• Skriv ut
• Tipsa en vän

Carnegie gav ut en påkostad jubileumsbok 2003. I "Carnegie - de första 200 åren" återberättas firmans framgångar under två sekler i detalj. Men samtidshistorien från 1990-talet skildras inte, med ett undantag. Den stora obligationsskandalen i Carnegie i Norge 1993 kunde inte gärna förbigås med tystnad. Den orsakade Carnegie förluster på 330 miljoner kronor och tvingade ägaren Nordbanken att rädda företaget. Carnegies dåvarande vd Lars Bertmar var till och med på vippen att hamna inför rätta i Norge.

I övrigt är det som sagt klädsam tystnad som råder om firmans förehavanden på senare tid. För visst har det funnits enorma framgångar att rapportera om. Carnegie och Enskilda har varit fixstjärnorna bland mäklarhusen i Stockholm det senaste decenniet, ständigt på delad förstaplats när kunderna har rankat deras analyskapacitet eller förmåga att genomföra affärer. Och Carnegie har regelmässigt tillhört topptrion när det gäller marknadsandelar i handeln på Stockholmsbörsen.

Men historieskrivarna har också gjort det lättare för sig genom att dra ett streck över nutidshistorien. Därigenom slapp de att redovisa en annan och mindre smickrande sida av Carnegie.
Firman har nämligen ett syndaregister som skulle imponera till och med på en gammal kåkfarare. Affärsvärldens genomgång blev till en hel katalog av stämningar, tvister, polisanmälningar, oklarheter och rena bedrägerier (se nästa sida). Det är tveksamt om de andra större firmorna i Stockholm ens tillsammans har lika många lik i garderoberna.

Hur kunde det bli så? Hur har en av Stockholms mest respekterade firmor kunnat generera så mycket osämja och, faktiskt, ren brottslighet?

Mäklaren

Just i dagarna får en bortglömd skandal i Carnegie ny aktualitet i rättssystemet. Omständigheterna liknar på flera sätt den senaste omskrivna tradingsmällen, och framför allt är det en påminnelse om att larmklockorna har ringt i Carnegie många gånger tidigare.

Den 17 december 2003, mitt i julruschen, briserade en liten bomb i Carnegies flotta kontor intill Operan i Stockholm. En av firmans stjärnmäklare avskedades och polisanmäldes, anklagad för att gjort affärer i halvmiljardklassen utan säkerheter. Dessutom ska han ha sålt ut aktier från Carnegies lager till underpris och realiserat vinster på 29,5 miljoner kronor till sig själv och sina partners.

Mäklaren, som i dag är några och fyrtio, rekryterades till Carnegie 1994. Till en början var han ansvarig för optionsgruppen och senare ingick han i gruppen av institutionsmäklare.

Nästan samtidigt som han började, i januari 1994, öppnade hans gode vän från uppväxttiden i Saltsjöbaden en depå som mäklaren blir ansvarig för. En märklig omständighet är att barndomskamraten inte satte in några pengar eller förde över några aktier till sin depå.

Under tiden fram till december 1994 gjorde mäklaren omfattande aktie- och optionsaffärer i sin kamrats depå. I januari 1995 upprättade barndomskamraten och mäklaren ett kontrakt som gick ut på att alla vinster i depån skulle delas lika. Samtidigt fogades ett nytt namn till härvan. Barndomsvännens pappa med adress i London öppnade en depå. Fullmakten för den hade barndomskamraten. Ytterligare en depå, som tillhör en svensk bosatt i Schweiz, har använts för affärerna.

Mellan åren 1994 och år 2000 använde mäklaren Carnegies kapital för att göra affärer på sammanlagt 441 miljoner kronor, utan att kravet på säkerheter var uppfyllt. Mäklaren ska också ha gjort affärer med Carnegies handelslager av aktier. Det innebär att han sålde aktier som Carnegie ägde billigt till barndomsvännens depå eller köpte dem dyrt därifrån.

Carnegie anmälde mäklaren och ärendet hamnade hos Ekobrottsmyndigheten som inledde en förundersökning. Mäklaren nekade först till att han skulle ha undertecknat ett avtal med sin kamrat. Men han ändrade sig sedan och säger att han skrev på i "fyllan och villan" och att avtalet aldrig användes.

Men i fjol, efter nästan tre år, kom beskedet från vice chefsåklagare Christer Krantz att förundersökningen lades ned, trots att Ekobrottsmyndigheten har påträffat penningtransaktioner på mäklarens eget konto med kopplingar till alla tre depåerna. Uttag och storlek på beloppen ska mer än väl ha motsvarat det avtal som han och hans kamrat upprättade i januari 1995. Även kontraktet mellan mäklaren och hans kamrat hittades. Men enligt åklagaren räckte detta inte för att styrka brott.

Den stämning på 29,5 miljoner kronor som Carnegie lämnade in till Nacka tingsrätt i november 2003 låg vilande så länge brottsutredningen pågick. Men nu har den tagits upp igen. Mäklaren och hans ombud har fram till i dag, onsdag, den 10 oktober, på sig att komma in med information i ärendet.

