Hösten 1994. Inskrivning på Handelshögskolan i Stockholm. Vid den tio meter höga porten mot Sveavägen välkomnas jag av en ung kvinna från studentkåren, klädd i balklänning. En scen som tagen ur Alice i underlandet.

Väl i aulan äskar en högtidsklädd student tystnad genom att dunka Handelshögskolans emblem i golvet. Vi får veta att vi är elitens elit - ett budskap som upprepas många gånger de första dagarna. Sedan uppropet. Unga män och kvinnor från rikets främsta familjer ropar "ja" eller "här" med klar röst. Men vid det östeuropeiskt klingande "Erik Wahun" blir det tyst. Ja, det var mitt namn, fast felstavat till nära nog oigenkännlighet.

Ett dussin i taget vallas vi sedan in i Handelshögskolans styrelserum. Skolans omnipotente rektor Staffan Burenstam Linder skakar hand med var och en. Med ett av de mest påklistrade leenden jag har sett håller han sedan ett märkligt brandtal för införande av terminsavgifter. När jag kommer hem den kvällen är jag skakad.

Sverige har flera elitutbildningar där det krävs högsta betyg för att bli antagen. Handelshögskolan sticker ut bland dem med sitt skimmer av exklusivitet. De som känner till skolan har i princip alltid känslor för den: missunnsamhet, åtrå, klasshat, beundran, förundran, stolthet eller irritation. Den är helt enkelt ett fenomen. På den punkten har mycket lite ändrats de senaste hundra åren.

1. En institution föds
Måndagen den 4 oktober 1909 var en speciell dag. Då öppnade Stockholms handelshögskola. Ett 30-tal salar och rum hade hyrts på Brunkebergs hotell, passande nog på den tomt där Riksbanken ligger i dag. Av skolkatalogen framgick att "antalet inskrifna elever uppgår till 110, däraf tvenne kvinnliga".

Åtta år tidigare hade finansfamiljerna Wallenberg och Söderberg tagit initiativet till en svensk handelshögskola. Kvalificerade tjänstemän behövdes till dynastiernas växande och allt mer internationella koncerner.

I ekonomiska stormakter som Frankrike, England, USA och Schweiz byggdes nya institutioner som skulle fostra affärsmän för den allt viktigare handeln. Främsta förebilden var dock supermakten Tyskland med sina handelshögskolor i marmor och granit. Palats som manifesterade köpmannaklassens växande inflytande och status. Prestige var alltså en inte oviktig drivkraft.

Knut Agathon "K.?A." Wallenberg skänkte hela 100?000 kronor till den nystartade Handelshögskoleföreningen. Än i dag är föreningen skolans främsta finansiär. Den starka kopplingen till Wallenbergarna har också bestått.

Högskolan var den första i sitt slag i Sverige, och Affärsvärlden, den tidning du håller i handen och som är åtta år äldre, bevakade framstegen noga. I spalterna rapporterades entusiastiskt (men kanske inte alltid kritiskt) att Handels hade förvärvat de bästa vetenskapliga krafterna som stod till buds: Carl Hallendorff var rektor, Eli Heckscher professor i nationalekonomi och för undervisningen i juridik fick man understöd "af lärarekrafter vid Stockholms högskola". En lärare i bankteknik hade hämtats från Riksbanken.

Reklammannen Nils Färnert är i dag nittio år fyllda. Karriären som officer i amfibiekåren såg dyster ut, då försvaret krympte efter krigsslutet. Så han lämnade Sjökrigsskolan för att satsa på business. Han sökte, blev intervjuad, antogs och skrev in sig på Handels 1947.

- Jag var 29 år då och en rätt så gammal student, en av de äldre. Men det fanns andra i min ålder, de flesta före detta officerare. En ganska vanlig väg att gå då, säger han när vi träffas i Affärsvärldens bibliotek.

Handelshögskolan var då fortfarande en relativt ung institution. Men det märktes inte. Den hade snabbt tillskansat sig pondus och hade flyttat in i den palatsliknande fastigheten på Sveavägen som Ivar Tengbom hade ritat. Då var det mycket få kvinnor som läste på Handels. En enda i Nils Färnerts årskull.

