Båda alternativen är realistiska, och kanske mer realistiska än att ekonomierna återgår till kända definitioner av prisstabilitet inom kort. För USA:s del landar "valet" i inflation, "valet att ha deflation är alldeles för systemfarligt".

Det säger Peter Kaplan, chefekonom för Norden på Royal Bank of Scotland, RBS, till Nyhetsbyrån Direkt.

Han tror att de amerikanska myndigheterna nu framför allt engagerar sig i att återställa balansen mellan varuprisinflationen och tillgångspriserna, främst huspriserna. Under de senaste tiotalet åren har en låg KPI-inflation bidragit till att hålla räntenivåerna nere, vilken i sin tur har bidragit till att pressa upp tillgångspriserna.

"Tillgångspriserna ska egentligen vara en funktion av vad man tror om framtida pris på kapital och utdelningar, men eftersom de korta räntorna hade varit så låga under så lång tid, och när penningmängden hade kunnat öka under så lång tid utan att det hade skapat inflation, då såg man det som att priset på kapital skulle vara lågt under överskådlig framtid. Det drev upp tillgångspriserna kraftigt", säger Peter Kaplan.

Tillgångspriserna, exempelvis huspriser, som relation till KPI hade legat relativt stabilt under hundra år, men exploderade sedan i mitten på 1990-talet och började stiga mycket kraftigt.

"För att rätta till denna obalans, att tillgångspriser ligger allt för högt i förhållande till konsumentpriserna, finns två vägar att gå, mot långsiktig jämvikt finns det två vägar att gå; antingen höjer man priserna på varor eller så sänker man dem på tillgångar", säger Peter Kaplan.

Han konstaterar att det visserligen finns metoder att ändra jämvikten, men det blir till väldigt stora kostnader. Man kan till exempel premiera ägande av bostäder på bekostnad av annat genom att ändra skattesystemet och på så sätt blåsa upp värdet, men det finns det knappast någon politisk vilja att göra.

"Vad man vill göra är att på ett kontrollerat sätt försöka anpassa kvoten, så att tillgångspriser går ned i förhållande till konsumentpriser på ett kontrollerat sätt. Men det är nog varupriserna som ska gå upp i förhållande till tillgångspriserna, och det innebär naturligtvis inflation."

De amerikanska hushållen ska därmed "amortera" sina bostadslån med högre inflation.

Japan hade ett liknande problem på 90-talet, för högt uppdrivna huspriser i förhållande till konsumentpriserna. Där "valde" myndigheterna att inte släppa på inflationen, anpassningen fick ske genom fallande huspriser.

"Varför valde de inte att skapa inflation i Japan? Då gäller det att titta på vilka är det som vinner på inflation och vilka som förlorar på inflation. De som vinner på inflation är de som har skulder, och bundna räntor på skulderna. De som förlorar på det är de som har obligationerna. I fallet Japan var det ganska tydligt att de som hade skulderna var i mångt och mycket banker och fastighetsbolag, som man såg lite som 'bovarna i dramat', medan det var japaner generellt, hushållen, som hade obligationerna i stor utsträckning", säger Peter Kaplan.

Att återställa balans genom att skapa inflation i Japan hade därmed inneburit "att ta från hushållen och ge till de 'korrupta' företagen", och det är ingen angenäm uppgift för politiker.

Enligt Peter Kaplans bedömning hade det med andra ord varit möjligt för Japan att undvika deflationsproblemen på 1990-talet om bara viljan hade funnits.

"Man kan nog alltid skapa inflation, men frågan är vad blir kostnaden för inflation? I Japan hade kostnaden för inflation blivit hög, framför allt för hushållen", säger han.

Tittar man däremot på USA, och kanske Storbritannien, nu så är kostnaden för att rätta till obalansen med inflation betydligt lägre.

"Detta för att i USA så ägs obligationerna i stor utsträckning av icke-amerikaner, medan skulderna hålls av amerikaner. Där blir det en transferering från omvärlden till amerikanska hushåll. Så rent fördelningsmässigt blir kostnaden för inflation mindre (än i Japan). Dessutom rättar det till en obalans", säger Peter Kaplan.

Givet detta finns det en större politisk vilja att skapa inflation i USA nu än det fanns i Japan på 1990-talet. Med den kraftiga ekonomiska inbromsningen nu finns det samtidigt en uppenbar risk för deflation, vilket gör det ännu mer attraktivt att göra allt för att skapa inflation, vilket definitivt är mindre förödande för den amerikanska ekonomin än deflation.

"Deflation innebär fallande varupriser, men det är viktigt att understryka att det framför allt innebär fallande tillgångspriser. Återigen, obalansen mellan tillgångspriser och konsumentpriser kommer att rätta till sig, men för att den ska rätta till sig måste tillgångspriserna falla mer än konsumentpriserna", säger Peter Kaplan.

En sådan utveckling skulle innebära en allvarlig systemrisk i nuläget; allt fler hushåll skulle upptäcka att skulderna överstiger husvärdet vilket gör att bankerna kräver ökade amorteringar, något som i sin tur dämpar efterfrågan.

