KRÖNIKA. Järnmalm. Detta mytomspunna och omtalade mineral. Sveriges ryggrad. Svappavaara och malmfälten, exporten till Nazi-Tyskland och malmbanan, vilda strejker och gruv-tolvan. Och LKAB som den ena av statens två kassakor inom gruvsektorn.

Järnmalm har en egen plats i svenska hjärtan och en egen plats i fundamentet för hela världens industriproduktion. Och då är det inte konstigt om det skapas myter. Som att den högkvalitativa järnmalmen inte kan falla under 120 dollar per ton.

Ändå har det hänt. Från toppen i början av 2011 har järnmalmspriset mer än halverats. Nivån 120 dollar bröts igenom under sommaren. För tillfället ligger priset en bit under 100 dollar.

Så varför skulle det finnas ett ogenomträngligt golv på 120 dollar? Tanken var att under den nivån skulle mindre effektiva kinesiska producenter bli olönsamma och av helt rationella och ekonomiska skäl tvingas stänga. Och med minskat utbud skulle priserna hållas uppe.

Det låter givetvis fantastiskt i teorin, men om det faktiskt är så att det inte bara handlar om utbudet utan också om minskad efterfrågan så blir det svettigare. Inte bara för några gruvbolag i Brasilien, Australien och Kiruna. Inte bara för den svenska finansministern som får några miljarder mindre i utdelning till statskassan från LKAB. Utan också för i princip hela världen.

Det är givetvis den kinesiska industrin som drivit upp järnmalmspriset. På ett decennium har såväl den kinesiska importen som priset ökat tiofalt. Och kineserna har försökt slå sönder den prissättning som tidigare styrdes av världens tre största tillverkare med årliga dekret.

Och till viss del har prissättningen liberaliserats. Men det spelar mindre roll nu när efterfrågan minskar och lagren inte längre fylls på.

Det ser faktiskt ut som om den kinesiska stålproduktionen minskar i år, något som inte hänt på 30 år. Och då är det bra att ha i minnet att Kina står för hälften av världsproduktionen.

Det må vara att den kinesiska tillväxten fortsätter att vara urstark med västeuropeiska mått mätt, men hur stark beror till stora delar på politiska beslut som är omöjliga att förutspå. Vad man däremot kan förutspå är exempelvis att den kinesiska landsbygdens behov av gigantiska nyproducerade bostadskomplex tomma på hyresgäster är mättat. Och att den stålkonsumerande kinesiska fastighetsmarknaden i stort mattas av.

Redan har de kinesiska effekterna setts i Australien, som upplevt en gruvboom utan motstycke. BHP Billiton har stoppat den gigantiska utbyggnaden av gruvkomplexet Olympic Dam, en utbyggnad som skulle fått LKAB:s investeringsplaner att framstå som kattguld. (LKAB är ju ett av de två statliga gruvbolag som tvångsflyttar befolkningen för att fortsätta utvinningen.)

Australien må drömma om att ersätta malmexporten till Kina med köttexport till den växande medelklassen, men när giganter som BHP Billiton och Rio Tinto sparar, så drabbas givetvis svenska verkstads­juveler som Sandvik och Atlas Copco direkt. (Och ett och annat mindre svenskt gruvprojekt som knappast mår bra av prisnedgången.)

Men det viktigaste är ändå i vilken mån det fallande malmpriset indikerar i vilken riktning den globala ekonomin är på väg. ”China Imports of Iron Ore Fines 62 % Fe spot (CFR Tianjin Port) USD/dry metric tonne” lär bli en betydligt viktigare indikator än KPI-index i Nordrhein-Westfalen framöver.