Tänk dig följande scenario: När finansminister Anders Borg presenterar budgetpropositionen nästa år innehåller paketet ett löfte om att svenska folket ska öka antalet biobesök á 95 kronor/styck och cd- och dvd-köp á 149-249 kronor/styck med låt oss säga 8,3 procent det följande året.

Allt för att den privata film- och musikindustrin ska kunna hålla fast vid sin traditionella affärsmodell utan att behöva förlora några intäkter.

Om staten på detta sätt skulle kräva bestämmanderätt över vår privata konsumtion till förmån för en del av näringslivet hade vi givetvis fått höra ett ramaskri från folkdjupet.

Men faktum är att något liknande är på väg att ske. Det handlar om de nya lagförslag som förbereds för att stoppa spridningen av upphovsrättsskyddat material på internet.

Enligt de stora film- och musikbolagens intresseorganisationer är fildelning roten till allt ont i världen och något som gör att intäkter motsvarande miljardbelopp går upp i rök varje år. Den enda lösningen som föreslås är att införa hårdare kontroller av internetanvändare. Det senaste lagförslaget från regeringen innebär att internetoperatörerna ska tvingas lämna ut abonnentuppgifterna bakom IP-adresser som är synliga på fildelningsnätverken.

Tanken är att rättighetsinnehavarna sedan ska kunna kräva skadestånd i eller utanför domstol. I andra länder med liknande lagar har privatpersoner helt enkelt fått kravbrev med hot om domstolsprocess om inte angivet belopp betalas.

Det finns ett antal invändningar som kan göras mot denna utveckling och upphovsrättsinnehavarnas krav. Inte minst kan argumentationen kritiseras för att distansera sig från verkligheten och grundprinciperna i vårt ekonomiska system. Här är några motargument:

1. Evig tillväxt är inte garanterad
Film- och musikindustrin verkar ha låst fast sig vid kravet att branschen av naturnödvändighet måste växa år från år. Det är dock inget som kan garanteras på en fri marknad.

Att internet och ökande fildelning skulle vara det enda hotet mot tillväxten stämmer inte. En begränsad befolkningstillväxt på de stora marknaderna, nya köpbeteenden och nya tjänster som konkurrerar om vår vakna tid är minst lika viktiga förklaringar till att försäljningen av biostolar och plastbitar med musik inte kan växa för evigt.

Mycket talar för att vi slagit i ett tak när det gäller antalet ögon- och öron som underhållningsindustrin kan nå under ett och samma dygn. Utbudet av TV- och radiokanaler, internettjänster, nätverksspel, musik, film och böcker är enormt och växande.

Vi älskar uppenbarligen sagor och underhållning men i vardagen brottas det stora flertalet med en strängt inrutad tid som ska delas mellan arbete, familj och fritidsintressen.

En marknad med överutbud och begränsat antal köpare borde leda till lägre priser och bättre tjänster. Men biograftekniken utvecklas i snigelfart och salongen är fortfarande full med popcorntuggande mobilpratare samtidigt som en DVD-film eller musik-CD är prissatt enligt samma principer som för tio år sedan.

2. Konsumenterna betalar faktiskt
I debatten låter det som att hela svenska folket med ett hånflin satt vid sina datorer och laddade hem ny film och musik före premiären. Men så är inte fallet. Ett normalt hushåll är snarast storkonsumenter av upphovsrättsskyddade produkter. Vi köper böcker, tidningar, tv-kanaler, film, musik och datorspel för fulla muggar. Inte sällan väljer många att köa i dagar för att först få lägga vantarna på åtråvärda biljetter, böcker eller ett nytt spel.

Tusentals kronor i form av abonnemang för bredband, mobiltelefoni, vanlig telefoni och tv-licens tillkommer.

Det gör också tusentals kronor i återkommande investeringar i tv-apparater, datorer, cd-spelare, dvd-spelare, spelkonsoler, mp3-spelare, Walkmantelefoner etc etc.

Svenska folket är uppenbart mycket intresserat av att konsumera och betala för att få tillgång till information och underhållning. Men någonstans går en gräns.

Före detta Tele2-chefen Lars-Johan Jarnheimer har sammanfattat kampen om hushållsbudgeten på följande mycket konkreta sätt:

"I den här debatten glömmer man bort att 60 procent av Sveriges befolkning inte har några pengar kvar när månaden är slut."

3. Unika upplevelser och tjänster efterfrågas
Både nya annonsfinansierade tjänster som Google och betaltjänster som Itunes visar att det går att tjäna pengar på internet. Publiken och efterfrågan är stor om kvaliteten är hög.

Det visar också succén med nätverksspel som World of Warcraft där miljontals spelare varje månad betalar en abonnemangsavgift för att få delta i äventyret.

En ny aktör på musikscenen är svenska Spotify som erbjuder ett stort musikbibliotek i streamad form mot en månatlig avgift. En annonsfinansierad version är på gång. Kombinationen av stort urval och rimligt pris är just den som publiken visat sig efterfråga.

Suget efter unika upplevelser i form av konserter och böcker är också fortsatt stort. Globen kan säljas ut på några minuter och tidigare helt okända författarnamn som Camilla Läckberg och Stieg Larsson har gått från noll till succéupplagor på bara några år.