En intressant omständighet är att i likhet med den senaste skandalen så misslyckades Carnegies egna säkerhetsrutiner även i detta fall att avslöja mäklaren. Enligt uppgifter till Affärsvärlden kom affärerna i stället fram i ljuset sedan rykten gjort Carnegie uppmärksammade på att allt kanske inte stod rätt till med mäklarens affärer.

Historien om den uppfinningsrike mäklaren är, när den läggs bredvid den senaste trandingsmällen och den stora förlusten i Norge, ytterligare ett indicium på att något fattas i Carnegies kultur och säkerhetstänkande. Vad kan det vara? För att förstå det måste vi begrunda firmans historia under de senaste 15-20 åren - den del som inte täcks in av jubileumsboken.

Inspiratören

Fenomenet Carnegie är intimt sammanlänkat med Lars Bertmar, firmans starke man under femton år fram till 2005. Det är en lärd och kultiverad man, docent i företagsekonomi, som inledde sin karriär i det privata näringslivet på Veckans Affärer i början på åttiotalet. Han rekryterades sedan till Handelsbanken Markets där han utmärkte sig. Han pekades ut som en av arkitekterna bakom Fermentas avtal med Volvo och som en av de skyldiga till att Industrivärden blev största ägare i det havererade Reefat-imperiet. Det, tillsammans med några mindre lyckade optionsaffärer, sägs ha lett till att han 1988 flyttade från Handelsbanken till vice vd-posten på Industrivärden. Det var därifrån han 1990 lockades över till Carnegie, som skulle bli basen för Nordbankens investmentbank-verksamhet.

I en intervju i Affärsvärlden så sent som förra året gav Lars Bertmar sin bild av händelserna runt Fermenta. Men 20 år efter Fermenta ger det också ett intressant perspektiv på Carnegies situation i dag.

- Fallet Fermenta visade också hur svårt det kan vara att se det som är i det som synes vara, om det finns ett uppsåt hos aktörer att vilseleda. Vi vill ju alla utgå ifrån att kommunikation mellan människor följer vissa spelregler och koder, så att vi känner oss rimligt säkra i tolkningen av vad de förmedlar, sade han.

Och han tvivlade på att det skulle gå att helt skydda sig mot skandaler som den i Fermenta.

- Visst är det bra att ha ett detaljerat regelsystem för hur kommunikation bör gå till och att det finns kompetenta kontrollsystem, men om någon uppsåtligen önskar vilseleda så är andra parter väldigt utsatta.

Lars Bertmar hade en klar vision när han tog sig an vd-jobbet på Carnegie och det var att den lilla fondkommissionären skulle bli en spelare att räkna med och utgöra navet i Nordbankens investmentbank.

Enligt tidigare medarbetare hade han en speciell ledarstil som kan sammanfattas i beteckningen frihet under ansvar. Den fungerade i den meningen att den fick Carnegie att växa mycket framgångsrikt. Baksidan blev en organisation och en företagskultur som sänkte garden. Anställda som drog in mycket pengar till firman gjorde ett bra jobb. Hur intäkterna genererades blev sekundärt, chefer och ledning förutsatte naturligtvis att pengarna inte förtjänades oärligt. Men med tanke på den historik som finns i finansbranschen var det kanske väl naivt. I synnerhet som Bertmar själv hade sett orent spel på nära håll i Fermenta och varit med om optionsaffärer som gått snett innan han slutade på Handelsbanken Markets.

Han hade också ett subtilt sätt att leda verksamheten som gjorde att det blev som han ville, men utan stora strider och åthävor.

- Han är oerhört skicklig på att argumentera för sin sak och se till att informellt och genom bilaterala överenskommelser få igenom sin strategi. På så sätt behövde inga formella beslut tas och han knöt mycket makt runt sin egen person. Det skapade också olika grupperingar i ledningen, berättar en tidigare medarbetare i Carnegie.

Ledningsgruppsmötena som hölls över en lunch varje vecka innehöll mycket av ryggdunk och beröm. Det var inte alltid nödvändigt att ta formella beslut, Lars Bertmar skötte ändå den delen. Han hyllas också som en person som får saker och ting gjorda. Han spelade en avgörande roll när Nordbanken sålde Carnegie till personalen och brittiska Singer & Friedlander 1994. Det var Lars Bertmar som förhandlade fram de förmånliga villkoren för personalen.

Bertmars första år på vd-posten var relativt smärtfria, men 1993 briserade den tidigare nämnda bomben i Norge. Förlusten på 330 miljoner kronor kunde jämföras med Carnegies resultat på 290 miljoner kronor. Nordbanken i egenskap av ägare fick rycka in. Men det handlade inte bara om pengar. Carnegies kontrollrutiner hade inte fungerat och det ledde till svidande kritik från den norska finansinspektionen.

Under slutet av 1990-talet fördubblades Carnegie i storlek på några år. Mäklarfirman gick från att vara ett bolag med cirka 450 till som mest över 900 anställda. Runt millennieskiftet passerade Carnegie ärkekonkurrenten Enskilda både när det gäller vinst och omsättning.

Lars Bertmar satt också i förarsätet när Carnegie börsnoterades i juni 2001.