Han kan skryta med direkt koppling till människorna som grundade skolan. Eli Heckscher såg han då och då.

- Professor Heckscher undervisade inte längre. Men han var närvarande på skolan, klev runt i korridorerna med spänstiga steg.

Handelshögskolan betraktades redan som "ett strå vassare än Uppsala och Lund", enligt Nils Färnert (som i och för sig kanske är partisk som tidigare kårordförande).

Undervisningen var verklighetsanpassad och seminarierna mycket målinriktade. Av lärarna minns Nils Färnert särskilt folkpartiledaren och nationalekonomen (senare Nobelpristagaren) Bertil Ohlin. Han brukade tentera eleverna till fots på väg mellan Handels och riksdagen. Nils Färnert bjöds vid ett tillfälle hem till den store ekonomen för att tentera.

- Han hade en fantastisk våning på Norr Mälarstrand. Medan han frågade ut mig placerade han ut tidningar över stolarna för att skydda dem från att bli solblekta. Bertil Ohlin var den skickligaste föreläsare jag någonsin har haft, både när det gäller innehåll och framställning. Han fick svåra frågor att framstå som enkla.

Utan tvivel var det andra tider. En av professorna titulerade alltid Nils Färnert "kapten" i stället för det vanliga "kandidaten". "Vill kapten svara på ...".

Även Handelshögskolans professorer började dock till sist dua eleverna. Och skolan förändrades naturligtvis med tiden. Men kanske inte alltid så snabbt som samhället. Nuvarande rektorn Lars Bergman är uppvuxen i Älvsbyn, 90 mil norr om Stockholm. Pappa var kommunkamrer och mamma sjuksköterska.

När han skrevs in 1966 betraktades Handels som en elitskola, om än kanske inte fullt lika mycket som i dag. Även då fanns det gott om förutfattade meningar om studenternas klassbakgrund.

- Jag tror samtidigt att Handelsstudenterna levde upp till förespeglingarna på den tiden. Det var lite tydligare överklassprägel på många studenter, säger Lars Bergman, som från sin stol i rektorsrummet kan meditera över en magnifik Ola Billgren-målning (den gillar han) och en underlig, antisemitisk holländsk 1500-talsolja (den gillar han inte, men han låter den hänga kvar av hävd och säkerhetsskäl).

Handels var på 1960-talet etablerad som Sveriges tyngsta ekonomutbildning - och lika mycket en symbol för gamla maktstrukturer. Het i representationsvåningarnas chesterfieldfåtöljer. Men knappast hipp utanför. Under sjuttiotalets vänstervåg kastade aktivisterna ägg mot den anrika fasaden på Sveavägen.

Så kom 1980-talet.

2. Världsklass
År 1984. Champagne och Café Opera. Bengt Dennis var Riksbankschef, yuppien regerade och det gjordes miljoner på börsen varje dag. Handels var en biljett in i denna magiska värld.

Emma Stenström började på skolan nästan som ett fadersuppror detta år. Pappa är Uppsalaprofessorn i litteratur, Thure Stenström. Han hade nog tänkt sig att dottern skulle hålla på med riktig vetenskap på ett riktigt universitet. Absolut inte läsa på ytliga, materialistiska Handelshögskolan. Första dagarna blev också en kulturkrock.

- Jag minns hur jag gick nerför Drottninggatan efter första dagen och undrade vad jag hade hamnat i. En professor berättade för oss att vi var "gräddan av eliten". Det var svårt, och det är svårt. Jag avskyr den delen av Handels, och som lärare har jag kämpat emot den. Det är en evig kamp.

I början tänkte hon bara läsa ett år, sedan byta till journalistlinjen. Sedan blev planen att först ta ekonomexamen och efteråt arbeta som journalist. 25 år senare är hon kvar. Emma Stenström citerar halvt på skämt en rad från Eagles gamla hit "Hotel California": "You can check out any time you like, but you can never leave." I dag är hon lärare på Handels, och en av dem som tar hand om studenterna redan första veckan.

Under början av 1980-talet förändrades bilden av Handels från en överklasskola till en yuppieskola. På sätt och vis blev den då också tillgänglig för en bredare allmänhet. Och med Staffan Burenstam Linder som rektor väntade en revolution.

