När Skandias ordförande Lars Otterbeck halade upp sin gamla grå Nokia ur fickan en dag i vintras hade han en känd investmentbanker i luren. Jo, nu när Skandias brittisk-syd­afrikanska ägare Old Mutual hade finansiella problem skulle det kanske gå för sig att köpa loss den nordiska verksamheten i Skandia?

Investmentbankern var inte den ende som ringde. Och frågeställarna vände sig till rätt person. Den då 66-årige Lars Otterbeck, som känns igen på sitt vågiga grå hår och sina stålbågade glasögon, var inte bara ordförande för dotterbolaget Skandia, han satt även med i Old Mutuals styrelse.

– Det var några som hängde på oss och försökte få oss intresserade. De var även på folket i London om andra delar av OM. Man vill gärna rådda när det ser eländigt ut för att ta sig ett litet stycke av köttet, säger han.

Men Lars Otterbeck hävdar att han och Old Mutuals styrelse var kallsinniga till förslagen.

– Eftersom det bara fanns köpare, inte säljare, så fanns det inga förhandlingar eller diskussioner om priset. Jag vet inte vilka de yttersta köparna skulle vara. De som har hört av sig är mellanhänder som vill göra affär, vilka som är i den andra änden har jag inte någon aning om, säger han.

Ryktet säger att det är Skandias svenska ledning eller styrelse som drivit på för en särnotering eller försäljning av den nordiska delen, som utgör runt 10 procent av Old Mutual.

– Nej. Kategoriskt icke. Vi är helt oskyldiga till att ha tagit initiativ till eller medverkat till att sprida rykten. Det där är Kissingermetoden. Man säger till den ena sidan att det finns någon som vill göra affär, sedan säger man till den andra sidan att det finns någon som vill göra affär. Så håller man på tills det blir en affär, säger Lars Otterbeck.

Även Bertil Hult, chef för Old Mutuals Nordendel, en del av det gamla Skandia, förnekar att ledningen jobbat för att få till stånd en strukturaffär.

– Nej, det har vi inte gjort, säger han.

Men självfallet skulle ingen av dem kunna medge det även om det vore sant, såvida de inte hade fått uppdraget från moderbolaget.

Klart är dock att det i vintras fanns de på Skandia som ville att något skulle hända. Det sägs att finländska finanskoncernen Sampo, med Björn Wahlroos i spetsen, var intresserad och att vissa på Skandia ska ha ställt sig positiva. De ansåg att Skandia saknade företagslån och sakförsäkringar och därför skulle passa bra ihop med Sampo. Skandia sålde sitt sakförsäkringsbolag If till Sampo från och med år 1999.

Det var inte första gången rykten parade ihop Skandia och Sampo. Sådana spekulationer förekom bland annat i slutet av 2003 då Skandia var börsnoterat och Sampo var största ägare med 7,4 procent. Då var Björn Wahlroos ordförande i Skandias nomineringskommitté.

En som i vintras vädrade blod var också företagspiraten Christer Gardell vars fond Cevian Capital II sägs ha börjat köpa aktier i Old Mutual under våren. Måndagen den 1 juni i år flaggade Cevian för 4,1 procent av kapitalet. Även Christer Gardell är en gammal storägare och styrelseledamot i Skandia.

Numera är Cevian tredje största ägare i Old Mutual med 5,01 procent, medan den största ägaren, den sydafrikanska pensionsfonden Public Investment Corporation, har 5,82 procent.

Möjligen har Christer Gardell även Lars Otterbecks öra. När Cevian köpte in sig i Volvo för ett par år sedan och Gardell förgäves försökte ta sig in i styrelsen fick han stöd av Lars Otterbeck, som är ordförande i Näringslivets börskommitté. De båda har även suttit tillsammans i Lindex styrelse.

Men vi återkommer till blodvittringen och utbrytningsförsöken i Skandia. Låt oss först titta på vad som hänt med Skandia sedan Old Mutual köpte spar­bolaget.

***

Sydafrikanen

Onsdagen den 22 februari 2006 åkte den långe, gänglige Jim Sutcliffe till Folkets hus genom ett snötäckt Stockholm. När Old Mutuals dåvarande koncernchef klev in på den ovala scenen hade han sin högra hand, finansdirektör Julian Roberts, med sig.

