Sverige har, ur klimatsynpunkt, en speciell ekonomi. Det framgår om man jämför fördelningen av växthusgasutsläppen med resten av världen. Globalt sett svarar energiförsörjningen för största andelen utsläpp, en dryg fjärdedel, i Sverige endast en niondel. Å andra sidan står industrin och transporterna för tillsammans en tredjedel av utsläppen i världen, mot hela två tredjedelar i Sverige.

Den svenska ekonomin är en av de mest klimateffektiva i världen. Svenska stålverk och massa- och pappersbruk släpper ut klart mindre koldioxid per ton än motsvarande industrier i andra länder. Och vår elproduktion är så gott som fri från växthusgasutsläpp eftersom den nästan helt är baserad på vattenkraft, kärnkraft och biobränslen.

Sverige har, av historiska skäl, fått en stor energiintensiv industri på grund av rikliga tillgångar på skog, malm och vattenkraft. I industrin används inte bara el i processerna utan också fossila bränslen. Det gör industrin sårbar om växthusgaserna ska reduceras mycket.

För att exempelvis tillverka stål eller cement uppstår utsläpp av växthusgaser i förädlingsprocessen helt oavsett vilken typ av bränsle som förbrukas.

Stålverket SSAB, med sina anläggningar i Luleå, Oxelösund och Borlänge, är den enskilda industri som släpper ut mest, lika mycket växthusgaser som landets alla lastbilar och bussar tillsammans.

Transportsektorn avviker också från andra länder genom att bilparken både är tyngre och äldre än på andra håll. Utsläppen från transportsektorn, per kilometer, är högre i Sverige än i resten av Europa och har ökat stadigt.

Om Sverige ska skära ned sina utsläpp, från en redan ganska låg nivå, så finns den största potentialen inom just industrin och transportsektorn. Detta blir en utmaning för Sverige eftersom kostnaderna kommer att bli mycket höga för att dra ned utsläppen ytterligare, särskilt i industrin.

Ett betydligt mer kostnadseffektivt alternativ är att reduktionen i ökad utsträckning sker i andra länder och betalas av svenska företag och hushåll via handeln med utsläppsrätter. Men det kräver en annan klimatpolitik, eftersom den nuvarande politiken förutsätter att större delen av åtgärderna sker inom landet.

I Sverige diskuteras ambitiösa mål för att reducera utsläppen av växthusgaser. Det pratas om 30-40 procent år 2020, jämfört med 1990. EU har satt ett 20-procentsmål för samma period men diskuterar en möjlig höjning till 30 procent beroende på hur länder utanför EU agerar.

För energiintensiv industri och energisektorn finns ett europeiskt handelssystem med utsläppsrätter för koldioxid. Ungefär en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser ingår i detta system. För den icke-handlande sektorn, alltså transporter, bostäder, jordbruk och avfall, har EU satt upp delmål som för Sveriges del innebär att utsläppen ska ned med 17 procent 2020, jämfört med 2005.

Konsultfirman McKinsey offentliggör i dagarna en studie, "Möjligheter och kostnader för att reducera växthusgasutsläpp i Sverige", med syftet att skapa ett objektivt faktaunderlag inför de beslut som ska fattas på klimatområdet. Mer än 40 olika företag och organisationer har deltagit. Studien har gjorts på uppdrag av Svenskt Näringsliv och kan uppfattas som en partsinlaga från drabbade näringar.

Studien är dock brett upplagd, omfattar alla delar av samhället och undviker att ge rekommendationer till politikerna. Metoden är densamma som använts både för ett globalt perspektiv och analyser av specifika länder, till exempel USA, Tyskland och Australien. En oberoende referensgrupp med professor Erland Källén, svensk representant i FN:s klimatpanel IPCC, samt nationalekonomerna Björn Carlén och Klas Eklund, har lämnat synpunkter.

McKinsey använder en modell där reduktionsåtgärderna är sorterade i kostnadsordning. Av växthusgaserna står koldioxiden för 80 procent av utsläppen, resten är metan, lustgas och freoner. De brukar räknas om till samma sort, så kallade koldioxidekvivalenter.

Priset för att få släppa ut ett ton koldioxid i den handlade sektorn är för närvarande omkring 20 euro. EU-kommissionen räknar med att marknadspriset för utsläppsrätter kommer att bli 39 euro 2020. McKinsey har valt ett ännu högre pris, 500 kronor (53 euro) per ton koldioxidekvivalenter, för att se vilka reduktioner som blir möjliga.

Studien har utgått från ett referensscenario till 2020 som antar att dagens regelverk gäller, att ekonomin växer 2,2 procent årligen och att anläggningar byts ut när de når sin tekniska livslängd. Då kommer utsläppen av växthusgaser att minska 3 procent till 2020, räknat från 2005.

I studien har sedan 200 tänkbara tekniska åtgärder identifierats som skulle kunna minska utsläppen ytterligare. Fokus har legat på åtgärder som inte kräver någon avgörande förändring i beteende eller levnadsstandard. Då blir resultatet att växthusgaserna 2020 kommer ned med 8 procent i den handlande sektorn och med 11 procent i den icke-handlande sektorn, jämfört med 2005.

Vi ser att det är en bra bit från de mål som politikerna satt upp. I rapporten sägs att det inte räcker med tekniska åtgärder, inte ens upp till kostnaden 2 000 kronor per ton, för att få ned utsläppen i den icke-handlande sektorn så som EU-kommissionen bestämt för Sveriges del. Det krävs förändringar i människors beteende i form av kortare körsträckor med bil, lägre hastigheter på vägarna och minskad konsumtion av nötkött och mjölk, som är producerat i Sverige.

För att nå mer omfattande reduktioner på längre sikt pekar McKinsey ut ett par teknologier som är viktiga för att få ned utsläppen i nyckelsektorerna industri och transporter.

Inom industrisektorn gäller det främst avskiljning och lagring av koldioxid i porösa berglager och uttömda gas- och oljefält. Den tekniken prövas i dag mest för kolkraftverk, men behöver utvecklas också för industrianläggningar, enligt McKinsey.

På transportområdet handlar det i första hand om andra generationens biodrivmedel, det vill säga cellulosaetanol och förgasning av biomassa, samt plug-in hybridbilar och rena elbilar.

_____________________

Hur stora är utsläppen?

Det finns flera sätt att mäta utsläpp av växthusgaser. Vanligast är att bara mäta vad vi släpper ut inom landet. Men varor och tjänster rör sig över gränserna. Och i länder med mycket skog finns en kolsänka, som innebär att skogsmarken binder mer växthusgaser än vad den avger.

Om vi exkluderar utrikesflyg och utrikes sjöfart, som startar i Sverige, var våra utsläpp av växthusgaser 67 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2005. Inkluderar vi den internationella trafiken ökar utsläppen till 76 miljoner ton.

Kolsänkan varierar mycket. Som störst har den varit 33 miljoner ton (1996 och 2000), men när stormen Gudrun fällde skog 2005 blev den bara 4 miljoner ton. Utsläppen 2005 blev därmed 72 miljoner ton, inklusive internationell trafik och kolsänka. Världens totala utsläpp med samma mått var 49 miljarder ton koldioxidekvivalenter. Sveriges andel var alltså knappt 0,2 procent.

Ska vi också beakta att vår konsumtion består av importerade varor, framställda med metoder som ger större utsläpp än om de vore gjorda i Sverige, så kan våra utsläpp av koldioxid vara så höga som 109 miljoner ton, enligt en forskarrapport från KTH.