Den svenska motsvarigheten till Titanic torde vara Vasaskeppet, som inte heller överlevde jungfrufärden. Häpna stockholmare upplevde spektaklet från första parkett, ungefär som vi 1993 bevittnade ett annat skattefinansierat haveri i form av Jas Gripen.

Vattenfestival och en halv miljon åskådare. När planet wobblar följer piloten sin impuls att dra spaken till sig, vilket får de överkänsliga datorerna att flippa ur och maskinen att krascha. Först med försäljningen till Schweiz två decennier senare räddar Jas sitt rykte.

Glappet mellan mänskliga reflexer och digital enfald har skördat många liv. Air France 447 som störtade mellan Rio och Paris 2009 är ett annat tragiskt exempel. När planet singlade ner från tio tusen meter försökte piloterna likt Jas-kollegan räta upp nosen, fast de borde ha gjort tvärtom för att få luft under vingarna.

Automatiseringen gör alltför ofta skrot av beprövad erfarenhet och sunt förnuft. Hur många har inte bett till högre makter om en taxichaufför av den gamla stammen, en som kan kartan, i stället för den luftlandsatta GPS-slav som just kört vilse?

Grundstötningarna på sjön blir ständigt fler när man slutar läsa sjökort på papper och förlitar sig på satelliterna. Som om vi skickat ansvaret tillbaka upp till Gud efter en kort parentes av upplysning.

Apparna i våra smartphones har tagit teknikreligionen ett steg till. Fråga på ett gym hur många som skadat sig när de ersatt den personliga tränare som kan lyfta av skivstången med mjukvara för 9.90. Fråga på en gynekologmottagning hur många aborter som orsakats av applikationen Period Tracker, som talar om när det ska vara säkert att ha sex, i teorin.

Den automatiserade börshandeln har fått stor uppmärksamhet senaste året. Man anar en önskan att skylla den högst mänskliga skuldkrisen och volatiliteten på maskinerna. Man anar också att fundamenta är på väg att komma till heders, tillsammans med räknesticka, penna, papper och Warren Buffett-filosofi om långsiktiga investeringar i begripliga företag med levande, nöjda kunder.

Mekaniken är en förförisk ledstjärna. Rapporterna om oljeriggen Deepwater Horizon och kärnkraftskatastrofen Fukushima visar i skrämmande detalj hur komplexa system havererar på komplexa sätt.

Tydligast är mönstret förstås i politiken, som i ett par hundra år nu har traskat efter ingenjörernas landvinningar. Först kommer uppfinningen, sedan kommer den militära tillämpningen och de krympta avstånden. Sist kommer i bästa fall den politiska regleringen och diplomatiska städningen.

De bägge världskrigen utlöstes av en teknokratisk idé om det snabba avgörandet med hjälp av ny teknik. Destabiliserande vapen har fortsatt att strömma ur smedjorna sedan dess, från kalasjnikovs och kryssningsrobotar till obemannade drönare. Den gemensamma nämnaren är att doktrinen anpassas efter innovationen i stället för tvärtom.

Det mekaniska tänkandet spelar också en nyckelroll i den andra vågens finanskris som vi nu genomlider. Den europeiska centralbanken har haft ett enda överordnat mål i form av inflationsbekämpning, med hjälp av reaktiva räntejusteringar som lika gärna kunde ha överlåtits till robotar. När EU-länderna visade sig vara styrda av ofullkomliga människor, präglade av mer eller mindre dysfunktionella politiska kulturer, kom automatiken sorgligt till korta.

Hög tid att ta tillbaka kontrollen över spakarna.

Niklas Ekdal är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.