Den senaste veckan har media svämmat över av redogörelser för hur all sorts finansiella bubblor har briserat under det år som har gått sedan den amerikanska banken Lehman kollapsade. Det pratas betydligt mindre om den nya bubbla som i alla fall jag ser håller på att blåsas upp: fastighetsbubblan.

På SBAB:s hemsida kunde man till exempel häromdagen - och antagligen fortfarande - ta del av bolåneinstitutets frestande erbjudande om "Första-hem-lånet". Förutom att det går att få lån på upp till 95 procent av marknadsvärdet och att fri hemförsäkring i sex månader ingår, erbjuds kunden, mot en modest premie, ett låneskydd som innebär att ett försäkringsbolag går in och betalar räntor och amorteringar i händelse av arbetslöshet eller sjukdom.

I Riksbankens senaste penningpolitiska rapport - september 2009 - räknar banken med att arbetslösheten kommer att stiga från dagens 8 procent till 11 procent nästa år. Det innebär en ökning på över 35 procent. Och som SBAB:s ekonomer skrev i sitt marknadsbrev den 15 september "finns ett tydligt och starkt samband över längre tid mellan arbetsmarknaden och bostadsmarknaden".

Enligt SBAB sker också ungefär 90 procent av all nyupplåning i?dag till rörlig ränta. Tacka fan för det! Det kostar 4,5 procent att binda räntan i fem år. Jämför det med den rörliga räntan på ungefär 1,6 procent."Låntagarna litar på Riksbanken", konstaterar SBAB:s ekonomer.

Det gör inte jag. Inte för att Riksbanken är dålig på det den gör. Tvärtom. Ingen kan göra det bättre. Men Riksbanken är pragmatisk. Att västvärldens alla centralbanker trummar ut samma budskap om att räntorna kommer att vara låga länge är ingen slump. Människors förväntningar om den framtida ekonomiska utvecklingen är mycket viktiga för deras agerande. Och det är mer angeläget att få fart på ekonomin i stort, än att skydda de bostadsspekulanter som förköper sig efter löften om låga räntor i kombination med frestande erbjudanden från långivarna. Något som jag tror att många gör just nu.

Om Riksbanken får rätt i sin reporänteprognos, kommer reporäntan att vara närmare 4 procent i slutet av 2010. Kanske till och med ännu högre. Det skulle innebära rörliga lån i storleksordningen 5-7 procent med bankernas marginal inräknad. Eller utryckt i kronor: en månatlig räntekostnad på 4?000 i?dag växer till 16?000 om ett par år. Och för alla som vill slippa att göra huvudräkningen själv: årskostnaden stiger från 48?000 till 192?000. Har bolåneinstituten verkligen tagit höjd för det när de bedömer kundernas kassaflöden? Och har låntagarna gjort det i sina egna beräkningar?

För någon vecka?sedan läste jag ett tal av vice riksbankschefen Lars Nyberg. Talet, som till största delen behandlade den finansiella situationen i Östersjöområdet, berörde också situationen på den svenska bomarknaden. Han konstaterade att de svenska bostadspriserna inte har rasat som i många andra europeiska länder och gav ett antal skäl till det, bland annat förhållandevis låg nybyggnation. Men också, förstås, de (konstlat) låga räntorna. Av Nybergs tal kunde man dra slutsatsen att sannolikheten är liten att priserna på hus och fastigheter faller.

Men Nyberg berörde inte hoten mot en sådan utveckling. Jag menar att kombinationen av rörliga lån, stigande räntor och högre arbetslöshet i förening med lockande erbjudanden från olika marknadsaktörer kan bli till en alltför giftig cocktail för fastighetsmarknaden att svälja.

Risken för att vi är i färd med att blåsa upp en fastighetsbubbla är inte liten. I mina ögon är den mycket stor.