitiska komplementen.