Den 20 juni 1754. Natten molnig. Dagen regnig. Termometern på grad 27,5 över fryspunkten.

På förmiddagen kämpade vi med högvattnet som strömmade i vindlingar och gav oss kraftig motström. Vid middagstid kunde vi äntligen ta farväl av oceanen och segla in i floden Surinams mynning. På båda sidor av floden bildades liksom ett högt stängsel av skogen, som var lövrik, tät, sluttande, majestätisk, och här och var prydd med blommor. När tidvattnet drog sig tillbaka kunde vi se trädstammarna, höga, utan grenar och nedsmetade med gyttja. Därför verkade skogen långt högre vid ebb och såg ut att liksom växa.

Så skriver Linnélärjungen Daniel Rolander i sin dagbok när han anländer till Paramaribo i Surinam.

Daniel Rolander var född i en by i Hälleberga socken i Småland 1723 eller 1725. Han visade gott läshuvud och skickades av den lokala prästen först till högre utbildning till Växjö, sedan för studier vid universitetet i Uppsala. Där uppmärksammades han av självaste Linné, sedan han skrivit några intressanta uppsatser om insekters beteenden. Det sägs att den unge Rolander var den första som studerade och i detalj beskrev hur bin pollinerade växter och visade att en del insekter bekämpar sina fiender med kemiska medel.

Linné blev förtjust i den unge mannen, och när han fick höra att en herre vid namn Dahlberg, som hade gjort sig en förmögenhet som plantage­ägare i Surinam i Sydamerika, sökte en informator för sin son föreslog han Rolander. Tillfället var för bra för att försittas. Med hjälp av ett anslag från Vetenskapsakademien kunde resan till Surinam bekostas. Vistelsen där fick Rolander själv arbeta ihop. På lediga stunder skulle han sedan samla växter och annat åt Linné. Han skulle bli en av Linnés ”apostlar”.

Rolander fick jobbet, och tre dagar att packa ihop sina pinaler. Från Linné fick han stränga förhållningsorder:

”När du reser ska du undvika sexuella relationer, skulder och politik. Anteckna allt som kan komma till nytta här hemma och för framtida resenärer, framför allt sådant som rör jordbruk, trädgårdsodling och värdshus. Redogör för floran, faunan samt för hur naturen kan exploateras i vinningssyfte.”

Den 21 oktober 1754 lämnade Daniel Rolander Uppsala för att via Ystad och Travemünde bege sig till Amsterdam. Med sig hade han en termometer, som han fått låna av Vetenskapsakademien. Varje dag efter att han lämnat Uppsala skrev Rolander flitigt på sin resedagbok med titeln Diarium Surinamicum. Det skulle bli 700 sidor sammanlagt. På latin.

I Amsterdam höll allt på att ta slut för Rolanders del, för han blev så svårt sjuk att han så när miste livet. Men efter två månader hämtade han sig, och den 25 april 1755 avseglade han tillsammans med Dahlberg med skeppet De Vrouw Elisabeth mot Sydamerika.

Surinam, landet nordväst om Amazonflodens mynning, hade på 1600-talet koloniserats av engelsmännen, som hade anlagt socker- och kakao­plantager vid kusten och importerat slavar från Västafrika som arbetskraft. Men holländska kolonister tryckte på, och det blev bråk. Tvisten slutade med ett fördrag 1667 där Holland tillerkändes Surinam, vad som kom att kallas Holländska Guyana, mot att engelsmännen fick ta över en liten ö uppe i Nordamerika som länge hållits av holländarna. Ön har senare blivit känd under namnet Manhattan.

Guyana kännetecknas av långgrunda gyttjiga stränder. Slam som kommer med Amazonfloden förs av havsströmmarna mot nordväst och avsätts längs kusten ända upp till Trinidad. Skillnaden mellan ebb och flod uppgår här till dryga två meter, vilket gör navigation med stora fartyg besvärlig. Bara vid de större flodernas utlopp finns möjlighet att hitta hamnar som kan ta emot större fartyg.

När Rolander efter en tid vant sig vid det nya landet får hans dagbok alltmer karaktären av en etnografisk studie. Han berättar om hur hänsynlöst de svarta slavarna behandlas av de vita, om urinvånarnas klädsel och sedvänjor, om plantagernas organisation och mycket annat. Den 1 juli skriver han:

”Gång på gång hör man piskrapp vina, när ett par svarta slavar piskar en dömd kamrat. Det sker dagligen i alla hus i staden. Detta slags straff, som är fruktansvärt att lyssna på och gräsligt att åse, brukar olyckliga svarta slavar underkastas för minsta förseelse.”

Han berättar att det går nio slavar på varje vit i Surinam, och att de svarta slavarna med jämna mellanrum revolterat, rymt till skogs och grundat sina egna samhällen. De vita har då utrustat vedergällningsexpeditioner som gått in i skogen för att jaga upp rymlingarna och förstöra deras byar. Resultatet har emellertid ibland blivit att den utskickade truppen råkat ut för bakhåll och de överlevande fått bege sig hem med oförrättat ärende.

Han noterar också att trots den dåliga behandlingen verkar de svarta slavarna, liksom de infödda, betydligt mer välmående än de vita, som har sjuklig hy och ofta lider av alkoholism och tropiska sjukdomar.

Guyana är inte det mest hälsosamma stället på jorden på 2000-talet heller. Gula febern lurar, och vaccination krävs för att komma in i landet. I regnskogen vimlar det av moskiter och andra bitande och stickande insekter.

Den 20 januari 1756 lämnar Rolander Surinam med en stor mängd insamlade växter och insekter i bagaget. I Amsterdam går han igenom sina samlingar och lägger upp en strategi för hur han ska bete sig när han kommer hem. Och här gör han några ödesdigra misstag, kanske beroende på att han blivit sjuk under vistelsen i Surinam. Han bestämmer sig för att själv kräva hela äran av sitt arbete, och inte låta Linné ta del av hans växtsamling.

I ett brev till ”Sundhetskommissionen” meddelar han att han har en stor mängd medicinalväxter med sig, men att han bara släpper dem ifrån sig om han garanteras en välbetald tjänst. Annars tar han anställning utomlands.

När han kommer hem till Stockholm anställs han som intendent vid medicinalträdgården vid Serafimerlasarettet med uppdrag att ta fram läkemedel ur sina örter från Surinam. Men hans fröer vägrar gro, de tropiska växterna tål inte det svenska klimatet. Efter ett år tvingas han lämna sin tjänst.

Inte nog med det. Han faller också i onåd hos Linné, vilket gör att han inte längre kan räkna med någon som helst tjänst i Sverige. Och ingen vill publicera hans dagbok.

Rolander beger sig till Köpenhamn, där han en tid får jobb för att organisera en växtsamling. Men det går illa där också. Han blir en försupen fattiglapp som hankar sig fram med hjälp av understöd från sina sista vänner. Han dör utblottad i Lund 1793.

Hans manuskript finner med tiden sin väg till Botaniska centralbibliotekets samlingar i Köpenhamn, och där finns det än i dag.

Kaianders Sempler, journalist och -medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver en krönika i Affärsvärlden varje vecka.