Administratören

Det var allmänt väntat att Bertmar skulle lämna vd-posten efter noteringen och därför kom det inte som någon överraskning när det blev offentligt sensommaren 2002 att han skulle övergå till rollen som ordförande. Däremot var hans val av efterträdare en överraskning. Namnen som toppade listan internt var Stig Vilhelmson, chef för Securities, kapitalförvaltningens chef Bertil Hult och Sverigechefen Matti Kinnunen. Men valet föll på Karin Forseke, chef för den internationella verksamheten.

- Det finns flera teorier. Vid den tidpunkten var Fidelity och Singer & Friedlander stora ägare och det kanske var för att tillfredsställa dem som Lars Bertmar tillsatte Karin, som hade ett anglosaxiskt synsätt och en internationell karriär. Man ska inte heller glömma att det var en hel del regelverk på gång och krav på en ökad kontroll fanns för finansiella aktörer. Karin var en utmärkt administratör och duktig på att genomföra de nödvändiga processerna.

Karin Forseke sägs också ha blivit förvånad över valet. Lars Bertmar skulle dock stanna kvar i styrelsen, och att ha Karin som efterträdare borde säkra hans inflytande i Carnegies ledning. Trodde han, möjligen. Karin Forseke var ingen visionär, däremot var hon övertygad om att Carnegies spretiga struktur behövde en översyn och att arbetet i de olika verksamheterna och på de olika marknaderna behövde likformas. En av orsakerna var att få en bättre bedömningsgrund för ersättningar och bonusar och tydliga mål att mäta emot, en annan att få ökad kontroll över hur intäkterna genererades.

Karin Forseke såg framför sig att det framför allt var kapitalförvaltningen som skulle trygga den framtida tillväxten. Investmentbanken med corporate finance och aktiemäkleriet i Securities skulle förstås bidra med bra intäkter men problemet var att vinsterna fluktuerade kraftigt i korrelation med konjunkturen och börsutvecklingen.

Hon delade upp kapitalförvaltningen i affärsområdena Asset Management och Private Banking. Den tidigare affärsområdeschefen Bertil Hult visade sitt missnöje och avgick i samband med omstruktureringen

Karin Forsekes ledarstil var kontroversiell, ansåg somliga. Flera kände sig förbigångna när hon rekryterade personer externt till sin ledningsgrupp. Till exempel anställdes tredje AP-fondens vice vd Niklas Ekvall som chef för Asset Management, och nye chefen för Private Banking blev SEB:s Lars Bjerrek.

- Nu har jag den ultimata ledningsgruppen, sade Karin Forseke då till media, vilket inte var populärt internt.

Karin Forseke genomförde något av en revolution i sitt sätt att leda Carnegie. Investmentbanken gick från att vara en demokratisk, löst sammanhållen organisation med självständiga och starka grupperingar, till att bli en organisation med hårdare central styrning.

- Karin arbetar som man gör på internationella investmentbanker, hon är en administratör - duktig på processer och styr upp verksamheten. Hon är väldigt tydlig och krävande. Hon är en av de hårdaste förhandlare jag någonsin sett, även mot kunder, säger en tidigare medarbetare.

- Lars Bertmar petade aldrig i verksamheterna, vi hade frihet under ansvar. Karin styrde upp via den ansvariga chefen. Hon arbetade mer auktoritärt än vi var vana vid, säger en annan.

- Det blev mer som en bank, mer formellt, sammanfattar en tredje.

Men det passade inte alla och ganska många valde att lämna skeppet. Själv beskrev Karin Forseke det så här i september 2004 för Affärsvärlden:

- Ett krav för framgång är alltid en klar och tydlig strategi och en förutsättning är att alla strävar åt samma håll. Men bakom avhoppen ligger också rent ekonomiska motiv. Många av dem som lämnat firman har gjort analysen att Carnegies kostnader ligger, och inom överskådlig framtid kommer att fortsätta ligga, alldeles för högt. De gör bedömningen att det är omöjligt att dra in tillräckligt stora intäkter för att det ska räcka till den bonusnivå de vill ha.

Det var inte bara missnöje med lönerna eller Karin Forseke som gjorde att många nyckelpersoner slutade åren 2002-2005. Efter börsnoteringen 2001 var personalens aktier låsta, men successivt blev det möjligt att sälja aktier. Det fick säkert en och annan att stanna kvar längre än de skulle ha gjort annars. Samtidigt förbättrades marknaden och andra investmentbanker satsade. Under 2003 förlorade Carnegie en stor del av sin lönsamma tradingavdelning med bland andra Jussi Ax som gick till H&Q. Tradingchefen Nicklas Granath gick till Handelsbanken och samtidigt slutade också Anders Rahm.

Under 2004 försvann Göran Nordström, tidigare chef för den svenska kapitalförvaltningen på Carnegie och hela den höglönsamma pensionsavdelningen hoppade av. Chefen där, Gustaf Rentzhog, fick med sig åtta personer och startade en konkurrerande verksamhet.

Även Carnegies corporate finance verksamhet drabbades av avhopp. Robert Holm, Anders Rodebjer och Peter Dellborg startade eget i HDR & Partners. Från Köpenhamnskontoret köptes Kim Böttkjaer och Oscar Mosgaard över till Kaupthingägda FIH.

Så blev isländska Burdaras storägare och fick en plats i styrelsen vid stämman 2005. Utåt sett var Karin Forseke och Lars Bertmar ett radarpar som stöttade varandra i vått och torrt, inte minst i media. Men inifrån vittrade fasaden successivt. Det var ingen marionett som Lars Bertmar hade tillsatt.