Jim Sutcliffe föddes i Malawi men studerade i Kapstaden för att senare jobba i USA och London. På tu man hand sägs Jim Sutcliffe vara en karismatisk person, men inte på en scen.

När han nu tittade ut över publiken, som bestod av runt 500 personer, ungefär hälften av Skandias anställda i Stockholm, visste han naturligtvis att många såg honom som en inkräktare. Old Mutual hade dagen innan tagit över Sveriges äldsta börsföretag efter ett långdraget, fientligt bud.

Budet hade fått skandalbolaget Skandia – där tidigare direktörer fått bonusar som skenade fritt utan tak och därtill sina hyreslägenheter lyxrenoverade på Skandias bekostnad – att bli en nationalklenod där många propagerade offentligt för att behålla Skandia svenskt.

På Skandias sista stämma dagen innan hade vd Hans-Erik Andersson lämnat bolaget. Han hade företrätt ledningen och en falang inom styrelsen som motarbetat Old Mutuals bud och förespråkat ett alternativ där Skandia skulle fortsätta att stå på egna ben, ”stand alone”-alternativet.

För Jim Sutcliffe var en fiende till affären borta. Pikant nog var dock Hans-­Erik Andersson och Jim Sutcliffe tidigare så pass goda vänner att Sutcliffe redan före budet haft Anderssons nummer i sin mobiltelefon. De båda hade jobbat tillsammans i försäkringsbolaget Prudential i Storbritannien på 1990-talet.

Även om Andersson hade lämnat så fanns hans ledning kvar – en ledning som varit emot budet. Här fanns ekonomidirektören Jan Erik Back, chefsjuristen Jan-Mikael Bexhed, personaldirektör Jennifer Rhule, divisionscheferna Michael Wolf och Nick Poyntz-Wright samt Nordenchefen Gert Engman.

Nu gällde det för Jim Sutcliffe att övertyga alla om hur bra Old Mutual skulle vara för Skandia. Han fick frågor som hur långsiktigt Old Mutual var? Långsiktigt. Huvudkontoret? Det skulle ses över. Personalresor till Sydafrika? Det fanns fördelar med ett globalt företag, till exempel kompetensutveckling och jobbutveckling i andra länder.

Dessutom frågade någon om hur Old Mutual såg på Skandias ideella enhet Idéer för livet som engagerar sig i samhället genom bland annat nattvandrande föräldrar och stöd till tonåringar som hamnat snett. Jodå, Old Mutual hade också ett samhällsengagemang, bland annat hade bolaget stött ANC i kampen mot apartheid.

Old Mutual betyder Gamla Ömsesidiga och grundades 1845, men ombildades till ett vinstdrivande bolag år 1999. Det är världens tredje äldsta försäkringsbolag och är numera huvudnoterat i London med en sidonotering i Johannesburg.

Nå, om samhällsengagemanget förenade fanns det mycket annat som skilde de båda bolagen åt. Det tänkte Jim Sutcliffe ändra på, även om han inte lät påskina det den här dagen på Folkets hus. Han började med att tillsätta vapendragaren Julian Roberts som ny Skandiachef.

***

Britten

Den mustaschprydde engelsmannen Julian Roberts, som gärna klär sig i rosa skjorta, påstås ha varit arkitekten bakom budet. I botten är han aktuarie och jobbet som finansdirektör passade siffernissen utmärkt. Nu skulle han dock leda Skandia och sitta i Stockholm som överrock åt svenskarna.

Den då 48-årige Roberts hade av förklarliga skäl en anglosaxisk världsbild. Och i anglosaxiska länder är det strikt chefshierarki samt ständiga rapporter och kontroller som gäller. I Sverige sägs han ha sett ett bolag som hade för slappa rutiner, för dålig internkontroll och var alldeles för informellt.

Lars Otterbeck bekräftar den bilden:

– Vad Old Mutual framför allt har gjort är att de fört in bättre rutiner, bättre dokumentation, ordning och reda samt systematisk riskanalys. De är betydligt proffsigare än vad gamla Skandia verkar ha varit.

Men alla på Skandia är inte nöjda med det ständiga redovisandet som tynger bolaget.