När han tillträdde 1986 var han redan en konservativ legend. Professor i nationalekonomi, moderat toppolitiker, Gösta Bohmans kronprins, riksdagsledamot och handelsminister. En högerman av högsta kaliber. Och att vara bäst i Sverige dög inte.

- Handelshögskolan i Stockholm ska vara i världsklass. Den ska mäta sig med de absolut bästa i världen: Stanford, Harvard och Wharton School, sade han i Dagens Industri den 2 september 1986, två månader efter att han hade tillträtt.

Uttalandet fick en del att dra på munnen. Inte desto mindre fick hans skyhöga ambitioner stor betydelse för Handelshögskolan. Perspektivet förändrades. Under Staffan Burenstam Linder växte skolan kraftigt. Fler elever antogs, det skapades nya forskningsinstitut, dottern i Riga öppnade och hennes syster i S:t Petersburg planerades. Flera donationsprofessurer inrättades. Förutsättningen för denna makalösa expansion, den största sedan skolan öppnade, var kraftigt ökade intäkter.

Dittills hade Handels levt på två huvudsakliga finansieringskällor. Dels bidraget från staten, dels avkastningen på Handelshögskoleföreningens kapital. Staffan am Linder hade arbetat på de amerikanska elituniversiteten Columbia, Yale och Stanford och tagit intryck av deras affärsmodell. Ett resultat var det framgångsrika partnerprogrammet, som exploaterade näringslivets intresse för skolan. Han expanderade kraftigt även den lönsamma externa utbildningsverksamheten.

Sedan 1960-talet var Institutet för Företagsledning, IFL, knutet till Handelshögskolan. För femsiffriga belopp skickade svenska och utländska företag sina påläggskalvar till kursgården Kämpasten utanför Sigtuna. Mycket lönsamt. Problemet var att IFL drevs som en stiftelse.

- Staffan Burenstam Linder var givetvis inte nöjd med det upplägget. Han tyckte att vidareutbildningen skulle vara en finansieringskälla för skolan. I någon mån i konkurrens med IFL startade han Handelshögskolans Executive Education, med det uttalade syftet att generera intäkter, säger Lars Bergman.

Burenstam Linder inrättade också ett antal nya donationsprofessurer, där förmögna privatpersoner kunde få sitt namn kopplat till skolan. Och med dessa tre åtgärder förändrades finansieringsstrukturen radikalt. Rektorns roll förändrades också, från att vara chef för utbildningen till att i praktiken bli vd för en utbildningskoncern. Staffan Burenstam Linder lämnade rektorsposten 1995. Hans arv lever kvar än i dag, på ont och gott.

- När Staffan lämnade fanns det en betydande obalans. Skolan hade vuxit mycket, men den interna ledningsfunktionen hade inte riktigt hunnit med, säger Lars Bergman.

Efter den urstarke Burenstam Linders sorti väntade ett stökigare decennium med identitetskris, dålig ekonomi och pinsamma skandaler.

3. Moderna tider
"Vi betedde oss som en flock rakade apor". Det anonyma citatet inleder en artikel i Expressen 18 december 1996. Artikeln fortsätter: "Här skolas Sveriges framtida ekonomiska makthavare. Nu skakas Handelshögskolan i Stockholm av en sexskandal." Striptease, matkrig och förnedrade kvinnliga förstaårsstudenter var några av detaljerna i en skildring av en urartad herrmiddag för studenter. Uppgifterna var hämtade ur skoltidningen Hermes.

Sexism och snedrekrytering hörde länge till vardagen i den akademiska världen, till och med i Sverige. Handels var inget undantag. Incidenten ovan är långt ifrån den enda under 1990-talet.

Samtidigt finns en strävan efter jämlikhet. Och det har gjorts framsteg även på detta område. Att grova sexistiska trakasserier skulle sopas under mattan är i dag osannolikt och Handels har numera en Jämlikhetskommitté. Under 1990-talet ökade andelen kvinnliga studenter kraftigt och blev en faktor att räkna med. Den senaste årskullen bestod till 47 procent av kvinnliga studenter, vilket måste betraktas som milstolpe.

