Efter många misslyckanden har Österrike fått fram löften om stöd till Central- och Östeuropa från de stora, rika länderna i EU. Utfästelserna är inte allt Wien har hoppats på, men EU lovar i alla fall att förhindra att östländer kollapsar.

Det ger andrum för hårt pressade österrikiska banker.

Själv stoppar Österrike inte händerna särskilt djupt i (den sinande) kassakistan. Det gäller både stimulansåtgärder för den egna ekonomin och bilateral hjälp till länder i nöd, som Sverige har hjälpt Lettland och Island.

Österrike är västlandet som har mest att förlora på en dominorad av ekonomiska krascher i öst. Sedan Berlinmurens fall har landets banker och företag följts åt på segertåg till gamla habsburgska marker.

För svensk del är det förstås ingen tröst att det finns banker i andra länder som har gått ner sig värre på östliga äventyr än de svenska. De österrikiska bankerna expanderade kraftigt genom lättvindliga lån när de heta östekonomierna stormade fram.

Oron sprider sig nu på finansmarknaden. Den ökade risken gör att Österrike tvingas betala ränta på sina statsobligationer på Italiens nivå, vilket kostar staten 200 miljoner euro per år i extra räntebetalningar.

Österrikiska banker har lån till regionen på 200 miljarder euro, motsvarande omkring 80 procent av BNP. Storbankerna Raiffeisen och Bank Austria driver bankrörelse i nästan vartenda land i regionen, från Tjeckien till Ukraina. Den tredje storbanken Erste Group - som just har blivit ofrivillig ägare till drygt 3 procent av Swedbank - ligger inte långt efter. (Bank Austria ägs av italienska Uni Credit.)

Raiffeisen och Erste ligger i topp bland Europas banker vad gäller riskexponering i Östeuropa, varnade kreditvärderingsinstitutet Moody's i februari. Österrikiska regeringen har reserverat 15 miljarder euro för kapitalinjektioner i banksektorn. Erste har redan fått 2,7 miljarder euro i stöd, Bank Austria ryktas begära 2-3 miljarder medan Raiffeisen för samtal med myndigheterna. Banken JP Morgan Chase räknar med att Raiffeisens behov uppgår till 4,3 miljarder euro.

Ett visst mått av förnekelse och skönmålning finns. Bankerna och regeringen förenar sig med de östeuropeiska länderna i klagan över att vara missförstådda och feltolkade. Bilden är inte alls så dyster, skulderna inte alls så höga. Värst är att onyanserade investerare klumpar ihop de östeuropeiska länderna, äpplen med päron, ruttna med friska.

Men situationen är allvarlig. I omgångar har Österrike försökt få rika EU-länder att hosta upp kosing. I januari föreslog nye kanslern Werner Faymann en allians mellan Tyskland, Frankrike, Italien och Belgien (som alla har bankintressen i öst) för att ge stöd åt banksektorn i Östeuropa. Det var tal för döva öron.

Förslaget återkom i ny skepnad då Ungern med Österrikes stöd krävde ett regionalt jättepaket på 180 miljarder euro från EU. Tonläget var högt. Utan stödet hotade en ny järnridå dela det rika Västeuropa och det fattiga Östeuropa, varnade Ungern. Men även detta förslag sköts ner vid EU-toppmötet den 1 mars.

Ändå har diskussionen så småningom pressat fram tydliga uttalanden från euroländer och Europeiska centralbanken: Inget europeiskt land ska lämnas i sticket, vare sig inom eller utanför EU. Alla ska få finansiellt stöd om de behöver. Alla ska behandlas på egna meriter. Inget problemland pekas ut på förhand.

Hittills har Lettland och Ungern fått EU:s nödlån och Rumänien ligger i förhandlingar. IMF har också gett stöd till Vitryssland, Ukraina och Serbien. Vid EU-toppmötet på torsdag-fredag diskuterar premiärministrarna om huruvida EU:s nödfond på 25 miljarder euro ska höjas ännu en gång för att öka beredskapen.

Det är garantier som Wiens banker så väl behöver.

Fotnot: Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och Nyhetsbyrån Direkt.