Kabi och Pharmacia levde gott på dessa nischprodukter. Men för att bli större valde företagsledningarna i mitten på 1980-talet att expandera genom förvärv. Jan Ekberg ledde Kabi, Erik Danielsson Pharmacia. Kabi var statligt. Huvudägare i Pharmacia, generalkonsul Erik Malmsten i Göteborg, hade sålt sin post till Volvo eftersom han ville ha kvar ägandet i Göteborg.
Vid denna tid talades det mycket strukturer, inte minst sedan Refaat El-Sayed dykt upp på scenen med sitt Fermenta, som skulle omvandla inte bara svensk bioteknik och läkemedelssektorn, utan även den internationella industrin. Både Sören Gyll, VD för statliga Procordia som ägde Kabi, och Pehr G Gyllenhammar, VD på Volvo, lyssnade och vara nära att göra affärer med Fermenta. Men allt rann ut i sanden när förtroendet för Fermenta och El-Sayed försvann 1986 i det som kallats den största företagsskandalen i Sverige sedan Kreuger-kraschen 1932.
Reefats idéer lever
Men El-Sayeds idéer levde vidare och stora delar av hans struktur har blivit förverkligad. Han ville köpa både Kabi och Pharmacia, liksom Leo och instrumentföretaget LKB. Alla dessa företag hamnade i samma koncern 1990 när Kabi och Pharmacia, som köpte Leo och LKB 1986, slogs ihop till Kabi Pharmacia. Några år senare var det dags för nästa fusion då Kabi Pharmacia fusionerades med italienska Farmitalia Carlo Elba, 1993. Innan denna fusion var riktigt klar var det dags igen, samgåendet med Upjohn 1995. Och det svenska ägandet har successivt tunnats ut till nu ca 8 procent i P&U, sedan både staten och Volvo sålt ut. Sammanslagningen med Monsanto innebär en ytterligare minskning till 4 procent. Det är numera amerikanska ägare och direktörer som styr.
Monsanto ingick för övrigt också i Refaat El-Sayeds struktur. Det företaget planerade han att köpa efter affären med Volvo. "Ett år efter Volvoaffären hade varit det perfekta tillfället att sätta in stöten. Jag visste att jag kunde sälja Searles dotterbolag Nutra-Sweet och energidelen och på det sättet hade jag fått tillbaka nästan hela köpeskillingen", skriver han i sin bok "Makten och ärligheten" (1990).
Har det egentligen blivit ett så lyckat resultat av alla dessa strukturaffärer? En viktig aspekt är att många inblandade beslutsfattare kom från mogna branscher och saknade forskningsbakgrund. Det kan förklara att så mycket gått snett. Flera av sammanslagningarna har varit smärtsamma och direkt misslyckade. Pharmacias köp av LKB, liksom samgåendet med Upjohn, hör dit. De har blivit klassiska exempel på hur man förstör värden. Samtidigt bör sägas att flera av bolagen som ingår i P&U nog hade fått svårt att klara sig på egen hand; alternativet hade i så fall blivit uppköp eller nedläggning.
Det är frestande att jämföra med bioteknikföretag som kunnat växa organiskt. Ta Amgen, bildat 1980. Svenska investerare upptäckte tidigt detta företag. Anders Wall, med bolagen Beijer och Kebo, gick in i begynnelsen och ägde strax under 10 procent. Posten såldes 1985 till Fermenta, som bara behöll aktierna ett år. Den haverera-de Volvoaffären tvingade huvudägaren Refaat El-Sayed att sälja. Han fick 100 miljoner kronor och gjorde en liten reavinst.
Inget nytt Amgen
I dag är Amgen värt ca 70 miljarder dollar (ca 580 miljarder kronor). Det överstiger det börsvärde som ett sammanslaget P&U-Monsanto skulle få (ca 50 miljarder dollar). Amgen, med 6.000 anställda, består av två produkter, plus en forskningsportfölj. P&U-Monsanto är en sammanslagning av ett 20-tal företag, några är mer än 100 år gamla. Antalet anställda är 60.000, alltså tio gånger fler.
Kunde Kabi eller gamla Pharmacia ha blivit ett Amgen? Vem vet. Om alla resurser satsats på forskning i stället för på strukturaffärer hade vi kanske fått ett annat utfall. Kanske har vi gått vilse i strukturerna för att låna ett uttryck från Refaat El-Sayeds bok?