– Det är för få som ror båten och för många som räknar årtagen. Det gäller många bolag i den här branschen, säger Louise Sander, chef för sälj och marknad på Skandia Företag.

Chefen för Skandia Liv, Bengt-Åke Fagerman, uttrycker sig mer diplomatiskt.

– Vi kom upp på banan snabbare inför de nya regelverk som kommer, säger han.

Dessutom integrerade Jim Sutcliffe snabbt den framgångsrika brittiska delen av Skandia med Old Mutuals förhållandevis lilla brittiska plattform Celestia.

Men i Norden hände inte så mycket. Nordenchefen Gert Engman fick sitta kvar och han jobbade inte särskilt aktivt för att lätta upp den tysta och ängsliga stämningen som de tidigare skandalerna skapat.

Här sägs experter ha slängt på luren när journalister ringt för att skriva om nya regler eller nya produkter. Allt skulle gå via kommunikationsdirektören som påstås ha suttit med stängd dörr.

Kombinationen av en rädsla för journalister och en avnotering från börsen gjorde att Skandia hamnade i relativ medieskugga. Förutom om chefs­avhopp skrevs det inte mycket om vad som hände inuti bolaget. Kanske också för att inte mycket skedde där. En elak tunga säger att det enda bolaget såg av integration med Old Mutual var ett intranät med flikar om Old Mutual och länkar till informationsfilmer med Julian Roberts.

Ett belysande exempel på passiviteten är historien om Skandias logotype.

Skandia hade redan år 2002 arbetat fram en ny varumärkessymbol. Det blå paraplyet följt av ordet Skandia i blått skulle bytas mot Skandia i blått med ett kolon efter, Skandia: Det skulle belysa framtiden, något skulle komma efter kolonet.

Varumärket provades lite i Storbritannien och i Australien. Australiensarna satte den nya loggan på Skandias båt i den farofyllda kappseglingen Sydney–Hobart mellan det australiska fastlandet och ön Tasmanien. Skandiabåten vann och tv-kanalen CNN visade länge i sin nyhetsintroduktion hur den forsade fram genom vattnet – med en logga som officiellt inte existerade.

Gert Engman och andra i Stockholm sägs ha varit rädda för att ett byte skulle se ut som om Skandia försökte tvätta rent varumärket från skandalerna. Inte förrän hösten 2007 byttes loggan och då blev den grön, som är Old Mutuals färg.

– Tiden med Gert Engman var förlorad tid, säger en person med inblick.

Julian Roberts satt dock inte stilla på sin nya post utan tillsatte tre nya personer i ledningsgruppen och tre av Anderssons gamla chefer försvann: Michael Wolf, Jennifer Rhule och Jan-Michael Bexhed. Michael Wolf blev vd för inkassoföretaget Intrum Justitia innan han i mars blev koncernchef för Swedbank. Andra som skulle lämna Skandia var Skandiabankschefen Gunilla Forsmark-Karlsson och finanschefen Jan Erik Back.

Då även Nordenchefen Gert Engman slutade på Skandia den 1 november 2006 tog Julian Roberts själv över som tillförordnad Nordenchef, medan han även var vd för hela Skandia.

Men Julian Roberts tänkte inte vara överrock för skandianerna i eviga tider. När Bertil Hult i augusti 2007 blev vd för Old Mutual i Norden tog han över Julian Roberts hörnrum på sjätte våningen i Skandiahuset på Sveavägen i Stockholm. Julian Roberts flyttade både sig själv och Skandias huvudkontor till London.

***

Svensken

Den långe blonde, slipslöse Bertil Hult har en knuten plastnäve bakom skrivbordet, trycker man på en knapp reser sig långfingret rakt upp. Den före detta vd:n för advokatbyrån Vinge har fått skämtprylen av en av sina två döttrar för att använda om någon går för hårt åt honom på jobbet.

– Jag har aldrig använt den, säger han.

Men han kanske borde ha gjort det. Två personer som Affärsvärlden talat med berättar att Bertil Hult inte har tillräckligt med tid att ägna åt den nordiska verksamheten eftersom Old Mutual konsumerar honom.

Sedan han kom har han haft tre olika chefer, Julian Roberts, Bob Head och Paul Hanratty. Han har kämpat för att hålla god kontakt med dem, uppfylla deras krav och hänga med i internpolitiken i Old Mutual. Något som inte är helt lätt från Stockholm.