- En tolkning många gjorde var att de isländska huvudägarna skapade turbulens mellan styrelsen och ledningen men det handlade snarare om ett maktspel mellan vd och styrelseordförande. Lars gick på ett ganska märkligt sätt till slut från att vara arbetande styrelseordförande till att bli bara ordförande, säger en person med insyn.

När Lars Bertmar inte fick igenom sin vilja via sin efterträdare Karin Forseke började han kringgå henne, vittnar medarbetarna om. Han sökte stöd hos sina gamla vapendragare och det blev allt tyngre för Karin Forseke att få igenom sina idéer och sin strategi. Det var uppenbarligen ett par tuffa år för båda två. Lars Bertmar hade fortfarande personalens förtroende medan Karin Forseke ruckade på invanda arbetssätt. Men det var inte bara det som låg henne i fatet. Karin Forsekes lön och bonus på totalt 30 miljoner kronor under hennes tre år som vd blev också en nagel i ögat internt.

Våren 2006 blev situationen ohållbar mellan vd och styrelseordförande. Lars Bertmar hade till slut tröttnat och aviserade i början på 2006 sin avgång. Men Karin Forsekes situation i Carnegie var inte heller hållbar i längden. Hon fick inte igenom den strategi och de förändringar som hon ansåg vara nödvändiga för Carnegie, Lars Bertmars avgång ändrade inte hans gamla bundsförvanters inställning. En månad efter Lars Bertmars avgång kastade även Karin Forseke in handduken. Nu blev det kris i Carnegies styrelse, man hade varken ordförande eller vd-kandidat. Strax före bolagsstämman i mars 2006 presenterades långvägaren Stig Vilhelmson som vd för Carnegie och Christer Zetterberg återtog ordförandeklubban. Han hade haft samma uppdrag vid tiden runt börsnoteringen.

Tradern

Styrelsens val av Stig Vilhelmson hälsades med glädje internt. Han var en omtyckt chef. Sedan 1995 hade han varit chef för Carnegies största affärsområde Securities, tidigare var han aktiechef på den svenska marknaden. I synnerhet bland dem som tjänade mycket pengar åt Carnegie var valet välkommet. Med honom ökade fokus ytterligare på lönsamhet.

Stig Vilhelmson beskrivs som asketisk och extremt hårt arbetande. Han var en av dem som vid ett flertal tillfällen gått på kollisionskurs med Karin Forseke och på många sätt var han hennes motsats. Där hon förordade centralisering och likriktning pratade Stig Vilhelmson om att gripa tillfället i flykten och bedriva verksamheten i gerillaform. Raka puckar och enkla slagord var mer hans stil.

- "De ska aldrig veta vad de har att vänta" var en av Stigs deviser. "Är de andra bankerna centralstyrda arméer så ska vi vara gerillakrigförare" var ett annat favorituttryck. Jag vet många med mig som inte direkt tyckte att hans framträdanden till exempel under rekryteringsdagar på Handels riktigt attraherade rätt typ av personer. Jag menar: Carnegie är ett tjänsteföretag och framför allt ska vi väl ha nöjda kunder. Nöjda kunder och gerillakrig? säger en tidigare kollega undrande.

Administration som riskkontroll och kundstöd var i Stig Vilhelmsons värld funktioner som skulle hållas kort. I stället skulle verksamheter och individer som drog in reda pengar belönas. Vilhelmson ansåg att det inte räckte med ordinarie bonusprogram för att premiera rätt individer. De hundra mest värdefulla medarbetarna skulle få delta i ett långsiktigt aktieprogram. Det är väl överflödigt att tillägga att tanken inte var att personer inom backoffice, administration och kundstöd skulle finnas med i den gruppen. Programmet skulle inte heller användas för att premiera anställda inom riskhantering och kontrollfunktioner. Framför allt var det anställda, inom det så kallade 'front office', som genererade pengar som skulle få tilldelning.

- Ett incitamentsprogram skapar inte bedragare eller fuskare. Däremot var det en tydlig signal om vilken typ av individer resten av organisationen skulle se upp till. Man låter den med nummer 121 tråna efter att tillhöra toppskiktet, de som drar in stora pengar till firman. Beskedet om det nya programmet kanske triggar några, men det är tveksamt. Det fick snarare stora delar av personalen att tappa sugen. Hur mycket du själv kommer att anstränga dig så hjälpte det inte om du satt på backoffice. Det är ju en funktion med dökött som bara kostar pengar, säger en person som är kritisk till hur optionsprogrammet lades upp.

Stig Vilhelmson hade en bergfast tro på att trading - alltså när firman handlar med aktier utan slutkund och själv tar förlustrisken - kunde skapa stora återkommande intäkter för Carnegie. Genom en stark vinstutveckling ökade också Securities i betydelse för Carnegies intäkter och Stig Vilhelmsons inflytande över Carnegies strategi. Möjligheterna att handla aktier i Carnegies egen bok utökades explosionsartat under hans överinseende, till en början som chef för Securities och senare som vd.

Enligt Finansinspektionens rapport växte Carnegies tradingportfölj så här:

2003: ca 7,5 miljarder kronor.

