I min krönika i juni vågade jag mig på en liten portföljallokering inför sommaren. En tredjedel av mina sparslantar hamnade i räntefonder trots att jag var säker på att räntorna skulle upp. Det var så att säga i brist på annat. Som så ofta förr blev räntefonderna, som jag tog med på en höft, min bästa sommarplacering eftersom långräntorna har gått ner i motsats till vad jag, och de flesta andra, trodde före sommaren.

Det visar två saker: För det första att de bästa placeringarna många gånger de som vid första anblicken känns fel. Det handlar om att våga gå emot den allmänna uppfattningen på marknaden. När marknaden väl vänder så får man hela drevet med sig. Det är mysigt när det väl sker men desto svettigare innan. För det andra, och specifikt i det här fallet, var skälet till räntenedgången en förnyad oro för den ekonomiska tillväxten i framför allt USA. Det satte press på börserna och placerarna flydde till säkrare ränteplaceringar. De svenska statsobligationerna pressades åter, trots Riksbankens räntehöjning, och ger i dag en avkastning på mellan 0,5 och 2,5 procent beroende på löptid om man ligger till förfall. Inte mycket att yvas över för den som ska placera i dag. Fast börsen känns också svajig och just nu avundas jag inte de förvaltare som ska generera avkastning åt sina kunder.

Framtiden ser också dyster ut med vikande tillväxt och hårdare bankregleringar vilket med största säkerhet kommer att innebära att bankerna måste se om sitt eget hus och kapitalisera upp sig. Det innebär, allt annat lika, att det blir såväl svårare som dyrare för både företag och privatpersoner att få lån och krediter.

Fast det finns en parallell utveckling som kan underlätta betydligt för såväl mig som sitter i räntemarknaden, som för enskilda sparare och för de företag som behöver låna pengar. Så här är det:

Företagen behöver låna pengar men bankerna kommer att ha svårare att låna ut. Då får väl företagen själva låna upp på marknaden i betydligt större utsträckning än förut. Det sker naturligtvis genom att de ger ut mer företagsobligationer. Bankerna behöver också pengar och kommer att emittera såväl certifikat som obligationer. Räntan kanske hamnar på 4-7 procent per år. Inte så mycket för en investerare, kan tyckas, men bättre än de 0,5-2 procent som statspapper ger. Och lika mycket som börsen har avkastat hittills i år. Och då är OMX en av få börser i Europa som över huvud taget har stigit i år.

Om ett företag får problem så har obligationer en avsevärd fördel framför aktier. Vid en konkurs eller betalningsinställelse blir aktieägaren ofta helt lottlös medan obligationsinnehavaren har en god chans att få ut större delen av sin fordran. Jag kanske inte vill äga en bit av XXX AB men kan tänka mig att låna ut pengar till samma företag. Jag - och pensionsförvaltaren - blir glada; vi får en högre avkastning. Företag och banker blir glada; de får sina pengar. Förloraren då? Ja, jag är rädd för att det blir börsen.

Räkna alltså med att det går sparmedel och investeringar från såväl statspappersmarknaden som börsen till företagskrediter. Det kommer att innebära fler företagsobligationer och kreditfonder. Det kommer också att medföra att fondförvaltare i många fall måste skriva om sina placeringsregler för att ge plats åt mer krediter. Slutligen innebär det att företagen måste bli skickligare på att själva låna upp sig på marknaden i de fall banken inte ställer upp. Jag tror att allt detta kommer att ske. Och det är en bra lösning på en del av de problem vi står inför de närmaste åren.

Börsen då? Går inte den alltid upp? Den som lever får se. Jag kan dock ge flera skäl till att börsen rimligen står inför en skakig period. Men det får jag återkomma till. Håll i hatten!

Olof Manner är ansvarig för skandinaviska ränteprodukter på Royal Bank of Scotland.