En av de bästa - och mest nedslående - böcker som skrivits om internationell politik på senare år är "Independent Diplomat. Dispatches from an Unaccountable Elite" av Carne Ross. Han sågar dagens mellanstatliga umgänge som en lek för isolerade nördar, bortom demokratisk kontroll.

Bosnien, Rwanda, Kosovo, Kina, Afghanistan, Irak, Iran, USA - från varje hotspot har denna brittiska diplomat egna skräckhistorier att berätta. Om folk visste med hur lite visdom utrikesministerierna styrs skulle de aldrig acceptera den nuvarande ordningen, menar han.

Carne Ross har ett radikalt förslag: avskaffa diplomatin. I en sammanflätad värld med växande överlevnadsproblem blir det helt enkelt livsfarligt om alla ägnar sig åt cynisk realpolitik "i nationens intresse".

De stora krossar de små. Ingen bryr sig om mänskliga rättigheter, mer än i högtidstalen. Allt blir ett nollsummespel där elitens definition av seger har föga med vanliga människors välgång att göra.

Ett av Carne Ross vittnesmål är från tiden som brittisk diplomat i Bonn, där han bland annat bevakade den tyska Kinapolitiken. I London var man enbart intresserad av hur stora kontrakt den tyska exportindustrin tog hem.

Ross skrev långa utläggningar om tyskarnas nonchalans inför mänskliga rättigheter i kontakterna med Peking; aspekten fanns på sin nöjd med som en läpparnas bekännelse när man gjorde affärer, rapporterade han.

Han trodde att detta kunde intressera Foreign Office, men den enda effekten blev att Storbritannien kalibrerade sitt MR-engagemang i Kina så man hamnade snäppet under Tyskland.

A race to the bottom, som sådant brukar kallas.

Jag tänker på denna historia när jag läser den senaste handelsstatistiken. Något dramatiskt håller på att hända i världsekonomin, en big bang som varit på gång länge men utlösts på allvar av finanskrisen.

Det handlar inte bara om att Kina finansierar de amerikanska underskotten, och därmed har fått ett strupgrepp på den fria världen. Det handlar främst om verkliga flöden av varor och råvaror, i ett mönster som får allt större politiska konsekvenser.

Under 2009 sjönk Saudiarabiens oljeexport till USA för första gången på två decennier under en miljon fat per dag, samtidigt som Kina för första gången tog sig över samma nivå.

Om Saudiarabien var ett underligt land - med apartheid för kvinnor, utländsk slavarbetskraft, missionerande islamism och allvarliga terroristproblem - när USA var dess närmaste partner, hur blir det då när diktaturen i Peking tar över rollen?

Bilden är lika dramatisk om man ser på industriell export. För tio år sedan stod de fem traditionella industrijättarna USA, Tyskland, Japan, Frankrike och Storbritannien för 43 procent av exporten i världen. I dag har Kina passerat alla fem, som bara svarar för 34 procent.

Storbritannien - hemlandet för parlamentarism och rule of law - föll på ett decennium från femte till tionde plats i exportstatistiken.

Kineserna är naturligtvis att gratulera till dessa framgångar. Ingen missunnar dem samma livsstil som vi länge har tagit för given.

Problemet uppstår när demokratierna i sin iver att göra business med denna jätte överger de värderingar som ligger till grund för en fungerande marknadsekonomi: lag, rätt, politisk frihet och oberoende massmedier. Om Kina bara köper halva paketet blir det förr eller senare katastrof för både kineserna och oss andra.

Detta är en politisk fråga, kanske vår tids allra viktigaste. Den kan inte lösas av de privata företag som handlar med Kina, än mindre av en isolerad diplomatisk elit som inte behöver svara för sina handlingar inför väljarna.

Om det ligger i nationens intresse att köpslå med vilka regimer som helst - utan ett knyst om mänskliga rättigheter - då är det något fel med både intresset och dem som bevakar det.