"Dollarn är vår valuta, men ert problem".
När USA övergav guldmyntfoten 1971 sade finansministern John Connolly det rent ut till européerna. Nu är den gamla devisen tillbaka, om än inte i ord. Under tystnad stjälper USA över sina problem på omvärlden genom dollarns försvagning.
Asien, anfört av Kina, låter sina valutor följa med dollarn och därmed får Europa bli slutstation för problemen. Effekten av eurons relativa förstärkning kommer med fördröjning och väntas bli en broms under nästa år. De europeiska länderna påverkas olika beroende på vart de exporterar - inom eller utanför euroområdet - och hur priskänsliga deras produkter är.
Det finns flera orsaker till dollarns försvagning. När finanskrisen nu avtar lämnar investerare den skyddande hamn som amerikanska statspapper ansågs vara. Ett annat skäl är att USA:s låga räntor gör carry trade mycket lönsam, med upplåning i USA och investeringar på annat håll. Varningar höjs för att de billiga pengarna kan blåsa upp nya spekulationsbubblor runt om i världen. (Se även sid 34-37.)
Oljeexportörer och tillväxtländer protesterar av och till mot den fallande dollarn och hotar med att ersätta den som världens reservvaluta. Men ingen uppenbar lösning finns.
Sedan 14 år är det USA:s policy att ha en stark dollar. Detta upprepas också av finansminister Tim Geithner, men frågan är om det är mer än en läpparnas bekännelse. Eller om USA kan göra mer. 2000 satte man handling bakom orden. Då intervenerade Federal Reserve tillsammans med Europeiska centralbanken och Bank of Japan för att stötta den svaga euron, som hade gått under 0,86 dollar.
Nu lär några stödköp inte bli aktuella, även om Geithner erkänner USA:s "speciella ansvar" i världsekonomin. Hans uttalanden hindrar i alla fall ett fritt fall för dollarn, som skulle kunna bryta ut om USA helt verkade strunta i att valutan försvagades.
En svagare dollar ger onekligen USA fördelar i ett läge då återhämtningen behöver draghjälp. Exporten blir mer konkurrenskraftig och den dyrare importen minskar. Därmed sjunker USA:s stora underskott i bytesbalansen.
Den växande statsskulden påverkar också dollarns utsikter. Det är tveksamt om USA kan spara och höja skatten för att få rätsida på budgetunderskottet. Alternativet blir då att trycka fler dollarsedlar, vilket också sänker dollarn och devalverar återbetalningen av utlandsskulden.
Kinas svar på krisen var att i mitten av 2008 åter knyta yuanen till dollarn. Under tre års tid dessförinnan lät man faktiskt yuanens växelkurs stärkas försiktigt med 20 procent mot dollarn. Nu har yuanen följt dollarn ned med 13 procent mot euron sedan i april. Euroländerna må skicka en delegation till Peking, som för en dryg vecka sedan, men klagomålen möts av en kinesisk mur av oförståelse. De protektionistiska utlänningarnas egentliga syfte är att begränsa Kinas ekonomiska utveckling, dundrar kinesiska ledare.
På sikt har Kina dock inte övergivit målet om att tillåta en förstärkning av valutan och göra den konvertibel. Men det ser ut som om det blir senare, efter krissaneringen.
Vad som nu sker är att Kina drar med sig andra asiatiska länder. Vietnam devalverade sin valuta i slutet av november för att inte förlora i konkurrenskraft mot den stora grannen.
Europa får bita i det sura äpplet. När europeiska priser stiger i andra valutor måste Europa konkurrera med höjd kvalitet. Givetvis finns fördelar på längre sikt med en stark valuta, då inflationen hålls nere. Men risken finns att Europa i detta läge går mot protektionism. Det är en möjlig reaktion, när omvärlden anses försöka tillskansa sig konkurrensfördelar på Europas bekostnad genom en ojuste valutapolitik.
Så skedde på 1930-talet. Handelstullar som förvärrade depressionen var delvis ett svar från länder med guldmyntfot - som alltså inte kunde devalvera - mot länder som använde devalveringsvapnet.
Och vad ser vi nu? Jo, strax före jul väntas EU förlänga importtullarna på skor från Kina och Vietnam.
***
Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.