2004: ca 15 miljarder kronor.

2005: ca 20 miljarder kronor.

2006: ca 28,7 miljarder kronor.

Det är intressant att ökningen av framför allt volymerna men också riskerna började redan under Karin Forsekes vakt och Lars Bertmars ordförandeskap. Karin Forseke må ha ökat centraliseringen och styrningen men samtidigt flyttade Stig Vilhelmson fram tradingavdelningens positioner. Och varför inte? Securities genererade stora pengar till Carnegie. Men det fick konsekvenser när riskexponeringen ökade i och med att volymerna fyrfaldigades.

Å ena sidan växte tradingen lavinartat. Å andra sidan gjordes inga motsvarande satsningar på backoffice och kontrollfunktioner. Och det trots att banken, som vi har sett, var tvungen att avskeda och stämma en mäklare i november 2003, för överträdelser mot de regler som fanns.

Redan i april 2006 när Stig Vilhelmson just hade tillträtt fick han en liten försmak av vad som skulle komma i fråga om oegentligheter. En mäklare på Carnegie misstänktes för insiderhandel i Telelogic.

- Tyvärr händer det att individer bryter mot våra regler, sade Mats-Olof Ljungkvist, finansdirektör hos Carnegie, till Dagens Industri i samband med åtalet i januari 2007.

Men snart det skulle bli värre, Carnegies egenhandel tog allt större positioner och uppträdde allt mer aggressivt på marknaden. Handlarnas positioner värderades med teoretiska modeller som Black & Schoels. Tradinggruppen använde till exempel egna antaganden om till exempel volatilitet, som enligt uppgift inte var korrekt, för att påverka värdet på sina positioner. Men enligt Carnegies interna regler och kontrollsystem ska de teoretiska värdena stämmas av med marknadsvärden i största möjliga mån varje månadsslut.

För att få minimala avvikelser från sina teoretiska portföljvärden körde handlarna varje månad kurserna i de instrument som fanns i portföljen. På så sätt styrdes marknadspriserna till att passa tradinggruppens egna beräkningar av sina portföljers värde.

- Det är inget märkligt egentligen. Många påverkar marknaden mer eller mindre vid månads- och kvartalssluten för att få ett värde på sina positioner. Men Carnegie var bland de värsta. Ett exempel på tveksamheter är att du kan värdera en option genom att ta snittet mellan köp- och säljkurs om det inte finns något avslut. Men om det är samma handlare bakom köp- och säljbuden bestämmer han själv vilket marknadsvärde optionen ska ha. Och det var mycket andra konstigheter som dök upp på skärmarna också, säger en källa till Affärsvärlden.

Redan årsskiftet 2005/2006 när Karin Forseke fortfarande var vd, ringde börsen till Carnegie om optionshandeln och skickade också en skriftlig förfrågan. Carnegie svarade att allt var i sin ordning. Det fanns inga missförhållanden bakom det som skett. Det teoretiska värdet avvek ju inte från marknadsvärdet. Men på börsens övervakningsenhet hade man bestämt sig. Inför årsslutet 2006 skulle Carnegies optionshandel hårdgranskas för att man skulle se om de misstänkta kursmanipulationerna fortsatte. Och i januari 2007 fick börsens marknadsövervakning sina misstankar bekräftade. Det var något konstigt med Carnegies affärer och de krävde åter en förklaring. Carnegie svarade åter att allting hade gått korrekt till.

Men börsens plötsliga intresse för optionsaffärena skrämde de tre inblandade handlarna. De vågade inte handla på som tidigare. Därmed blev redovisningen av optionsaffärerna, som månad efter månad hade varit fläckfri och aldrig avvikit mer än de maximala 5 miljoner kronor som regelverket tillät, ett minne blott. Marknadens prissättning backade inte upp handlarnas värdering av portföljerna längre, och kom avvikelser i storleksordningen 60 miljoner kronor och senare 100 miljoner kronor vilket fick Carnegies kontrollsystem att reagera.

Börsen tillsatte en utredning beträffande de transaktioner som Carnegie genomfört i optionsaffärer och Carnegie inledde en egen utredning. Den 13 april sade tradingchefen upp sig. Det är oklart om det var för att gå till ett nytt arbete eller för att han visste att situationen snart skulle bli ohållbar.

Någon vecka efter påsk drog Sveriges största insiderhärva i gång och alla fick bekanta sig med Cevianmannen och Nordeamannen i media. Även Carnegie drogs med. En person i Danmark misstänks för att ha deltagit i handeln när denne var anställd på Carnegie.

På Carnegie var läget nu oerhört spänt. Efter genomgång av positionerna som visade förluster på hundratals miljoner drog Stig Vilhelmson slutsatsen att han måste avgå som vd. Men efter en diskussion med styrelsens ordförande Christer Zetterberg ändrade han sig. Det var bara han som kunde reda upp härvan i Carnegie och sitt forna Securities.

