Den ryske presidenten Vladimir Putins hand vilar tung på gaskranen till Europa, men nu smider kraftbranschen planer på nya naturgasledningar. Kraftbolagen tittar på möjligheten att hämta naturgas från de stora reserverna i Azerbajdzjan, Turkmenistan, Irak och Mellanöstern. De flesta bedömare är överens om att de tre nuvarande korridorerna av gasleveranser till Europa – från Ryssland, Nordafrika och Nordsjön – måste kompletteras med en fjärde korridor från Centralasien. Européernas efterfrågan på naturgas växer samtidigt som den inhemska produktionen minskar.

Nabucco, som ägs av sex olika europeiska kraftbolag (se ruta på sidan 35), planerar att bygga en gasledning från Centralasien.

– Behovet av gas i Europa kommer att öka och leveranserna måste diversifieras. Europa behöver en fjärde korridor av gasleveranser som länkar samman Centralasien och Mellanöstern för Europas behov, säger Nabuccos vd Reinhard Mitschek.

Och Reinhard Mitschek talar inte för döva öron. EU-kommissionen har länge och idogt gett sitt politiska stöd till Nabucco av den enkla anledningen att gasledningen kraftigt skulle minska EU:s beroende av rysk gas.

– EU-kommissionen har hela tiden sagt att Nabucco är den gasledning som uppfyller EU:s strategiska intressen i att öppna den så kallade södra, fjärde korridoren, säger Marlene Holzner, talesperson i energifrågor på EU-kommissionen.

EU-länderna konsumerar varje år 520 miljarder kubikmeter gas, varav nästan 60 procent importeras från marknader utanför EU, merparten från Ryssland. Men det är framför allt utvecklingen de närmaste 20 åren som gör gasfrågan brännhet. Konsumtionen av gas inom EU-länderna beräknas inom 20 år öka till 640 miljarder kubikmeter per år. Samtidigt väntas, som nämnts, gasproduktionen inom EU sjunka. Det kommer att skapa ett behov av att importera totalt 500 miljarder kubik­meter gas per år till EU-länderna.

För EU är Nabucco emellertid inte bara ett kommersiellt viktigt projekt. Gasledningen har i allra högsta grad även en säkerhetspolitisk dimension. Rysslands senaste gaskonflikt med Ukraina vintern 2009 tjänar som ett exempel på de realpolitiska konsekvenserna av beroendet av rysk gas. Konflikten medförde att de ryska gasleveranserna genom Ukraina stoppades vilket påverkade miljoner människor i Centraleuropa, alltmedan EU-ländernas ledare stod maktlösa.

Lösningen för att komma ifrån beroendet av rysk gas är enkel, i alla fall i teorin. Importen av gas till Europa måste diversifieras, något som Nabuccos vd Reinhard Mitschek också är snabb att påpeka.

Ett tänkbart hot mot den önskade diversifieringen är South Stream, ryska Gazproms planer på att dra en gasledning från Ryssland genom Svarta havet via Bulgarien, Serbien och Ungern till Österrike. Men frågetecknen kring South Stream är många och Nabuccos vd säger sig inte vara överdrivet orolig för någon rysk konkurrens.

– South Stream kommer bara att kunna erbjuda rysk gas och är egentligen ingen konkurrent till oss. Dessutom är det mycket som är oklart med planerna kring den gasledningen. Vad jag vet har inte ens någon genomförbarhetsstudie gjorts, säger Reinhard Mitschek.

EU har prioriterat Nabucco eftersom unionen vill komma bort från det ryska gasberoendet. Men projektets planerade totalkostnad på drygt 70 miljarder kronor har gett bränsle till många skeptiker, inte minst i spåren av EU:s skuldkris. Vissa bedömare tror till och med att byggkostnaden kan dra i väg till 110–135 miljarder kronor. Tvivlarna pekar också på andra billigare, lösningar som utnyttjar befintlig infrastruktur och inte är lika kapitalkrävande.

Även EU:s energikommissionär, tysken Günther Oettinger, som är en av Nabuccos ivrigaste förespråkare, har på sistone uttryckt sin oro för projektets stigande kostnader.

– Nabucco är inte billigt och konsortiet måste övertyga sina investerare att lägga upp pengarna för gasledningen, sade han i samband med en energikonferens i Wien i november förra året.

Men Reinhard Mitschek avfärdar kostnadsproblemen.

– Enligt min mening handlar det inte om huruvida något är dyrt eller billigt, det handlar snarare om ifall det är konkurrenskraftigt eller inte, säger han.

Egentligen är dock Nabuccos största problem just nu inte finansieringen eller de stigande kostnaderna. Det är i stället, ironiskt nog, bristen på gas. Hittills har Nabuccogruppen nämligen inte lyckats träffa ett enda bindande avtal om gasleveranser från vare sig Azerbajdzjan, Turkmenistan, Mellanöstern eller Irak.

Just Azerbajdzjan utgör för närvarande nyckeln till Nabuccos överlevnad. Här finns det gigantiska naturgasfältet Shah Deniz som utvinns av ett konsortium bestående av bland annat BP, Statoil och franska Total. Beräkningar visar att den andra fasen av gasfältet, Shah Deniz 2, ska kunna producera 16 miljarder kubikmeter gas per år från 2017. Det är gasvolymer som Nabucco i princip måste ta del av för att överleva såväl kommersiellt som politiskt.