Bertil Hult själv klagar dock inte utan slår sig ned i fåtöljhörnan framför skrivbordet. Bordet är nästan helt rensopat, förutom en bildkub med barnbarnen, en trasig lila plastmus och en illgrön spargris där han ska stoppa pengar om han svär.

– När jag kom in hade det börjat lugna ned sig i Skandia efter budstriden. Perioden 2002–2007 hade Skandia fullt upp med att hantera den period som varit (med skandaler och Old Mutuals bud, reds anm.). Det var för lite fokus på marknaden och det är lite grann tappade år, säger han.

Han påpekar dock snabbt att många av Skandias produkter trots allt haft landets bästa avkastning.

Sedan Bertil Hult kom in har han strukturerat om bolaget. Från och med den 1 januari 2009 är Skandia inte längre uppdelat efter de olika produkterna, de traditionella pensionsprodukterna i det ömsidiga bolaget Skandia Liv, fondförsäkringsprodukterna i Skandia Link samt den egna internetbanken, Skandia­banken. I stället gäller affärsområdena Företag och Privat.

– Vi har förflyttat Skandia från att vara en produktleverantör baserad på de olika produktbolagen till att tänka utifrån våra kunder. Vi ska utgå från kunden, inte organisationen, säger han.

Förut kunde Skandia Liv komma med ett erbjudande till kunderna följt av en helt fristående kampanj från Skandiabanken. Banken har dock fortfarande en egen hemsida, så integrationen är inte komplett.

Storleksmässigt har Skandia Liv 270 miljarder under förvaltning, Skandia Link 90 miljarder medan Skandiabanken har 800 000 kunder i Sverige och Norge. Många drar i den lilla stabila banken, men så länge Skandia inte slås ihop med en storbank kan den behövas.

– Skandiabanken är en väsentlig del i vår framtida strategi. Vi har många gånger fått frågan: Är inte banken till salu? säger Bertil Hult.

Bertil Hult har också jobbat med att ombilda Skandia Liv. Nu ägs Skandia Liv av Skandia men bedrivs i ömsesidig form och ska endast se till sina sparares bästa. Därför hamnade bolaget i den absurda situationen att chefen för Skandia Liv, Bengt-Åke Fagerman, som sitter i ett av Skandiahusets andra hörnrum, processat i rätten mot Bertil Hult. Två män som varje dag jobbar på samma adress, i samma hus och ibland dricker kaffe ur samma maskin har i flera års tid varit motståndare i rätten. (Fagerman var visserligen inte vd vid själva stämningen, men har liksom Hult fått ta över skiljedomsprocessen som startade år 2004.)

Skandia Liv stämde sitt moderbolag för att Skandia sålt kapitalförvaltningen, som huvudsakligen bestod av Skandia Livs portfölj, till den norska banken DnB Nor för 3,2 miljarder kronor.

I oktober 2008 kom skiljedomen som konstaterade att det inte var fel av Skandia att sälja kapitalförvaltningsbolaget men att Skandia Liv fått betala ett oskäligt högt pris till DnB Nor för förvaltningen. Skandia dömdes att kompensera försäkringstagarna i Skandia Liv med uppskattningsvis 1,3–1,4 miljarder kronor. Dessutom omförhandlades kontraktet med DnB Nor.

Nu är det hela äntligen ur vägen och Bertil Hult kan börja fundera på en ombildning.

På personalsidan har dock Bertil Hult varit passiv. Till skillnad från den gamla skandianen Michael Wolf, som har tagit in sitt eget gäng, har Bertil Hult behållit Skandias gamla trotjänare. Kanske för att sparbolaget redan haft två hjärnflykter, dels då den skandaldrabbade ledningen fick lämna skeppet, dels då Hans-Erik Anderssons ledningsgrupp försvann.

– Han har varit politiskt korrekt mot tidigare nyckelpersoner, säger en person med inblick.

I hela ledningsgruppen finns endast två externrekryterade personer.

***

Gamarna

På Cevians kontor i det idylliska lilla finanscentret Pfäffikon vid Zürichsjön i Schweiz sitter den 32-årige partnern Martin Oliw. Det var han som räknade på Skandia förra gången det begav sig, sensommaren 2004, fast då var han stationerad på Cevians Stockholmskontor på Engelbrektsgatan nära Stureplan.

