Sveriges i särklass största internationella auktoritet på det penningpolitiska området är en av de fem vice riksbanksdirektörerna: Lars E O Svensson. Superstjärna, är kanske ett bättre ord. (Se intervju i Affärsvärlden nummer 48/ 2010.)

I en krönika för ett par år sedan om oskickliga centralbankirer beskriver Nobelpristagaren och New York Times-kolumnisten Paul Krugman sin forna Princetonkollega Lars Svenssons problem med att få sina svenska kolleger att lyssna så här: ”Men vad vet han? Han är bara en av världens ledande penningpolitiska ekonomer, som under lång tid studerat problemen med en penningpolitik nära nollgränsen.”

När Affärsvärlden före jul år 2011 besökte de ekonomiska tankesmedjorna i Washington DC visade sig ”Lars” vara ett varumärke lika starkt som Abba och Bergman. Och när det blytunga amerikanska magasinet The Atlantic i april i år skrev om centralbankirer som borde erbjudas miljardlön för att hjälpa USA ur krisen är Lars E O Svensson exemplet. ”Sverige är viktigt, men det är ett relativt slöseri med Svenssons talanger att inte låta honom köra en större centralbank.”

Men som det står i 1917 års Bibel: ”Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen.” I Sverige har Lars E O Svensson blivit mest känd som ledare för den två personer starka oppositionen i riksbanksdirektionen. Han har reserverat sig mot samtliga penningpolitiska beslut sedan april 2009, stödd av direktionskollegan Karolina Ekholm. De har velat ha lägre styrränta och tror att den officiella prognosen för framtida räntor – den så kallade räntebanan – pekar för brant uppåt. Men än så länge har de två varit i minoritet.

Mycket hårdraget handlar debatten om tillväxt kontra finansiell stabilitet. Minoriteten efterlyser lägre räntor för att öka tillväxten och sänka arbetslösheten. Majoriteten tycks i högre grad oroas av tillgångsbubblor som byggs upp av låga räntor, i första hand de svenska hushållens bostadslån.

Majoriteten är de övriga fyra direktions­ledamöterna, en grupp ledd av Riksbankschef Stefan Ingves. Här finns Barbro Wickman-Parak och två relativt färska ledamöter, riksbanksveteranen Per Jansson och Bankföreningens tidigare vd Kerstin af Jochnick, som båda tillträdde 1 januari i år. Nykomlingarna har hunnit vara med på två penningpolitiska möten, 15 februari och 17 april. Föga förvånande har de än så länge hållit samma linje som majoriteten. Det är god riksbanksetikett för en ny ledamot att inte reservera sig mot majoriteten i början. Det kan till och med dröja halva den fem sex år långa mandatperioden innan direktionsledamoten verkligen vågar sticka ut hakan, om alls. Men efter ett halvår och två tre möten börjar det i alla fall gå att ana vartåt de lutar. Den tidpunkten närmar sig.

Om antingen Per Jansson eller Kerstin af Jochnick ställer sig bakom Lars E O Svenssons betydligt mer expansiva penning­politik står det 3–3. Då är riksbankschef Stefan Ingves röst utslagsgivande och majoritetens strama penningpolitik fortsätter att gälla, om än med betydligt försvagad auktoritet. Skulle båda nykomlingarna ansluta sig till minoriteten får vi givetvis en ny majoritet. Det skulle i förlängningen leda till lägre styrräntor, åtminstone om den tre år långa reservationen består.

Hittills tyder inte mycket på att de nya ansluter sig till minoritetens dystrare framtidsscenario och krav på lägre styrräntor. Kerstin af Jochnick poängterade på det senaste mötet att det är ”viktigt att bedömningen av lämplig penningpolitik också inkluderar eventuell uppbyggnad av obalanser som en effekt av långvarigt låga räntor”. Per Jansson tycks lägga något mindre vikt vid effekten av hushållens skulduppbyggnad på den finansiella stabiliteten kontra inflationsbekämpning, men ansluter sig i stora drag till majoriteten. När direktionen en månad efter mötet mangrant ställde upp i en öppen debatt om penningpolitiken hos National­ekonomiska föreningen, stärktes bilden. Om inget drastiskt händer lär alltså Stefan Ingves stramare penningpolitik fortsätta att råda också vid nästa penningpolitiska möte den 3 juli och längre än så.

Om ett år, den 21 maj 2013, tar Lars E??O Svenssons sexåriga mandatperiod på svenska Riksbanken slut. Vi får hoppas att Riksbanksfullmäktige, som utser ledamöterna, ser värdet av en så obekväm ledamot och övertalar Svensson att stanna ytterligare en mandatperiod. Det är inte konsensus Riksbanken behöver – utan en av världens främsta penningpolitiska experter.