När Carnegie så gick ut och berättade om oegentligheterna och förlusterna så drog den cirkus i gång som kulminerade med Finansinspektionens stenhårda kritik häromveckan:

"FI har i sin utredning kunnat konstatera att alla värderingsuppgifter funnits tillgängliga för kontroll i bankens system. Att felaktig värdering har kunnat fortgå under så lång tid beror enligt FI:s uppfattning på att det har funnits allvarliga brister i styrningen och kontrollen av bankens verksamhet. Styrningen har i vissa delar varit motsägelsefull och bankens interna regler har varit ofullständiga. Kontrollfunktionerna har varit väsentligt underdimensionerade i förhållande till verksamhetens omfattning och risk", skrev FI och fortsatte:

"Ansvarsfördelningen mellan olika funktioner har varit otydlig och väsentliga granskningsuppgifter har lagts på funktioner som saknat erforderlig kompetens för uppgiften. Styrelsens uppföljning av riskerna har inte varit tillräckligt kraftfull. Exempelvis synes regelmässiga limitöverträdelser inte ha föranlett relevanta åtgärder. Därtill kommer att banken har brustit i sin redovisning."

Rapporten ledde som bekant till att styrelsen och vd:n fick sparken samt till Karin Forsekes och en statssekreterares avgång från regeringskansliet.

- Självklart var inte det som skedde inom tradingen hos de tre handlarna sanktionerat av Stig. Men det är klart att det ligger på hans ansvar att ha en fungerande kontrollfunktion på plats. Hans största brist är att han är naiv. Han kan inte, och vill inte, tro att det finns människor som medvetet bryter mot gällande regler och lagar, säger en medarbetare.

Kanske kan man tycka att även han borde ha lärt något av historien. Som 32-åring tvingades han lämna jobbet som aktiechef på mäklarfirman Öhman sedan en underordnad spekulerat bort miljonbelopp på otillåtna affärer.

Trots det hade han och Carnegie odlat en kultur som premierade intäkter i första hand och riskanalys i andra hand. Därom vittnar den långa listan över tvister och oegentligheter. Det i kombination med naivitet, underdimensionerad riskhantering och svagt säkerhetstänkande har styrt bolaget ner i den avgrund där det befinner sig i dag.

Flera av Affärsvärldens källor nämner också avsaknaden av starka huvudägare som en bidragande faktor till utvecklingen. Det finns ingen som vill ta ansvar för Carnegies långsiktiga utveckling. Samtidigt har en rad starka tjänstemän spelat en viktigare roll för Carnegie än ägarna.

- Carnegie är ett ägarlöst bolag, redan där fallerar ansvarsfrågan. Ingen vill ta ansvar för Carnegies framtid. Fondbolagen och institutionerna kan sälja i morgon om de vill och om det blir för svårt. Styrelsen kan komma och gå när det blir tufft, vilket ju faktiskt händer nu, säger en uppgiven Carnegieanställd.

Därför är den stora ödesfrågan för Carnegie nu vem som blir ny huvudägare i firman. Flera har pekats ut, några har visat intresse genom att köpa aktier. Men när detta skrivs har ingen ännu klivit fram. Kanske beroende på att det finns en fruktan på marknaden för att det kan finnas ännu fler lik i garderoben.

---

Carnegie i blåsväder. 17 incidenter 1992-2007

Carnegie stäms på 165 milj (Dagens Nyheter 92-03-12)

* Yggdrasils vd Lars Thulin och Malmöläkaren Göran Adielsson stämde Nordbankens dotterbolag Carnegie. De krävde att Carnegie skulle uppfylla åtagandet att teckna och finansiera deras andel av Nobel Industriers nyemission hösten 1991 eller kontant ersätta dem för den skada de hävdade att de drabbats av sedan Carnegie dragit sig ur affären.

Greve Douglas och Carnegie krävs på 100 milj (TT 94-03-25)

* Greve Philip Douglas och Carnegie Fondkommission krävdes på 100 miljoner kronor. Fondkommissionsfirman anklagades för att ha hjälpt greven med en omfattande skalbolagsaffär.

Carnegies mäklare ställs inför rätta (Dagens Industri 95-03-25)

* Den 11 september inleddes domstolsförhandlingarna i Oslo mot den danske obligationshandlaren Jan Illum Christensen, som spekulerade bort uppåt 330 miljoner kronor för Carnegie i Norge.

Varnas efter affärer med brittiska Morgan Grenfell (Dagens Industri 97-05-06)

* Finansinspektionen varnade Carnegie för ett antal affärsupplägg under åren 1994-1996. Enligt finansinspektionens undersökning framkom det att Carnegie medverkat vid affärsupplägg som saknar normala kommersiella och affärsmässiga överväganden.

De släppte in Prosolvia på börsen (Dagens Industri 99-02-19)

* Prosolvia som börsnoterades av Carnegie försattes i konkurrs ett år efter börsnoteringen. En utfrågning hölls i näringsutskottet sedan utskottets ordförande Per Westerberg fått tips "om affärer i Prosolvia av Fermentakaraktär". Alla som hade till uppgift att granska Prosolvia fick varningar inför bolagets börsintroduktion däribland Carnegie.

Carnegie stämda för Prosolviaråd (Dagens Industri 99-05-05)

* Två småsparare stämde Carnegie fondkommission på 217 000 kronor för vårdslöst beteende.

Efter de första avslöjandena om it-bolaget Prosolvia i april 1998 ville de två småspararna sälja sina aktier. Men Carnegies mäklare övertalade kunderna att behålla sina aktier och dessutom köpa optioner.

