Det började med banken. Den grundades som resultat av en konflikt i Stockholms Enskilda Banks styrelse 1871. Under större delen av de 130 år som gått sedan dess har de båda bankerna varit motpoler i den svenska ekonomin och i det svenska etablissemanget. "Trendputtar" har Arne Mårtensson kallat senare tids bankfolk från S-E-Banken.

Men vägen hit har varit lång. Det finns få likheter mellan de båda små bankirfirmorna på 1800-talet och dagens stora internationella finansorganisationer.

Stockholms Handelsbank bildades som en utbrytarbank från Stockholms Enskilda. André Oscar Wallenberg, som startat Stockholms Enskilda 1856 som en privatägd andelsbank och efter hand tagit makten över den, var mer intresserad av internationella affärer och järnvägsobligationer än av Stockholms näringsliv. Stockholmsföretagare som Almgren (siden), Ljunglöf (snus), Cederlund (vin och sprit), Kempe (trävaror) och Billing (järn) tog saken i egna händer och bildade bank, "Stockholms Frånskilda" i folkmun. Vinfamiljen Grönstedt, som några år senare skulle sälja till en konkurrent, var nog också med i bakgrunden, vilket kan ha kuriosaintresse när en av den familjens ättlingar just blivit VD för banken.

Ingen sammanslagning

Så småningom dök den judiske emigranten Louis Fraenckel upp på scenen och tog fram till sin död ett fast grepp om affärerna. De drevs via hans personliga kontakter och byggde på hans idéer om karteller i tysk anda. Att Fraenckel var jude speglar ett internationellt fenomen. Internationella affärer var riskfyllda och svåra att genomföra. De judiska bankirfamiljerna hade tidigt byggt upp informations- och leveransnätverk som inget ungt banksystem kunde klara sig utan. I Sverige fanns andra judiska familjer som Davidson, Philipson, Mannheimer, Lamm och Nachmanson representerade i banksystemet.

Fraenckel dog år 1911 efter en lång chefsperiod då alla kurvor pekade uppåt. I slutfasen diskuterade han med de Wallenbergska arvtagarna Knut och Marcus om en sammanslagning av de båda Stockholmsbankerna, något som oroade bankinspektören eftersom det rörde sig om "litet väl karskt folk".Lösningen blev istället att en 46-årig bankman från Stockholms Enskilda, Carl Frisk, fick bli VD i Stockholms Handelsbank. Det blev han som under en hektisk spekulations- och förvärvsperiod lade grunden för den moderna handelsbanken, eller Svenska Handelsbanken. År 1916 gick banken ut med en stor nyemission och skaffade sig en krigskassa. Året därpå kom förvärven av Norrlandsbanken och en bank till i norr: förklaringen till att Stockholmsbanken blev ledande Norrlandsbank.

Snuvad på köp

Vid det här laget hade provinsbankernas chef Oscar Rydbeck klivit in som chef i Skandinaviska Kredit efter en annan storfusion. 1910-talet utvecklade sig till en kamp mellan Handelsbanken och Skandinavbanken med Wallenbergarna och Stockholms Enskilda som passiv åskådare. Carl Frisk hade frigjort sig från sin förre arbetsgivares, familjen Wallenbergs, inflytande bland annat genom att han lyckats städsla förre statsministern och högerledaren Arvid Lindman som styrelseordförande.

Under 1918 öppnades kontor i Göteborg och Malmö. Skandinavbankschefen Rydberg lyckades köpa Skånska Handelsbanken framför näsan på Frisk, som fick nöja sig med Bankaktiebolaget Södra Sverige, resultatet av en sammanslagning av totalt nio lokalbanker.

Fusionsprocessen slutfördes i stort sett med Mälarebanken 1926. Dessförinnan hade namnbytet till Svenska Handelsbanken kommit, och Carl Frisk hade tvingats gå efter en kris.

Deflationskrisen efter första världskrigets "Sturm und Drangperiod" drabbade alla bankerna, men Handelsbanken var först med att föra problemen till ytan. I en drastisk manöver inkallades dåvarande ordföranden i Bankföreningen, konkurrenten Marcus Wallenberg, för att gå igenom bankens engagemangslistor. Följden blev stora nedskrivningar i kombination med förlagslån.

Den stora konkurrenten Skandinaviska Kredit valde att köra vidare i förhoppningen att tiden skulle läka såren. Skillnaden blev också att Skandinaviska förblev Ivar Kreuger och hans affärer trogen, medan Handelsbanken i fortsättningen blev försiktigare. Detta skulle leda till att Skandinavbanken nästan gick under i samband med Kreugerkraschen 1932.I skuggan av kriget

Det var i spåren av första världskriget som grunden för Handelsbankssfären lades. Under första världskriget hade bankerna lånat ut väldiga summor till aktieköp. Nu kom aktierna in som säkerheter för de dåliga lånen, och bankerna hamnade med ungefär en tredjedel av ägandet i svensk industri. I och med att Handelsbanken fått en så stark Norrlandsprofil hamnade en stor del av de nödlidande trävaru- och stålföretagen i bankens händer. Där fanns alla de trävarubolag som opererat vid olika älvmynningar i Mellannorrland, de som bildade Svenska Cellulosa AB och som övertogs av Kreuger, men som sedan kom tillbaka efter finanskraschen. Där fanns ett antal mindre bruksföretag och det större tyskägda Fagersta som efter första världskriget hamnade i ägarvakuum.

