Efter premiärhelgen för filmatiseringen av boken Män som hatar kvinnor meddelades det att 350 000 biljetter sålts på tre dagar i Sverige och Danmark.

"Det är en helt fantastisk öppning, som var över våra höga förväntningar", hette det i filmbolagets pressmeddelande tidigare i veckan.

Publiktillströmningen ser ut att hålla i sig. I helgen visas filmen på närmare 20 salonger bara i Stockholmsområdet.

Under 2008 lade svenska folket ner 1,2 miljarder kronor på biobiljetter enligt tidigare rapporter i medierna. Det var en ökning med nästan 6 procent jämfört med året innan.

Försäljningen av biofilm på DVD går också bra. Förra året slogs alla rekord när DVD-versionen av Mamma Mia såldes i 600 000 exemplar i Sverige (1,9 miljoner svenskar valde också att se filmen på bio).

För en så mogen bransch som filmbranschen måste det ses som ett mycket gott resultat. Vi verkar uppenbarligen fortfarande beredda att betala för biofilm, trots investeringar i speldatorer, bredband och digital-tv.

Min upplevelse vid egna biobesök det senaste året är att salongerna har varit ovanligt välfyllda, inte minst av ungdomar - generationen som enligt branschen är förlorad och numera enbart ser på piratkopierad film.

Inte heller familjens tonåring stämmer in på det mönstret. Trots 100Mbit i bredbandsuttaget hemma är bio fortfarande ett mycket populärt nöje.

Denna vinter har tonårsdottern med vänner vallfärdat till biograferna för att se den första filmatiseringen av Stephenie Meyers Twilight-böcker.

Efter tre besök på samma film (och numera också fyra införskaffade böcker) är man som förälder inte direkt orolig för nöjesindustrins snara ekonomiska undergång.

Mönstret känns igen från de senaste årens kassasuccér baserade på böcker som Sagan om ringen, Harry Potter och Da Vinci-koden.

Filmbranschen har hittat ett koncept som får folk att öppna plånboken mitt i vår genomdigitaliserade värld där film kan laddas hem gratis.

Den upplevelse som modern filmteknik, i kombination med publikens reaktioner, skapar i en biosalong är fortfarande mycket svår att få till hemma. Filmbranschens satsning på ny teknik och längre manus har gett resultat. De flesta storfilmer är idag som regel alltid mer än två timmar långa. Men publiken skruvar inte på sig i fåtöljerna.

Det vi talar om här är alltså inte finkultur utan råkommersiell massunderhållning. Och det fungerar, folk kommer till biograferna.

I debatten hörs ofta filmskapare som säger att utbudet blir allt mer likriktat och stereotypt. Nästan lika ofta skylls detta på piratkopieringen som dränerar branschen på resurser.

En mer marknadsekonomiskt korrekt analys skulle nog visa att det snarare är konsekvensen av att nöjesindustrins jättar under många år slukat allt i sin väg. Det gäller både internationellt och i Sverige.

Universal, som står bakom Mamma Mia, är en del av NBC Universal som i sin tur är ett dotterbolag till megakonglomeratet General Electrics. Knappast en kulturell högborg. Flera av filmjättarna har liknande ägarstrukturer.

I Sverige är det Bonnier med dotterkoncernen SF som dominerar inom filmproduktion och filmvisning. Att få stor exponering i SF:s salonger är inte många filmskapare förunnat.

Nöjesjättarna har efter många decenniers stenhård konkurrens hittat en affärsmodell på gränsen mellan oligopol och monopol som skapar rejält med vinster. En sådan situation brukar normalt inte leda till mångfald och brett utbud, snarare försök att optimera försäljningen av ett begränsat utbud.

I oligopolaktörernas roll ingår också att attackera alla utmanade aktörer, oavsett om det handlar om främmande teknik eller nya konsumtionsbeteenden.

I den nyss avslutade Pirate Bay-rättegången kunde vi höra en lång rad branschvittnen och målsägandeadvokater förklara att piratkopieringen mer eller mindre kommer att innebära slutet för nöjesindustrin av idag. I Göteborgs-Posten citerades exempelvis filmjättarnas advokat Monique Wadsted så här:

"Det är bara att ligga på rygg och låta stekta sparvar flyga in i munnen, så fungerar The Pirate Bay för sina användare. Men när mättnadskänslan infinner sig minskar också intresset för att köpa dvd eller gå på bio, det följer av sunt förnuft."

En vanlig biobesökare kan dock fråga sig om inte de stekta sparvarna framför allt flyger in i munnen på den filmindustri som helt kopplat greppet på marknaden.

Det är bara att gratulera till en strålande genomförd affärsidé som skördar finfina vinster.

Samtidigt bör man som kulturkonsument glädjas över ett ocensuretat internet och dess fantastiska kommunikationsmöjligheter. Till stora delar är det här mångfalden och nytillväxten på kulturområdet märks av idag.

Av allt att döma kan storskalig industriell kulturproduktion leva sida vid sida med internets mer kaosartade förhållanden, där ingen kan bestämma att en enda prislapp ska gälla för alla.

Det bådar gott för vårt framtida kulturliv.