Emma Stenström öser beröm över skolans studenter, som hon kallar smarta och drivna. Hon hävdar att Handelshögskolan har förändrats snabbt de senaste åren.

- Jag älskar att skolan nu har hälften tjejer i grundutbildningen, att vi har muslimska elever utan att någon höjer ögonbrynen och att "Handelshomos" har sin egen blogg, säger hon.

Men ovanför grundutbildningen ser det inte lika jämställt ut. Fortfarande dominerar männen de akademiska topp-posterna på Sveriges tyngsta ekonomiutbildning. Professorskollegiet består av 35 män och en kvinna - professor Carin Holmquist.

Fortfarande spökar den märkliga historien med jämställdhetsforskaren och docenten Anna Wahl. Hon hade bland annat utrett kvinnors representation i bolagsstyrelser åt regeringen. Resultaten kunde tolkas som argument för kvotering.

I Susanna Popovas bok Elitfeministerna som kom 2004 togs Anna Wahls forskning upp som ett exempel på oklara gränser mellan ideologi och forskning. Popova beskriver i boken hur feministisk teoribildning vunnit insteg i den akademiska världen.

Samma vår fick alla Handelsstudenter hem ett brev med titeln "Har elitfeministerna tagit över Handelshögskolan?", med ett erbjudande om helårsprenumeration på tidningen Axess (inklusive ett gratisexemplar av Susanna Popovas bok). Eleverna uppmanades också att titta på en debatt i TV8 mellan just Popova och Anna Wahls chef Sven-Erik Sjöstrand.

Året därpå flyttade hela Anna Wahls forskningsgrupp till KTH.

Att morgondagens makthavare, inte sällan från de bästa familjerna, går på skolan är kittlande. Visst, en incident på ett normalt universitet förvandlas på Handels till en skandal. Sådan är medielogiken. Likaså var det spännande när Sveriges mest respekterade ekonomer inte hade ordning på finanserna.

Den ekonomiska krisen i början av 2000-talet slog hårt mot Handels ekonomi. Föreningens fonder krympte, liksom näringslivets vilja att skänka pengar. Executive Education förvandlades från kassako till förlustverksamhet. Lars Bergman tog över som rektor 2004.

- Man hade i slutet på 1990-talet en väldigt optimistisk syn på hur framtiden skulle gestalta sig. Det satsades både på det ena och det andra. Mitt uppdrag var tydligt. Det gällde att komma till rätta med obalanserna. I alla organisationer är det oacceptabelt med underskott. För Handelshögskolan är det utomordentligt pinsamt med underskott i finanserna, säger han.

- Samtidigt var det ganska stora underskott och mina företrädare hade gjort ganska stora besparingar, osthyvelsmetoden hade använts flitigt. Det var tydligt att det krävdes strukturella grepp.

Lars Bergman började det tradiga arbetet med att slimma organisationen och lyckades vända utvecklingen. Det krävdes plågsamma besparingar och lägre ambitioner. IFL och Executive Education slogs ihop.

Samtidigt startade Handelshögskolan 2004 en MBA-utbildning på fulltid (vid sidan av den existerande deltidsutbildningen). Hela 375 miljoner kronor samlades in för att finansiera prestigeprojektet. Idén var att konkurrera med internationella elituniversitet som Harvard, London Business School och Insead. Tanken var också att tjäna pengar. Det blev tvärtom. Eleverna var för få och siffrorna lyste röda. I en rapport våren 2007 rekommenderade Boston Consulting Group att MBA-programmet skrotades. Skolan valde att följa rekommendationen.

Lars Bergman säger i dag att pengarna inte var främsta skälet till nedläggningen. Viktigare var den så kallade Bolognaprocessen, ett projekt för att europeiska examina ska bli jämförbara. År 2007 gjordes en radikal förändring av grundutbildningen. Det snart hundraåriga civilekonomprogrammet försvann. Istället läser studenterna först ett kandidatprogram på tre år. För den som vill finns sedan ett tvåårigt masterprogram, som delvis även är öppet för andra än Handelsstudenter.

De ekonomiska bekymren var en följetong i affärspressen.