Domstol fastställer varning till Carnegie (Dagens Industri 99-08-06)

* Carnegie överklagade Finansinspektionens varning för osund handel i Morgan Grenfell-affären till Regeringsrätten. Regeringsrätten fastslog varningen till Carnegie.

Miljonsmäll för Carnegie efter blankningsaffärer (Finanstidningen 99-12-22)

* En mäklare på Carnegie orsakade företaget 15 miljoner i förluster efter misslyckade blankningsaffärer. "Det här handlar om en mäklares oskicklighet. Han inser det olämpliga i sitt förfarande och vilka pengar det har kostat oss. Därför har han själv bestämt sig för att avsluta sin anställning hos oss", sade Carnegies Sverige-vd Matti Kinnunen, som numera är operativ chef i Carnegie.

Carnegie stäms för försvunnen förmögenhet (TT 03-10-31)

* En man i Malmö stämde Carnegie för oskicklig förvaltning av hans förmögenhet. I stämningen hävdas att Carnegie belånade mannens kapital upp till 50 procent.

Mäklare lurade Carnegie (Dagens Industri 03-12-17)

* Carnegie stämde en före detta stjärnmäklare på 29,5 miljoner kronor. Han anklagas för att ha gjort affärer för 441 mkr utan säkerhet och sålt aktier från Carnegies lager till reapris. Mäklaren avskedas. Men senare blir Carnegie stämda av mäklaren på grund av avskedandet.

Aktiemäklare åtalade för insiderbrott (SvD 07-01-05)

* En mäklare i Carnegie åtalas för insiderbrott i blankningsaffärer med Telelogicaktier.

Så fuskade Carnegies mäklare - 100-tals miljoner borta (Privata affärer 07-05-08)

* Carnegies vd Stig Vilhelmson sparkade tradinggruppen sedan de medvetet brutit mot bolagets regler och förskönat resultaten i handeln med optioner.

Carnegiemannens 100-miljonersaffär (DI 07-05-10)

* Carnegiemannen misstänks för olagliga insideraffärer i den större skalan. I samband med budet på Køpenhavns Lufthavne ska han ha gjort aktieköp för närmare 100 miljoner kronor.

Carnegie stämt på 208 miljoner (Dagens Industri 07-06-08)

* Ett schweiziskt riskkapitalbolag som är kund hos Carnegie stämde investmentbanken på 208 miljoner kronor. Carnegie anklagas för att ha tömt kundens depåkonto. Carnegie förnekar anklagelserna. Tre fjärdedelar av aktierna har gått upp i rök. Carnegie ska under första halvan av 2006 ha fört över en aktiepost från ett schweiziskt riskkapitalbolag, Goodwin, till en depå som tillhör den norske entreprenören Jostein Eikeland.

Sparkad handlare stämmer Carnegie (Dagens Industri 07-06-19)

* Carnegie stämdes av den 32-årig handlare som är en av de tre personer på tradingavdelningen som polisanmäldes för bedrägeri och trolöshet mot huvudman i samband med den uppmärksammade optionssvindeln. Han krävde att uppsägningen skulle hävas.

Avskedad stämmer Carnegie (Dagens Industri 07-07-17)

* Mäklarfirman Carnegie stäms av ännu en av sina tidigare handlare, som enligt bolaget varit med om att blåsa upp resultaten med över 600 miljoner kronor. I stämningsansökan hävdas bland annat att risktagandet i Carnegie varit så högt att bolaget i våras tvingades göra stora försäljningar för att få loss kapital till aktieägarnas utdelning.

Polisrazzia mot Carnegies kontor (SvD 07-09-14)

* Carnegie Investment Bank dras in i en ny insiderhärva. Ekobrottsmyndigheten gör en husrannsakan på Carnegies kontor i Stockholm. Dagen innan hade en anställd hämtats till förhör och anhållits misstänkt för grovt insiderbrott i Biacore. Det här är den tredje brottsutredningen mot Carnegie på några månader. Huvudförhandling hölls den 3 oktober.

---

"Transparensen har ökat"

En nollvision i finansbranschen? Det kan bli tufft, men nya EU-direktiv kommer att öka Finansinspektionens insyn i företag som Carnegie. Det säger Anneli Walltott, FI:s enhetschef för tillsyn av kreditinstitut.

Hur mycket av din tid på FI det senaste året har handlat om Carnegie?

- Det har förstås lagts ned väldigt mycket tid på Carnegie. Vi har rutintillsynsåtgärder för alla de bolag vi bevakar, så förutom den här incidenten har vi lagt lika mycket kraft på alla. Men nu är det förstås Carnegie som fått mycket fokus.

Hur fungerar era rutinkontroller?

- Vi har rutinkontroller kvartalsvis där vi går igenom bolagens nyckeltal och övrig information som vi får in. Det handlar om hur stora exponeringar de har, vad de har för kapitaltäckning och så vidare. Det är en rad nyckeltal som kommer in som vi sen analyserar. Det är fokus på siffror, kapitalets innehåll och kvalitet i de olika trancherna.

Vad för slags brister kan man hitta vid dessa kontroller?

