Mona Sahlin får stå i spagat för att hålla ihop socialdemokratin efter de strandade energiförhandlingarna. Men det är faktiskt möjligt att partiet och LO skiljs åt.

Det viktigaste som har hänt i statsminister Fredrik Reinfeldts kansli på senare tid är INTE krisen för Saab. Nej, det är alliansens energiuppgörelse. Få verkar ha tänkt på att den kompromissen kan bädda för långsiktiga, avgörande förändringar, som inte har med tillgången på elektricitet att göra.

Energidebatten kan nämligen bidra till att banden mellan LO och det socialdemokratiska partiet luckras upp och att LO går samma väg som sin systerorganisation i exempelvis Danmark och klipper banden med arbetarrörelsens politiska gren.

I längden kan det faktiskt bli omöjligt att ha en partipolitiskt bunden fackföreningsrörelse. Åtminstone när partiet måste ta hänsyn till intressen - i det här fallet miljöpartiet vars själva ursprung är motståndet mot kärnkraften - som direkt krockar med LO:s. Följande meningar illustrerar rätt väl hur svårt det blir för LO och socialdemokratin att hålla ihop:

"Kärnkraften bör inte avvecklas i förtid, utan uppgraderingar av dagens tio reaktorer bör kunna ske för att både öka säkerhet och elförsörjning."

"Givet de klimatpolitiska målen bör framtida investeringar i ny kärnkraft (när befintliga reaktorer måste avvecklas) inte uteslutas allteftersom ny teknik ger säkrare drift och avfallshantering."

Citaten kunde ha varit hämtade ur den borgerliga energiuppgörelsen. Men det är de inte. Jag har klippt ur protokollet från den senaste LO-kongressen. Hela LO, inte bara industriförbunden som Metall och Pappers, har alltså samma uppfattning som alliansregeringen om kärnkraftens framtid.

Och därför lever LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin farligt när hon vrider sig som en mask av partilojalitet. Det blir märkligt när hon kritiserar regeringens överenskommelse om att öppna för ny kärnkraft, särskilt som chefen för LO:s näringspolitiska enhet, Irene Wennemo, välkomnar beslutet. Det är avdelningschefen Wennemo, inte ordföranden Lundby-Wedin, som företräder den linje som LO har beslutat om. Saken blir inte bättre för Lundby-Wedin av att det här är andra gången på kort tid som hennes lojalitet med socialdemokraternas Mona Sahlin har krockat med hennes roll som LO-ordförande. Förra gången var i höstas när Wanja Lundby-Wedin försökte övertyga en oförstående LO-styrelse om hur bra det vore om socialdemokraterna gick till val i en koalition med enbart miljöpartiet (se Affärsvärlden 08/43). Det slutade med revolt i LO-leden. Sahlin fick backa och ta med även vänsterpartiet i regeringsalternativet.

Efter de senaste turerna har reaktionerna heller inte låtit vänta på sig i fackliga kretsar. Mellan skål och vägg grymtas det och man frågar sig vad Wanja Lundby-Wedin håller på med. Förstår hon inte att hon i första hand är LO-ordförande, inte lojal Sahlinsocialdemokrat?

Socialdemokraternas fortsatta förhandlingar med vänstern och miljöpartiet kan mycket väl förstärka kritiken. Mona Sahlin verkar hellre satsa på att vara ett alternativ ihop med de gröna än att vara pragmatiskt ansvarsfull. För mer traditionella socialdemokrater är det viktigare att värna om svensk industri och grunden för välfärden än att vara populära på Pridefestivalen.

Veteraner som Göran Johnsson, tidigare Metallordförande och ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott, tar bladet från munnen och varnar på DN-Debatt för att s-väljare kan rösta borgerligt. Han undrar närmast desperat om inte s kan göra upp på egen hand med regeringen om energin. Men blockpolitiken är cementerad och energiförhandlingarna är redan nedlagda.

Ändå ler Fredrik Reinfeldt stort i sitt tjänsterum på Rosenbad, särskilt när han hör Wanja Lundby-Wedins obegripligheter i radio och tv.