Till Handelsbanksintressena räknades också det framgångsrika Gasaccumulator (Aga) efter en rekonstruktion före första världskriget. Här hamnade också en del av ansvaret för L M Ericsson efter Kreugerkraschen. En väsentlig del av Ericsson ägdes från Kreugers dagar ända fram till 1960 av amerikanska teleserviceföretaget och senare konglomeratet ITT. Sedan 1960 har dock bolaget varit fast förankrat i Sverige och ägandet och makten delad mellan Handelsbanks- och Wallenbergsfärerna.

Industrivärdens tillkomst

Wallenbergarna hade 1916 bildat Investor med portfölj av olika bolag. Och Skandinaviska bildade 1937 Custos för att ta hand om de aktieintressen som hamnat i banken. Svenska Handelsbanken kom sist i processen och valde ungefär samma modell som Skandinavbanken år 1943 med röststarka aktier åt ett fåtal banken närstående personer.

Industrivärden, som bolaget döptes till, innehöll från början aktier i Fagersta, L M Ericsson och två bolag som var utbrutna ur SCA. Det norrländska skogsföretaget kontrollerades vid denna tid av finansmannen Axel Wenner-Gren, som dock ville kliva av i samband med de problem han hade med amerikanska säkerhetstjänsten och en därmed sammanhängande blockad. I Industrivärden fanns också aktier i tekoföretagen Almedahl och Kilsund. Industrivärden sågs nog av den ansvarige bankchefen Ernfrid Browaldh som en avvecklingsorganisation på sikt.

Men Sverige förändrades. Den socialdemokratiska regeringen införde efter kriget hårda arvslagar riktade mot de rikaste familjerna, som fick svara med att bilda stiftelser och investmentbolag för att skydda sitt inflytande. Det var slut för en tid med finansmän och privatkapitalister. Företagen kom i en gynnad ställning när det gällde skatter. Den svenska kapitalismen blev främst en bolagskapitalism. Svenska Handelsbanken blev tillsammans med Stockholms Enskilda, Skandinaviska Banken och Skånska Banken de fyra pelarna i detta ägarsystem där finansfamiljer som Johnson, Wehtje, Söderberg, Stenbeck, Kempe och Bonnier fick ordna in sig. Företag var fint, men själva privatägandet blev fult. Handelsbanken och Industrivärden fick därför sträva på med bolagssanering och omstrukturering.

Förvånansvärt bra gick det i den "norrländska rishögen" SCA. Långvägaren och VD:n Axel Enström genomförde en kulturrevolution och tog makten över alla de lokala kungarna i ådalarna. SCA blev Sveriges första moderna skogsföretag, och tog senare över Mölnlycke från Custos och Skandinaviskalägret.

Aga hamnade i lönsamhetskris på 1970-talet och en ny VD, Sven Ågrup, fick rensa ut det mesta av arvet från grundaren Gustaf Dalén. Det som blev kvar till slut var luftgaser, främst i deras industriella användning.

Krisen kom med 1970-talet

Fagersta, som ärvt en splittrad struktur från 1920-talets många krisföretag, kämpade på men lyckades inte lika bra som Stenbecks och Skandinavbankens Sandviken. Efter 1970-talets stålbad blev Fagerstaverksamheterna spridda mellan olika företag och sfärer. Metallverken hamnade i Gränges, närmast i Skandinaviskasfären, och senare i Investors och Wallenbergarnas krets via Electrolux.

1970 kom själva Handelsbanken i djup kris. De utlösande faktorerna var dels galopperande förluster i resebyråföretaget Nyman & Schultz efter en snabb och okontrollerad fusionsprocess i branschen. Dels en brottskandal när personer från Handelsbanken hade hjälpt företagare Victor Hasselblad att föra kapital ur landet i strid med gällande lagstiftning.

Men banken hade också andra problem. Handelsbanken hade under Tore Browaldh (son till nämnde Ernfrid) försökt bli störst med hjälp av stora marknadsföringsinsatser. Resultatet blev istället kostnadskris.

Chefen för Sundsvallsbanken, Jan Wallander, kallades in för att reda upp problemen och det gjorde han så eftertryckligt att Handelsbanken sedan dess varit Sveriges lönsammaste bank. Kostnadsstopp, rationaliseringar och en långtgående decentralisering av bankorganisationens beslut tillsammans med vinstdelning skapade grunden för en nya era.

För Industrivärdens del präglades 1980-talet av affärerna med två av den nya tidens finansmän. Anders Wall dök upp i slutet av 1960-talet och omvandlade via en rad spektakulära affärer det gamla handelshuset Kol & Koks till investmentbolaget Beijerinvest. En av sfärens direktörer, Agas Marcus Storch, deltog i omstruktureringen av Uddeholms skogs- och kraftrörelser. Kraften hamnade därför en tid i sfärbolaget Aga. Inom den nya tillväxtbranschen bioteknik kom Refaat El-Sayed och hans Fermenta, som strax före sammanbrottet och en affär med Volvo råkade parkera en stor post Fermentaaktier i Industrivärden. Till 1980-talet hör också optionsförluster i banken 1987.

Red ut finanskrisen

1990, strax före bankkrisen, förvärvade SHB Skånska Banken från familjen Roos. Det var en konservativt driven bank som mycket försiktigt närmat sig fastighetshaussen. Men tidpunkten för köpet var inte den bästa.

Trots sådana affärer lyckades banken rida ut finanskrisen, som från 1992 slog ut praktiskt taget alla svenska banker med undantag för konkurrenten S-E-Banken och några mindre sparbanker. Nästan allt annat i Finanssverige gick i konkurs när fastighetspriserna rasade och topplån efter topplån saknade säkerheter. Att Handelsbanken klarade sig utan stora skråmor berodde sannolikt på förmågan att bedöma krediter på ett decentraliserat sätt. Men det blev ändå en hel del kreditsmällar.