Lars Bergman har nog hunnit fundera en hel del på Handelshögskolans förmåga att skapa rubriker, men uttrycker sig diplomatiskt.

- De någorlunda insatta vet att det är en enorm konkurrens, du måste ha 20,0 för att komma in. Europas, kanske världens, bästa företag häckar här hela tiden, rekryterar och erbjuder väldigt fina jobb. När det gäller fakulteten tillhör vi Europas, kanske världens bästa. Då är det förmodligen särkilt lockande att skriva när det inte är bra, säger han på sin lätta norrländska.

4. Maktens korridorer
2007 gav staten Handelshögskolan 74 miljoner kronor. Det visar den senaste tillgängliga årsredovisningen. Summan motsvarar en dryg fjärdedel av intäkterna för 2007 (rensat för MBA-programmet). Handelshögskoleföreningens del var 95 miljoner kronor. Andra externa gåvor till skolan summerade till 72 miljoner. Totalt var omsättningen 272 miljoner kronor.

Jämförelsevis hade Stockholms universitet en omsättning på 2,95 miljarder kronor 2007, alltså mer än tio gånger mer. Universitetet har också ganska exakt tio gånger fler helårsstudenter än Handelshögskolan.

Räknat per student är alltså kostnaderna jämförbara. Kanske en orättvis räkneövning, eftersom den inte tar hänsyn till ambitionen och kvaliteten i forskningen. Men ändå, en tankeställare. Handelshögskolans goda rykte beror alltså inte på överlägsna resurser. Snarare är det två andra faktorer: före detta elevers marknadsföring av sin egen skola och näringslivets stöd.

För hundra år sedan rasade en debatt i Affärsvärlden om hur den nya Handelshögskolan borde drivas. Antonia Ax:son Johnsons förfader Axel Johnson argumenterade för en högskola som lär ut praktiskt användbara kunskaper, inte bara akademiska teorier.

"Den bästa garantien härför ligger i ett lifligt samarbete mellan högskolan och praktikens män inom handel och industri [...]", skrev han i Affärsvärlden i oktober 1909.

Handelshögskolan i Stockholm har mycket riktigt ett enastående gott förhållande till näringslivet. Visst, det har även Chalmers och Handels i Göteborg. Definitivt KTH. Men "Handels" är ohotad etta. Styrelserna för både skolan och Handelshögskoleföreningen är i det närmaste kompletta listor över de mäktigaste människorna i de mäktigaste ägarsfärerna i Sverige: Carl-Johan Bonnier, Jacob Wallenberg, Claes Dahlbäck, Fredrik Lundberg, Per-Olof Söderberg, Peggy Bruzelius och Anders Nyrén. För att nämna några.

Insikt om hur makt skapas, fördelas och utövas sitter i väggarna. Och den makten är inte nödvändigtvis traditionellt borgerlig. Exempelvis är Socialdemokratiska Ekonomklubben vid Handelshögskolan i Stockholm en välmående förening.

En före detta medlem är LO-ekonomen Ola Pettersson, som tar emot i sitt rum i borgen vid Norra Bantorget i Stockholm. Han var engagerad socialdemokrat redan innan han började på Handels 1994. Staffan Burenstam Linder var rektor och skolan var stockkonservativ. Ingen av föräldrarna hade läst där.

- Absolut inte, de var snarare undrande inför valet. De förstod inte var det kom ifrån.

Undervisningen var inte särskilt imponerande de två första åren, säger Ola Pettersson. För låg akademisk nivå och för spretigt. De två sista åren, då han specialiserade sig på nationalekonomi och finansiell ekonomi, var å andra sidan riktigt bra. På det hela taget var han nöjd med utbildningen. Desto svårare hade han för "plågsamt studenttjafs".

- Jag fortsatte trots insparken, som jag minns som en ren pina.

Han påpekar att liknande yttringar i och för sig också finns på universiteten i Uppsala och Lund, men de skruvas ett varv extra på Handels.

- Överklassen och den övre medelklassen dominerar kulturellt på Handelshögskolan, det går inte att komma undan. Det är olyckligt eftersom så många inslag i den kulturen är torftiga och påverkar hela upplevelsen negativt. Herrmiddagar med smoking och punsch, det är förstockat, försoffat och löjligt.

