Man vet att något är på gång när en herre i skräddad tweedrock och välansat skägg står med en nyinköpt, galvaniserad kätting i handen utanför Kronobergshäktet. En uppgörelse i den undre finansvärlden? Ett fritagningsförsök av insiderhandlare? En sadomasochistisk mäklarsekt?

Nej, en journalist.

Johan Wirfält, chefredaktör för Rodeo, ”Sveriges mest exklusiva modemagasin”, hade fäst kedjan vid sin handled. Hipstergenerationens månadsjournal deltog i ”Journalisternas solidariska fängelseaktion”, till stöd för de fängslade journalisterna Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson.

Ungefär en vecka in i aktionen verkar det, att döma av facebooksidan, ha tagit slut på journalister villiga att tjudra sig själva offentligt. Men det betyder inte att engagemanget har falnat. Det går inte en dag utan att någon skriver en rad om dessa kollegor i trångmål. Desto märkligare att stämningen bland journalister blir besvärad, eller till och med hätsk, om man säger för mycket.

Ingen kan skylla Martin Schibbye för att göra en hemlighet av sin dagordning. I januari tog han stolt emot Jan Myrdals lilla pris på 10 000 kronor, uppkallat efter skräckväldets arkitekt, Robespierre. Fram till för några år sedan var han redaktör för Revolutionär kommunistisk ungdoms tidning Rebell. RKU är Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), ungdomsförbund. Det var Schibbye som skötte snacket när Ungdomsstyrelsen häromåret upptäckte att RKU ansåg att Sverige bara kan omdanas genom revolution, med vapen om så krävs. Att resultatet blev att den stat som ska störtas inte ville ge RKU mer bidrag var ”en inskränkning av föreningsfriheten och demokratin”, protesterade Schibbye.

Man kan möjligen tycka att redan namnet, Revolutionär kommunistisk ungdom, borde ha fått Ungdomsstyrelsen att ana att de hade att göra med människor med en något udda demokratiuppfattning, men det var först när P1:s Kaliber granskade RKU, som rubeln trillade ned. Det blev lite mycket att höra Stalins massmord kallas ”överhetens lögn”, proletariatets diktatur ”den högsta formen av demokrati” och att ta del av de rosenskimrande rapporterna från ”brigader” på besök hos regimerna i Nordkorea, Vietnam och Kuba.

Vad gäller hyllningarna av Kim Il Sung meddelade Schibbye att ”folkrätten och FN ger alla stater rätten att välja en egen väg”.

Det är förstås en ironi att samme Schibbye nu sitter fängslad i ett land som valt en väldigt egen väg och där premiärministern sedan 1995 heter ­Meles Zenawi, grundare av det Albanien­inspirerade Marxist-Leninistiska Tigrayförbundet, MLLT. Det kanske är gudomlig rättvisa, men den jordiska rättvisan kräver att vi inte lämnar Martin Schibbye till den etiopiska statens godtycke. Skadeglädje är inte en bra moralisk kompass. Schibbyes till lika delar bedagade och bedårande göteborgsstalinism ursäktar inte likgiltighet.

Men det här med journalisterna.

Varför har det blivit nödvändigt för kåren att utmåla Martin Schibbye som en demokratisk förebild? Varför anses det vara ett allvarligt etikettsbrott att tala om hans faktiska gärning? Jag begriper det inte. Det fina med liberala värderingar om rättsstat, yttrande- och pressfrihet är ju att dessa också gäller stalinister. Inte bara människor vars journalistiska gärning börjar och slutar på det liberala nyhetsmagasinet Nu.

Jag har en smygande känsla av att de engagerade journalisterna själva darrar på manschetterna i den här grundläggande principfrågan. De står inte ut med att slåss för yttrandefrihet, om de inte får idealisera den de slåss för. De är helt enkelt fega. Tur för Schibbye att han inte nyligen var redaktör för Nationell i dag och tillhör kretsar som svävar på målet om Hitlers folkmord.