4. Upphovsrätten lever och har hälsan
Det talas ofta om att upphovsrätten är hotad när sanningen är att den stärkts gång på gång i modern tid. I de breda politiska lagren är det ingen som talar om att upphovsrättsskyddet ska monteras ner, tvärtom.

Att skapare och producenter har den kommersiella rätten att skapa intäkter på sina verk är solklart. Det råder heller ingen brist på framgångsexempel på senare år varken i Sverige eller utomlands.

Just nu ser vi kanske den största svenska kommersiella triumfen för upphovsrätten någonsin - ABBA:

Vi köpte skivorna när det begav sig på 1970-talet, vi köpte samlingsskivorna på 1990-talet och A-teens-versionen till barnen, sen såg vi Mamma Mia-musikalen både på engelska och svenska innan vi gick man ur huse för att nu se filmversionen.

Det går alltså alldeles utmärkt att tjäna miljoner igen och igen och igen på 30 år gammal musik.

5. Grundläggande rättigheter måste vägas in
I de flesta demokratiska länder har medborgarna starka grundläggande rättigheter som yttrandefrihet- och informationsfrihet. Dessa och de näraliggande konstnärliga friheterna utgör också grunden för film- och musikindustrin.

Här kommer vi in på fildelningsdebattens mest centrala fråga och en som ofta förbises av upphovsrättsorganisationerna. Ett konstnärligt verk och fritt yttrande i form av exempelvis en film är alltid avsett för en mottagare som i sin tur har rätt att ta del av verket utan censur och andra begränsningar.

Just i mötet med publiken, långt bortanför det strikt monetära, ligger ofta magin i en film eller ett musikstycke. Ingen konstnärlig skapare kan med stolthet säga att en stor publik och stor uppskattning bara handlar om krassa intäkter.

Filmens och musikens påverkan på den enskilda individen är också enorm. Inte sällan bygger vi en del av våra identiteter kring dessa och liknande kulturella yttringar.

Det är givetvis den ultimata försäljningsdrömmen för vilken industri som helst. Men det går inte bara att ensidigt kräva sina kommersiella rättigheter i detta sammanhang. I så fall bortser man helt från det djupt rotade mänskliga beteendet att dela med sig av och manifestera sin person genom ett flödande kulturellt utbyte. Förmodligen är detta ett av de viktigaste fundamenten för vårt samhälles utveckling.

Att vi i vår vardag rekommenderar filmer, skivor och böcker till höger och vänster är en viktig förklaring till varför vi sett många stora försäljningssuccéer de senaste åren. Spridningen från individ till individ är en stark kraft som också kan ge kommersiella vinster.

Ibland delar vi också med oss av verken, helt utan kommersiell tanke. Det kan vara i form av en utlånad bok eller film eller som en bränd cd-skiva med favoritmusiken som kompisen "bara måste lyssna på".

I Sverige har vi sedan länge en princip om att kopiering av upphovsrättsskyddade verk i en liten privat krets utan kommersiell vinning är tillåtet. Detta är en princip som torde ha stort folkligt stöd just för att kommunikation och information är en så grundläggande del av våra liv.

Att detta beteende också flyttat till internet och de omdebatterade fildelningstjänsterna är därför inte underligt. Människan vill kommunicera och söka kunskap och underhållning på det mest effektiva sättet.

Det handlar alltså om att nå en rimlig balans mellan kommersiella rättigheter och mänskliga rättigheter, en debatt som verkar som bortblåst inom Alliansregeringen.

6. Lösning finns på privatkopieringen
Vi har sedan länge fungerande ekonomisk modeller för ersättning vid "okontrollerad" spridning av upphovsrättsskyddade verk. Det kan gälla musik i radio och tv eller bokutlåning på bibliotek.

Ersättningen fördelas till upphovsmännen och deras organisationer beroende på nyttjandegraden.

En liknande överenskommelse är den så kallade privatkopieringsersättningen som utgår för varje såld mp3-spelare, brännbar cd-skiva och liknande. Modellen är på plats sedan 1999 och innebär att en avgift läggs på varje megabyte lagringsutrymme som säljs. Svenska folket betalar alltså redan idag för delar av sin privata kopiering.

Om denna avgift höjdes något och liknande pengar togs ut på datorer och bredbandsabonnemang skulle inte många knorra. Samtidigt måste upphovsrättsinnehavarna inse att de inte kan få fullt betalt för alla verk som kopieras i den privata sfären.

7. Bara en slutsats
Att enbart kategorisera privatkopieringen på internet som kriminellt beteende och sedan inskränka våra grundläggande fri- och rättigheter som motåtgärd är att göra mänskligheten en otjänst.

Som exemplen ovan visar råder det ingen brist på möjligheter att utveckla kulturella tjänster och produkter som svenska folket visat sig villigt att betala en stor del av hushållsbudgeten för att få ta del av.

Det är dags för film- och musikbranschen att sluta låsa in framtiden i planekonomiska modeller där alla ska konsumera ett visst antal produkter i en bestämd form.

Evig tillväxt kan bara den räkna med som är beredd att förnya sig. Lösningen ligger inte i att förbli den sista Sovjetindustrin när muren redan har fallit.