- Det rapporteringen syftar till är att det ska finnas en grundläggande kontroll på företagets kapital och olika typer av ekonomiska siffror, och det fungerar väldigt bra. Men man kan inte upptäcka det som nu har uppdagats hos Carnegie. Där handlar det om bristande rutiner och processer i bolaget.

Hur stora är mörkertalen när det gäller brister och brottslighet i finansbranschen?

- Det är väldigt svårt att säga, men vi jobbar för att vi ska kunna upptäcka sådana här saker vid vår tillsyn. Vi har ju 3 700 bolag under vår tillsyn, och vi prioriterar våra resurser därefter. Vår uttalade strategi är att vi först och främst fokuserar på de fyra storbankerna som är centrala för landets finansiella stabilitet. Tillsynen är riskklassificerad, och vi kan inte vara säkra på att det här inte kan hända igen. Men vi jobbar med frågan hela tiden och undersöker på vilket sätt vi kan ligga i framkant och därmed också hjälpa bolagen med vägledning och föreskrifter och så vidare för att de ska vara stabila, sunda och friska. Sen får man ju aldrig glömma styrelsens och ledningens ansvar i de här frågorna.

Hur långt ned bland de 3 700 objekten hamnar företag som Carnegie?

- Inte så långt ned, utan bland de medelstora instituten. Nu har vi också en planerad undersökning hos ett antal banker i den här kategorin. Bland annat ska vi titta på värderingen av deras motsvarigheter till Carnegies produkter. Vi har ett maskineri där vi försöker gå in i de frågor där vi ser frågetecken. Men det tycks alltid finnas kreativa människor som vill begå oegentligheter.

Hur har transparensen utvecklats?

- Min uppfattning är att transparensen har ökat, och där har ny lagstiftning från EU hjälpt till. Informationskraven har ökat, och dessutom har vi ett EU-direktiv på en öppenhetsdatabas som bolagen måste rapportera in data till. Vi jobbar också mycket direkt med bolagen i form av dialoger, och det finns också EU-direktiv och krav på att vi ska publicera våra ställningstaganden på hemsidan. Dessutom har vi genom de nya Mifid-reglerna fått något som heter TRS, ett automatiskt system där bolagen måste rapportera in varenda transaktion som görs. Det är helt enkelt många nya regler som kommer, och de kommer att hjälpa upp det här.

Kan man tänka sig en nollvision för finansbranschen?

- Det låter tufft. Lagar och regler ska ju följas, men om man vill begå brott så är det svårt att förhindra det. Men genom att jobba med bolagen och se till att de har bra kontrollsystem och att ledning och styrelse tar sitt ansvar så förebygger vi så gott vi kan. Det är den vägen vi går.

---

Tradingsmällar - en del av verksamheten

Upphetsningen är förstås stor över de senaste händelserna i Carnegie. Men det är knappast ovanligt att anställda på mäklarfirmor bryter mot reglerna med stora förluster som följd. Internationellt är förstås paradexemplet Nick Leeson, optionsmäklare på Barings Bank i Singapore. Han orsakade förluster på över 11 miljarder vilket ledde till Barings undergång.

En av de största händelserna i Sverige var när mäklaren på Nordbanken genom misslyckade med blankningsaffärer i Nokia år 1999 åsamkade banken förluster på 290 miljoner kronor. Mäklaren frikändes i tingsrätten, men dömdes i hovrätten till rättspsykiatrisk vård.

År 1999 avslöjades att en mäklare på Hagströmer & Qviberg gjort förluster på cirka 50 miljoner genom otillåtna affärer. Mäklaren dömdes till fängelse och skadestånd. Och 2003 dömde Högsta domstolen en optionsmäklare från Alfred Berg till ett års fängelse för brott som begicks i början på 1990-talet. Mäklarens affärer innebar förluster för Alfred Berg på 138 miljoner kronor.

Gemensamt för flesta av dessa handlarskandaler är att uppsåtet inte har varit att försnilla pengar från firmorna, utan att täcka förluster i kundaffärer. När försöken har misslyckats och förlusterna i stället har ökat, har regelbrottet blivit mer långtgående.

Det aktuella fallet i Carnegie skiljer sig från ovanstående i att de utpekade är så kallade traders, handlare som tar positioner med firmans pengar och inte kundmäklare som alltså gör affärer för kunders räkning.

En generell slutsats är att det sannolikt är storleken på förlusten och inte regelbrotten i sig, som har lett till att affärerna har blivit offentliggjorda och nått rättssystemet. Enligt uppgift till Affärsvärlden var det länge vanligt på svenska mäklarfirmor att sopa dylika regelvidriga affärer under mattan genom att kvitta förlusterna mot vinster, kanske med ett diskret avsked eller en indragen bonus som mild bestraffning.

Under många år fanns det också uppfinningsrika metoder att gömma förluster. Den så kallade Sumpen var till exempel ett konto som användes för att hantera borttappade aktiebrev på den tiden då dessa var fysiska papper, enligt ryktet kunde även en och annan dålig affär bokföras där.

Företeelser som slaskkonton, "närstående-bolag och liknande ska dock ha minskat det senaste decenniet åren till följd mer avancerade övervakningssystem för värdepappershandel och möjligheten att spåra affärer etc. Men Carnegieskandalen visar att det fortfarande finns manöverutrymme för traders med litet uppfinningsrikedom.