Men, påpekar han, att vara socialdemokrat i denna miljö var inga problem. Tvärtom.

Att ha en civilekonomexamen från Handels smäller av givna skäl högt när Wallenbergsfären, Handelsbankssfären, Lundbergsfären och Bonniersfären söker efter nya påläggskalvar. Det är ju deras skola, och de har investerat miljon efter miljon i hundra år för att trygga tillgången på unga välutbildade talanger med rätt attityd.

Men under de senaste decennierna har skolan också varit en pålitlig rekryteringsbas för globala investmentbanker och konsultbolag, som Boston Consulting Group, Morgan Stanley, Goldman Sachs och McKinsey. Arbetsplatser som eleverna numera föredrar.

I Företagsbarometern från 2007 tillfrågades Handelshögskolans studenter om sina jobbpreferenser efter examen. Undersökningen bjuder på en hel del intressant läsning. Som att en majoritet av Handelseleverna räknade med att kunna jobba utomlands inom tre år efter examen och dessutom förväntade sig en arbetsvecka på minst 60 timmar.

Men riktigt intressant var vilka jobb Handelsstudenterna ville ha. De i särklass mest populära branscherna var "managementkonsult" och "investment banking" följt av "privat/affärsbank". Intresset för att arbeta i de svenska industriföretagen var minst sagt ljumt.

Skolans mecenater har alltså inte lyckats köpa lojalitet. Och toppcheferna i svenska industriföretag rekryteras i lika hög utsträckning från andra universitet och högskolor än Handels.

5. Framtiden
Samtidigt som Handelshögskolan fyller hundra år befinner sig finansmarknaderna mitt i en av sina allvarligaste kriser hittills. För den allt mer finansiellt inriktade skolan betyder det inte bara en identitetsknäck. Det kan också betyda ekonomiska bekymmer precis som i början på 2000-talet.

Under jubileumsåret vill Handelshögskolan passa på att samla in 800 miljoner kronor. Pengarna ska användas till en bred kvalitetshöjning och skolan bjuder in företag och privatpersoner att "investera". Givarna får enbart tacksamhet och glädjen att bidra till samhällets utveckling. Någon avkastning i normal mening är det givetvis inte frågan om.

Lars Bergman garanterar till och med att ingen kan köpa en plats åt sina barn. Inte ens om vederbörande skänker halva summan eller tillhör Wallenbergarna.

- Den typen av förhandling har jag aldrig varit med om. Om någon välkänd person skulle försöka skulle jag säga: "Det är du själv som får det största problemet. Skolans anseende skulle skadas och ditt anseende skulle skadas ännu mer om du försöker muta dig in."

Lars Bergman är orolig för att elever från Europa i Bolognaprocessens spår kommer att översvämma Handels, eftersom skolan är avgiftsfri. Han är pessimistisk om statens och skattebetalarnas möjlighet och vilja att skjuta till de pengar som krävs för att möta kvalitetskraven framöver, och ser terminsavgifter som en möjlighet att stärka kassan.

- Jag tror att vi inom tio år har avgifter på mastersnivå. Det är jag nästan helt säker på. Men kanske inte så vansinnigt höga avgifter, säger Lars Bergman, som tycker att en rimlig nivå är 25 procent av totalkostnaden. Det ger ungefär 25 000 kronor per student och år.

- Men det måste alltid vara meriter som är avgörande vid antagningen och att finansieringen löses i efterhand. Avgifterna ska inte skrämma bort någon.

Det har gått 15 år sedan jag hörde Staffan Burenstam Linder förorda terminsavgifter. En gissning är att tiden har hunnit i kapp idén och att Lars Bergman får rätt.

Handelshögskolan och jag hade ett kort förhållande. Efter tre år på halvprivata Sigrid Rudebecks gymnasium i Göteborg var jag inte obekant med vare sig människorna eller kulturen. Men ytterligare fyra år var inget jag såg fram emot. Efter någon vecka skrev jag formellt ut mig. Handels må vara en udda företeelse i Sveriges annars ganska homogena universitetsvärld. Men ännu har jag inte träffat någon som har ångrat sin tid på skolan. Kanske hade det varit klokare att stanna kvar.