Ehuru artikeln som sagt är mycket utförlig, så beröres idensamma icke med ett enda ord Grängesbergsbolagets förhållandetill staten. Utom i en detalj och där är uppgiften direktvilseledande. Den utländske kapitalist som skall inbjudas tillintresse i Grängesbergsbolaget - ty artikeln ifråga är mycketoptimistisk och välvilligt hållen samt förordar direkt köp avGrängesbergsaktier - förblir alltså alldeles i okunskap om attstaten numera har halva vinsten av Grängesbergsbolagetsviktigaste gruvor och i en framtid kan få en än större del avvinsten. I artikeln säges att Grängesbergs-bolaget ägerjärnvägarna i gruvdistriktet, vilket är riktigt när det gällerjärnvägarna till Grängesbergsgruvorna. Men beträffandeLapplandsgruvorna som ju äro långt viktigare äger statenjärnvägarna, och det är som bekant huvudsakligen på grund avdetta förhållande, som staten kunnat tillskansa sig en såbetydande andel i gruvornas avkastning.

Aktier prissattes utomlands

Till bilden av den tid som det här citatet kommer ifrån hör attallt fler av de svenska aktierna prissattes utomlands. Bolag somKreuger & Toll, Tändsticksbolaget, SKF, L M Ericsson ochGrängesbergsbolaget köptes och såldes på andra börser än den iStockholm. Grängesbergsbolaget fortsatte att vara ett avStockholmsbörsens intressantaste företag i konkurrens medKreugerbolagen. Mannen som byggde upp den lönsamma malmbrytningen iKiruna var Hjalmar Lundbohm, vilken i två decennier var chef för dennaavkrok, från början bara en öppen fjällsida. Geologen Lundbohm,som hamnat i Kiruna mest av en tillfällighet, blev kvar framtill 1921, då han tvingas lämna sin anställning underförnedrande former. Priserna rasade, voly-merna sjönk ochinneliggande lager fick värderas ned. Hjalmar Lundbohm blevvarken den förste eller siste som gjordes till syndabock, närtiderna inte var nådiga. En intressant figur i den svenskaföretagshistorien var han med sitt bohemeri, som yttrade sig iatt han aldrig höll tider och höll hov med konstnärer samtägnade sig åt lapparnas situation och en sjömanskyrka i Narvik.Sin privata förmögenhet förödde han i ett kolprojekt påSpetsbergen.

Lång förhandlingsplåga

För Grängesbergschefen Gunnar Dillner, som sparkade Lundbohm,blev 1920-talet en lång förhandlingsplåga. Basen förmalmbrytningen var långa leveransavtal med storkunder ochdessutom ägar- respektive transportavtal med staten.Priserna var nästan låsta, medan brytningskostnaderna stegkraftigt liksom transportkostnaderna. Av storkunderna var detspeciellt den tyske stålkungen August Thyssen som var svår atttas med.Förhandlingarna gällde valuta, prisnivå samt huruvida fraktenskulle ingå och vilka mängder som skulle garanteras.Positionerna ändrades i takt med skiftande konjunkturer ochvalutasvängningar. Tidvis trodde stålverken att det varmalmbrist. Vid den här tiden var Dillner och övriga i ledningenberedda att sälja allt till staten, det var bara fråga om pris.Statsföreträdarna ville hålla nere uttagen av malmen ochförsvara avkastningen på investeringen i malmbanan. Ekvationenför Grängesberg tedde sig svår.Det var i den här förhandlingsprocessen som SkandinaviskaKredits direktör Martin Waldenström med 15 års erfarenhet somadvokat gled in i malmförhandlingarna och redde ut alla problem.Juristen och förhandlaren tog över efter Gunnar Dillner 1930,och den långa Waldenströmska eran i Grängesbergsbolaget började.Runt 1930 kom nya lysande resultat efter några mellanår, ochunder några hektiska år före andra världskriget skulle gruvornagenerera hundratals miljoner i vinst, lika mycket som andrastorföretag hade i omsättning. Skribenten i den schweiziskafinanstidningen hade rätt i alla fall, fast han hade fel.