I början av september skrev undertecknad en kommentar med rubriken"Det ska inte löna sig att låna". Budskapet var att realräntan måste vara positiv för att främja sparande framför lånande. Därför gladdes jag när Riksbankschefen Stefan Ingves, under ett tal den 24 september, sade att man bör "räkna med en realränta på två procent, det vill säga nominell ränta minus inflationen".

Det uttalandet stärkte min tro om att det framgent kommer att föras en penningpolitik som gynnar spararna, till skillnad mot det senaste årens lågräntepolitik.

Döm om min förvåning när så Riksbanken sänker räntan med 50 punkter bara ett par veckor efter Ingves uttalande. Sänkningen gjordes för att de realekonomiska utsikterna försämrats, sänkningen var också en del i en gemensam aktion med andra centralbanker, däribland FED, ECB och Bank of England.

De stora problem vi nu ser på penningmarknanden kräver yterligare sänkningar, menar initierade inom finansbranschen. Om detta realiseras skulle alltså personer med besparingar på kontot ytterligare missgynnas till förmån för de med lån.

Under de senaste åren har vi sett hur besparingar på ett bankkonto succesivt minskat i värde. Realräntan på ett bankkonto eller en statsskuldsväxel har varit kring noll, sett till KPI.

Men en person med, låt säga, 20 miljoner på kontot bryr sig inte om att köpkraften består. Personen vill ha kompensation för att han/hon väljer att avstå konsumtion idag och skjuta den på framtiden.

Realräntan bygger på KPI som innehåller boendekostnad, utgifter för mat, bensin, kläder, elektronikvaror etc. Förvisso har personen råd med lika många, eller fler LCD-tv:n, som tidigare år. Däremot har de allt lägre räntorna drivit upp fastighetspriser (det är enbart räntekostnadens som mäts i KPI).

Anledningen till att man sparar bör vara att man vill använda dessa pengar till att investera - exempelvis i en sommarstuga. Men om priset på denna har dubblats eller trefaldigats under perioden har ju spararens köpkraft i praktiken minskat om pengarna på kontot bara vuxit med tio till 15 procent.

Även på aktiemarknaden har läget varit liknande. Ett bolag med en nettokassa (exempelvis Volvo) som letade efter förvärv hade under lång tid svårt att få kalkylerna att gå ihop till följd av att Private Equity var med i budgivningen och att dessa bolags kalkyler inkluderade en saftig gearing (som inte ens Volvo rådde på...), belåning som medförde att avkastningen på satsat kapital kunde bli hög trots höga multiplar.

Problemet med belåning är dock att det har motsatt effekt vid förlust. Ta Swedbank som exempel som vid halvårsskiftet hade en leverage på drygt 20 (vilket innebär att hela det egna kapitalet är utraderat om de sammanlagda tillgångarna förlorar dryga fyra procent i värde).

Vad är då bakgrunden till att räntorna hållts så lågt i västvärlden? Jo, anledningen till att det är så svårt att få bort beroendet av belåning är att det är just det som drivit världens ekonomier de senaste 20-30 åren. Utan USA:s konsumtion får världsekonomin det allt tuffare. USA står för en fjärdedel av världsekonomin och dess privatkonsumtion står för mer än hälften av landets BNP.

Ständigt stigande fastighetspriser har medfört att amerikaner kunnat belåna husen till bilköp och liknande och övriga västvärldens centralbanker har följt med FED i räntesänkandet vilket har inneburit att samma levnadssätt annammats. USA:s invånare har alltså levt på, och konsumerat med hjälp av, lånade pengar under ett par decenniers tid.

Världsekonomin har drivits av detta agerande och snacket om decoupling är därför felaktigt. Förvisso växer Kina så det knakar men det tack vare att de producerar varor som exporteras till främst USA (och andra länder som drivits av låga räntor).

Det kommer alltså att ta tid att ta sig igenom denna kris och det är synd att de ledande i världen inte vill ta itu denna kris utan återigen försöker hålla konsumtionsapparaten igång med lånade medel. Kina (tillsammans med arabvärlden) har varit de som finansierat USA:s underskott och har placerat en stor del av sin valutareserv i världsvalutan dollar, ytterligare en anledning till att de drabbas av krisen i USA.