Men konkurrensen om Shah Deniz 2 är stenhård. Upphandlingen om vem som ska få rättigheterna att köpa och transportera gasen från det enorma naturgasfältet innehåller alla element som en stor, komplex internationell upphandling vanligen gör. Enorma kommersiella intressen ska samsas med mäktiga politiska krafter, samtidigt som det ständigt dyker upp nya alternativ och konkurrerande lösningar.

I dagsläget står kampen om Shah Deniz 2 mellan tre olika konkurrenter; TAP (Trans-Adriatic Pipeline), SEEP (South East Europe Pipeline) och Nabucco. Konsortiet som står bakom utvinningen av Shah Deniz 2 genomför upphandlingen i två led. I sommar väger konsortiet SEEP och Nabucco mot varandra. Segraren ställs sedan mot TAP i den slutliga upphandlingen.

SEEP, som alltså är det första hindret att övervinna för Nabuccos del, har dessutom den lilla egenheten att den brittiska oljejätten BP finns med som delägare. Och BP är ju ett av de bolag som utvinner Shah Deniz 2. Föga överraskande har BP redan förordat SEEP som det bästa alternativet. Britterna har dock ännu inte övertygat resterande medlemmar i konsortiet som utvinner Shah Deniz 2, alltså bland annat norska Statoil.

Skulle Nabucco överleva den första ronden i det komplexa upphandlingsspelet väntar TAP i slutronden. Men Nabuccos utsikter till framgång grumlas betydligt av att ytterligare en spelare nyligen dykt upp i kampen om att förse européerna med gas, nämligen Tanap (Trans-Anatolia Pipeline). Det senaste tillskottet i gaskampen ägs av Azerbajdzjans statliga energibolag och turkiska Botas.

Tanap ska använda befintliga gasledningar och är tänkt att löpa 200 mil genom Turkiet till landets gräns mot Bulgarien och EU. Till skillnad från Nabucco har Tanap redan säkrat sitt flöde av gasleveranser och bolaget har bjudit in såväl BP, Total som Statoil att delta i projektet, något som oljetrion ställt sig positiv till.

Tanap har i ett slag förändrat de mest grundläggande förutsättningarna för Nabucco eftersom den fyller behovet av en gasledning till en bråkdel av kostnaden för Nabucco. Just därför har bolagen bakom Nabucco tvingats att tänka om. Och det rejält. Försiktigt har de lanserat tanken på en gasledning med en kraftigt reducerad dragning och kapacitet, Nabucco West.

Den skulle ha en sträckning som motsvarar hälften av Nabuccos ursprungliga 390 mil, med en transportkapacitet som bara skulle vara en bråkdel av originalplanerna på 31 miljarder kubikmeter gas per år. Men Nabucco West, med en planerad sträckning från gränsen Bulgarien–Turkiet till Österrike, skulle till viss del rädda ansiktet på de inblandade bolagen och inte minst beslutsfattarna i EU.

– En mindre gasledning är bättre än ingen gasledning alls för att öppna dörren till den södra korridoren, sade EU:s energikommissionär Günther Oettinger nyligen till Financial Times med anledning av diskussionerna kring Nabucco West.

Det är ett uttalande som säkerligen applåderas friskt av BP. Skulle ursprungsplanerna på Nabucco stanna vid Nabucco West så sitter BP alla gånger med trumf på hand. Med ägarintressen i själva utvinningen av det enorma Shah Deniz 2, i Nabuccos direkta konkurrent SEEP och inte minst i Tanap, har BP garderat sig mot i stort sett alla eventualiteter.

Men om BP är den stora vinnaren, så löper Nabucco alla risker att bli den stora förloraren. Även om den officiella hållningen från Nabucco fortfarande är att ursprungsplanerna är målet, är det inte mycket som talar för att så blir fallet. Till och med bolagen bakom Nabucco (se ruta ovan) har börjat skruva på sig ordentligt.

Exempelvis har det tyska kraftbolaget RWE flera gånger ställt sig positivt till Nabucco West och tanken på att ansluta den till Tanap. Något som skulle innebära långt lägre kostnader för RWE och de andra i Nabucco. En annan av Nabuccos ägare, det österrikiska kraftbolaget OMV, har uttryckt sig ändå rakare:

– Ju mindre jag måste investera, desto gladare blir jag. En kortare Nabuccoledning, som startar i Turkiet, är en helt okej lösning, sade bolagets vd Gerhard Roiss nyligen till nyhetsbyrån Bloomberg.

Men frågan är om Nabucco, eller den kortare Nabucco West, ens kommer att överleva den stundande sommaren. Då väntas alltså bolagen i konsortiet bakom Shah Deniz 2 att i ett första steg besluta om ifall SEEP eller Nabucco ska få rättigheterna att köpa och transportera gasen från det enorma naturgasfältet.

Skulle BP-stödda SEEP gå vinnande ur den striden finns det mycket som talar för att en kombination av Tanap och SEEP kommer att transportera gasen till Europas invånare. Det skulle effektivt förpassa Nabucco till en skrivbordsprodukt och även sänka halmstrået Nabucco West.

Men även om Nabucco inte blir verklighet har projektet agerat blåslampa för konkurrenterna och därmed bidragit till att uppfylla sitt grundsyfte: att bryta Europas beroende av rysk gas.