Det gick en rysning genom svenska redaktioner i förra veckan. Skälet var att de psykologer som undersökt tokstollen Anders Behring Breivik, kommit fram till att patienten är en tokstolle. Vrickad, prillig, rubbad, ding-dång.

Inte mycket till scoop, kanske ni säger. Inte ett besked som direkt utlöser ett slappt smackande av fallande hakor. Icke desto mindre spred sig en kombination av förstämning och ängslan i luft- och nätburen eter och i spalter. Aftonbladet skrev ledare. Ali Esbati uttalade sig i radion. Redaktörsrumpor skiftade rastlöst skinkor.

Det som trängde fram var inte besvikelse över att denne massmördare kanske kommer att dömas till tvångsvård, snarare än fängelse. Det som drev det hela var i stället en oro för att tokstollen Anders Behring Breivik slutgiltigt blir helt obrukbar som politiskt slagträ.

Vi var några stycken som påpekade att han verkade rätt värdelös som sådan, redan från början. Inte bara Breiviks handlingar, utan också hans förvirrade ”manifest”, gav intrycket av att vi hade att göra med en galenpanna. Det gör inte tragedin lättare att bära, men det gör den bokstavligen meningslös, för alla utom honom själv. Det finns inget att hämta, vid sidan av det psykopatologiska, i Breiviks svada. Självklart speglar svadan i viss mån vår tid, eftersom hans ”manifest” i stora delar är hopklistrat av andras texter och idéer, mer eller mindre vantolkade. Men han kunde lika gärna ha valt andra texter, med andra förtecken och andra konspirationer som grund.

Han kunde ha gjort den ”internationella finansen” till huvudfiende och stött sig på texter av John Pilger, saxade debattinlägg i tidningen ETC, 99-procentrörelsen och Jan Myrdal. Han kunde ha hatat patriarkatet och hämtat inspiration från Fi:s flygblad och Veckans Affärer. Han kunde ha skyllt Dressmann för allt ont – eller åtminstone fult – och stött sig på texter av mig. Det spelar ingen roll. Vi har att göra med en kille vars fakulteter givit sig ut på permanent tur, långt över trädgränsen.

Det är just denna insikt som inte lämnar snofsiga radikaler någon ro. Det är viktigt för dem, av retoriska skäl, att Anders Behring Breivik är representativ för något mer än sin egen galenskap. För rasism, konservatism, nationalism, islamofobi, manschauvinism, västvärldens ondska, helst för allt till höger om TUR-teatern. Det är viktigt för dem, därför att det skulle passa deras världsbild som knuten näve i handske. Det är viktigt för dem, därför att det skulle vara ett så bra vapen att slå i huvudet på alla som sätter en fot utanför den upplysta vägen: ”Jaså, du gillar hemmafruar? Är du massmördare också?”

Därav besvikelsen.

Ändå kan beskedet om Breiviks mentalhälsa inte ha kommit helt oväntat. En särskilt snofsig radikal skrev för några veckor sedan en artikel om hur hon åkt till Oslo för att tala om hur bra, viktigt och roligt Valerie Solanas SCUM-manifest är. Om hur befriande det är att tänka tanken att alla män bör utrotas. Hon suckade över att till och med radikala norrmän var för bonniga för att förstå hennes poäng. Hur löjliga de var som tyckte att hon var smaklös som kom till Norge och gjorde reklam för en våldsverkande tokskalles manifest, bara några månader efter att en annan våldsverkande tokskalle hade släppt sitt manifest.

Det fanns en uppgivenhet i den där texten. En aning om att Breivik, som verkat så politiskt lovande för snofsradikaler, skulle visa sig vara värdelös som ideologisk blydank. För mer våldsromantiska radikaler, kanske till och med en belastning.

Försöken att få Breivik att göra nytta som politiskt argument kommer nog att pågå ett tag till. Men har ni märkt att något annat försvann väldigt snabbt från de snofsradikala artiklarna?

De 77 mördade och deras anhöriga.