"Så man får en mycket tråkig ekonomisk utveckling, och dessutom får bankerna ännu större problem - staten tvingas gå in med ännu mer pengar för att täcka förlusterna. Det är en väg som jag skulle säga att de är oerhört ovilliga att gå", säger Peter Kaplan

"Dessutom, med deflation tar man pengar från dem som har lånat och ger till dem som har givit lånen, och ingen amerikansk politiker vill ta pengar från amerikanska hushåll och ge till icke-amerikaner. Det här är ingen intern angelägenhet som det var i Japan, här måste man titta på vilka som är vinnarna och vilka som är förlorarna", fortsätter han.

Första prioritet för de amerikanska beslutsfattarna är nu att skydda det finansiella systemet, och då gäller det att undvika fortsatt fallande huspriser. Det är det man inriktar sig på och man kommer sannolikt att vara mycket aktiva även framöver i försöken att stabilisera dessa. Men givet att obalansen kräver att huspriserna faller i relation till konsumentpriserna innebär det att konsumentprisinflationen måste tvingas upp. Det går, men det kräver uppseendeväckande insatser.

Peter Kaplan citerar den Nobelprisade amerikanske ekonomen Paul Krugman, som har konstaterat att det är väldigt svårt att skapa inflation om man har en centralbank med ett trovärdigt inflationsmål. Om inflationen är för låg måste en centralbank med trovärdigt inflationsmål aktivt göra detta mål icke trovärdigt, banken måste agera ansvarslöst.

För att illustrera detta: Om Ben Bernanke lyfter med sin helikopter och kastar ned pengar så innebär förtroendet för Fed ändå ska hålla inflationen på målet att den som plockar upp pengarna inte känner någon brådska att förbruka dem givet det osäkra ekonomiska läget. Därför måste "Helikopter Ben" lyfta flera gånger och kasta ut pengar tills dess att den som tar upp pengarna inte tror att Fed längre bryr sig om inflationsmålet, först då kommer mottagaren att känna att det är bäst att använda pengarna innan de blir mindre värda.

Översatt till Feds verkliga praktik just nu innebär det att de kvantitativa lättnader som nu har inletts knappast kommer att få effekt på en gång, men efter en viss fördröjning finns det skäl att vänta att aktiviteten tar fart, och då finns det också skäl att vänta att inflationen kommer att stiga till en nivå som vi inte har varit vana vid de senaste åren.

"Om man producerar mycket färre varor och har en väldigt hög penningmängd - då finns det en mycket bra utgångspunkt för inflation, framför allt om man inte har stigande tillgångspriser. Stigande tillgångspriser är som en svamp när det gäller att absorbera en hög penningmängd. Det har vi märkt de senast 10-15 åren - trots en hög penningmängd har vi inte fått stigande inflation", säger Peter Kaplan.

Det innebär att Fed måste säkra att den ökade penningmängden ändå inte leder till att husprisbubblan blåses upp på nytt utan just att konsumentprisinflation stiger, för att obalansen ska rättas till.

"Det kommer att leda till att konsumentpriserna stiger relativt snabbt, vi kommer inte att prata 20-30 procent, men kanske 5-15 procent per år som mest under några år, tre fyra år", säger Peter Kaplan.

I Europa, utom möjligen i Storbritannien, kommer troligen inflationsuppgången inte att bli lika kraftig, delvis på grund av att det är svårare för ECB att agera lika aggressivt med kvantitativa lättnader. Men om USA lyckas i sitt uppsåt måste man sannolikt räkna med högre inflation även här.

"Om den övriga världen har inflation är det svårt att stå utanför. Jag tror att vi får se en liknande utveckling i Europa, men i stället för 5-15 procent så kanske det blir 2-8 procent", gissar Peter Kaplan.

I Sverige liknar situationen mer den japanska, oavsett om man väljer att balansera huspriserna med stigande inflation eller med sjunkande huspriser så handlar det främst om interna transfereringar, enligt Peter Kaplan.

"Om man släpper upp inflationen så ger man till sjuttio- och åttiotalisterna (med nyköpta och högbelånade hus) och tar från fyrtiotalisterna. Det kan man ju fundera på om man kommer att godkänna när väljarkåren ser ut som den gör", säger han.

Men även om beslutsfattarna inte aktivt väljer att balansera huspriserna med högre inflation kommer Sverige knappast att kunna isoleras från den högre inflationen i omvärlden.

"Vi kommer få att se en inflation som inte ligger på USA:s höga nivå, men kanske strax under Europa-snittet", säger Peter Kaplan.

En högre inflation i USA, i kombination med en försvagning av USA-dollarn kan också bli ett medel som bidrar till att minska de globala obalanserna efter en period då en allt för stor del av världens produktion har konsumerats i USA.

"Man har under en rad år spenderat mycket mer än man har producerat. Det går inte att göra mycket åt det, det är helt naturligt att det blir en förändring", säger Peter Kaplan.

"Antingen accepterar man en lägre nivå genom inflation (och svagare dollar). Eller så gör man det inte och skapar deflation genom en högre ränta. Och dollarn är fortsatt stark, vilket i grund och botten gör att de ekonomiska problemen blir ännu större, med nedläggningar och systemkriser. Man kommer ändå att få betala det, men på ett mycket mer otrevligt sätt", säger Peter Kaplan.

Naturligtvis är inget av alternativen särskilt lockande, men med en högre inflation kan tillväxten sannolikt bli högre än i alternativet med deflation och hög arbetslöshet.