Den gången ledde Oliws exceldokument till att Christer Gardell åkte runt med sin blå kanvasportfölj till olika hedgefonder i London och New York för att få stöd för sin attack på Skandia.

Det var Christer Gardell som tillsammans med Skandias dåvarande ordförande Bengt Magnusson och vice ordförande Björn Björnsson fick Skandia i spel på marknaden, vilket ledde till Old Mutuals bud.

Eftersom budet delvis bestod av aktier blev Cevian aktieägare i Old Mutual. Christer Gardell bedyrade att han var långsiktig, men sålde ändå fondens aktier några månader efter att affären gått igenom.

– Old Mutual var ett alldeles för stort bolag för vår första fond. Det gick inte i linje med vad vi sagt till investerare och vi kunde inte hålla posten för länge, säger Martin Oliw.

Enligt Dagens Industri tjänade fonden 1 miljard kronor på försäljningen.

Hur det förhåller sig med Gardells kuskande den här gången förtäljer inte historien.

– Jag tror att Christer lite lagt den taktiken på hyllan nu. Aktivistmodellen fungerar inte så bra i den här marknaden. Finanskrisen har ändrat maktbalansen. Makten har gått ifrån hedgefonderna tillbaka till de industrialister som kan hantera politikerna, säger en person i finansbranschen.

Men Christer Gardells Cevian Capital II är en av de största ägarna i Old Mutual och borde därför ha en del makt. Martin Oliw var dock inte ensam om att se möjligheter när Old Mutual fick problem i finanskrisen, till exempel ökade även sydafrikanska institutioner sitt ägande. Och nyligen köpte det franska försäkringskonglomeratet AXA upp sig till 5,19 procent och blev näst största ägare.

Old Mutuals dåliga sits visade sig bland annat genom att Financial Group Directive-överskottet (FGD), ett mått på hur mycket kapital över ett lagstadgat minimum ett finansiellt bolag har, ­sjönk kraftigt.

Old Mutual har som mål att FGD-överskottet ska ligga i spannet 750 miljoner pund till 1 miljard pund, men i slutet av 2008 hade FGD-överskottet fallit till 700 miljoner pund. Ett tecken på att bolaget var illa ute.

Samtidigt var bolaget inte särskilt integrerat. Old Mutual hade en del i Sydafrika, som försöker expandera även i resten av Afrika och i Asien, en del på den europeiska kontinenten (som är en del av gamla Skandia), en del i Storbritannien (främst gamla Skandia) och en del i Norden (gamla Skandias nordiska del).

Lägg därtill att Old Mutual inte hade någon tydlig huvudägare. Även om syd­afrikanska institutioner, företag och privatpersoner totalt hade runt 40 procent hade den största ägaren cirka 5 procent av bolaget.

Med andra ord drev ett nästan herrelöst, spretigt bolag med stort kapitalbehov omkring på börsen. Inte konstigt att gamarna försökte hugga tänderna i olika lämpliga köttstycken.

Old Mutuals brist på kapital berodde främst på tre saker: En skandal hos Bermudaskontoret, missar i USA och svårigheter att föra ut kapital ur Sydafrika.

När det gällde Bermudas så sålde kontoret där pensionsförsäkringsprodukter runt om i världen via banker. En av produkterna, som främst såldes i Asien, var en fond-i-fond med en mängd derivat. Den lovade en viss avkastning till kunden, men var konstruerad på ett sådant sätt att det inte gick att försäkra bort risken för Old Mutual, göra en så kallad hedge. Kunderna hade med andra ord en avkastningsgaranti men inte bolaget. När börserna i världen föll i fjol var Old Mutual tvunget att självt kompensera kunderna.

I USA drogs flera av Old Mutuals produkter med i subprimekrisen.

Beträffande Sydafrika så har landet en reglerad valutamarknad, liksom Sverige tidigare hade, och företag kan inte täcka förluster i dotterbolag hur som helst.