Stater och centralbanker försöker reparera hålet som uppkommit. Som sagt sänktes räntan med 0,5 procent i en gemensam aktion mellan flera centralbanker. Stater har lagt upp mångmiljardplaner för att rädda bankväsendet.

Vad som inte sägs är att huspriserna, såväl i USA som Europa, har fallit av en anledning - att bubblan har spruckit. Nu försöker centralbankerna och stater att reparera hålet genom att på nytt ta från dem som valde att hålla sig borta från festen (de med besparingar och de som valt att inte låna till bostad).

Än värre blir det av att centralbanker pumpar in likviditet för att få internbanksmarknader att fungera. Anledningen till att denna marknad inte fungerar är att banker är rädda för att den andra banken sitter på svarte Petter och är insolvent och därmed kan gå omkull.

Naturligtvis ska centralbanken agera som lender of last resort, men risken är att för mycket ny likviditet medför inflation och att valutans värde urholkas (jag kan åtminstone inte köpa att det faktum att man lämnar obligationer som säkerhet och att lånen som ska betalas tillbaka ska förhindra inflation. Faktum kvarstår att nya sedlar kommer in i systemet, om än tillfälligt. Nu har centralbankerna i över ett års tid genomfört extrarepor).

Att privatpersoner som skött sig ska behöva betala för att bankmän varit rovgiriga och att andra privatpersoner lånat för mycket är så klart fel. Ändå blir det konsekvensen när stater måste gå in med tusentals miljarder för att rädda banker. Förvisso är det nödvändigt att på något sätt rädda det finansiella systemet, men det kommer att kosta staterna stora belopp.

Snacket om att staten kan göra en god affär på dessa tillgångar är långsökt. Banker har framför allt tillgångar bundna till utvecklingen på bostadsmarknaden, som är klart på nedåtgående. Att stater då ska gå in och stödja dessa institut, som till följd av en hög leverage har det hett om öronen när underliggande värdet till poster i balansräkningens tillgångssida faller, innebär i praktiken att skattebetalarna får ta smällen för att fastighetsmarknaden varit övervärderad.

Att vi byggt upp ett samhälle som bygger på belåning har visat sig medföra stora negativa konsekvenser. Finansinstitut vill att vi fortsätter på banan med belåningsfest men staten och centralbanker bör värna om spararna framför låntagarna.

I dagsläget ser vi att det är de som skött sig som får ta smällen flera gånger om. Dels via penningförsvagning till följd av alltför låga räntor (och kanske även till följd av finansiering via sedelpressarna). Dessutom via skattesedeln, då det enbart är stater som kan tänka sig att stödja de tillgånar som i dagsläget förefaller vara värdelösa (om man ska tro marknaden).

Det verkar som att vi nu ser slutet på det konsumtionssamhälle vi har byggt upp. Centralbanker och politiker världen över verkar dock göra allt för att undvika det oundvikliga med följden att de som inte varit med och lånat får betala för kalaset samt att besparingar riskeras.

Naturligtvis är det nödvändigt med en fungerande penningmarknad men frågan är om vi har en sund penningmarknad om realräntan är negativ?

Naturligtvis behöver vi folk som sparar och lånar. Men är räntan högre lockar det till sparande och drar folk bort från lån. Naturligtvis behöver folk och företag även låna pengar, men de måste vara beredda att få betala för det. Företags kalkyler bör naturligtvis bygga på att investeringar medför positiv avkastning.

Priset av en allt för expansiv politik måste förr eller senare betalas. Kostnaden brukar vara mycket hög, vilket vi i Sverige fick erfara på 90-talet. De låga räntorna i västvärlden har förvisso hållt världsekonomin uppe men den expansiva räntepolitiken har skapat denna bubbla. Ska vi nu sänka räntorna än en gång - eller faktiskt ta den oundvikliga smällen och försöka parera inför en ny framtid?

Varje åtgärd har en vinnare och en förlorare. Hur mycket ska skattebetalare och personer med kapital på banker få betala? Dessa är förlorarna på de planer som nu håller på att realiseras med stora staliga ingrepp och återigen sänkta räntor.