Old Mutual tjänar mycket av sina pengar i Sydafrika, eftersom det är en mogen marknad. Ett sparbolag har stora kostnader när det tar nya kunder, men tjänar pengar på gamla kunder. Old Mutuals sydafrikanska verksamhet har alltså ett kassaflöde som bolaget har svårt att få ut till dotterbolagen, eftersom utländska transaktioner måste godkännas av centralbanken.

– Även om siffrorna är väldigt bra på en konsoliderad nivå har Old Mutual svårt att skicka runt pengar i sin egen grupp, säger personen i finansbranschen.

Till följd av bolagets ekonomiska problem har aktien rasat. När Old Mutual köpte Skandia stod den i 195,5 pence, ungefär 22,90 kronor med nuvarande kurs, i mars 2009 bottnade den på 30,8 pence. Ett fall på 84 procent.

På grund av det prekära läget försvann Jim Sutcliffe från koncernchefsposten i september i fjol.

Det som såg ut som det perfekta styckningsfallet i vintras ser dock inte lika optimalt ut just nu. Dels har bolagets FGD-överskott återhämtat sig och uppgår, enligt den senaste rapporten, till 1,1 miljarder pund, vilket alltså är över målet. Aktien har gått upp till 108,9 pence och vissa sydafrikanska institutioner har sålt av lite, enligt Old Mutual.

Dels aviserade Old Mutual en omorganisation i våras. Bolaget skulle inte längre vara uppdelat på världsdelar och Skandia hamnade i affärsområdet Långsiktigt sparande. Därmed ska Old Mutuals olika delar integreras mera, vilket skulle försvåra en styckning.

– Det är först i år som vi jobbar mer strukturerat med samarbeten och synergier inom OM, säger Bertil Hult.

Men det finns ändå tecken som talar för en kommande styckning. Trots omorganisationen behålls Norden som en enhet och Lars Otterbeck medger att det skulle gå att bryta loss den delen.

– Visst är det så att man kan göra det. Men det finns en del stordriftsfördelar även i en sådan här verksamhet, när det gäller system, kompetens och marknadsföring mot kunder i många länder, säger han.

Old Mutual har dock inte lyckats leverera de skalfördelar som Jim Sutcliffe målade upp vid tiden för budet på Skandia.

Nu försöker Julian Roberts koncentrera bolaget, bland annat har han sålt Skandias australiensiska verksamhet, stängt kontor i Hongkong och dragit sig ur Ungern, Tjeckien, Portugal och Chile.

– De har börjat vidta en del strukturella åtgärder för att få gruppen lite mindre och mer fokuserad, säger Martin Oliw.

– Old Mutual står vid ett vägval nu. Antingen kan de gå vidare på den vägen som de har påbörjat och bli en global försäkringskoncern, eller också göra tvärtom, sälja av bitarna och koncentrera sig på Afrika, som utanför Sydafrika är en växande marknad, säger personen i finansbranschen.

Därtill skulle en särnotering av den framgångsrika nordiska verksamheten kunna dra in pengar till Old Mutual. Visserligen lyckades Old Mutual nyligen ta in 500 miljoner pund, runt 5,9 miljarder kronor, genom en obligationsemission, vilket visar att bolaget har tillgång till den marknaden. Men bolagets hybridkapital – ett mellanting mellan aktier och företagsobligationer – är fortfarande skakigt och Old Mutual kan behöva pengar.

– I USA har Old Mutuals försäkringsverksamhet i hög grad placerat pengarna i företagsobligationer där kreditrisken har gått upp. De har problem med återfinansieringen av sina lån. Deras hybridkapital handlades väldigt lågt i USA i några månader, vilket gör sannolikheten för en nyemission ganska hög, men det har inte skett än, säger personen i finansbranschen.

– Old Mutual är ett väldigt skuldsatt bolag, testet kommer när de ska omfinansiera skulderna, fortsätter han.

En hake i ett framtida styckningsscenario är att det kan vara svårt för ett sydafrikanskt bolag att göra struktur­affärer eftersom det finns en politisk dimension i landet. Dels kan det komma ett politiskt veto och dels kan de sydafrikanska institutionerna på ägarsidan enas om att blockera en eventuell plan.

Christer Gardell verkar dock inte rädd för det. Martin Oliw bekräftar att Cevian fortfarande har en aktivistprofil.

Så då kan vi vänta oss att det händer något?

– Det får vi se, säger han.