Händelserna i USA under den senaste tiden är egentligen ganska tragikomiska. En investmentbank med anor från 1850-talet fick kasta in handduken och den amerikanska staten får gå in och agera städgumma efter att rovgiriga finansmän, i jakten på miljonbonusar, tagit för höga risker. Den amerikanska regeringens senaste utspel handlar om stödåtgärder för 700 miljarder dollar!

Beskedet från USA:s finansminister Henry Paulson fick börserna att rusa under de sista handelsdagarna förra veckan. Stockholmsbörsen återhämtade, med en uppgång på över åtta procent under fredagen, det ras som Lehman Brothers ansökan om konkursskydd medförde tidigare under veckan.

Det sägs att varje ideologi bär nyckeln till sitt eget fall inom sig.

USA brukar ses som något av kapitalismens hemland och finansbranschen är dess nav. Att det då är den sektorn som ligger bakom krisen är som sagt tragikomiskt. Särskilt som marknadsekonomins grundfilosofi är att staten inte ska lägga sig i utan att marknaden förväntas sköta sig bäst på egen hand.

I en marknadsekonomi förväntas marknaden själv sanera bort dåliga bolag. Problemet med finansbranschen är att den är navet i ekonomin och att om en aktör går omkull kan problem sprida sig, likt dominobrickor, till andra banker i och med att samtliga aktörer har fordringar på varandra.

Extra paradoxalt är det att det nu införs regleringar mot blankning i USA och Storbritannien. Investmentbankerna har själva haft tradingavdelningar i syftet att dra in pengar genom att utnyttja felprissättningar i marknaden samt ta stora derivatpositioner (även om hedgefonderna agerat ännu tuffare när det gäller blankningsoperationer). När bankerna nu själva hamnar i problem griper staten in och stoppar så kallad "naken blankning" i dessa firmor.

Nåväl, vad innebär då denna miljardaktion från den amerikanska staten? George W. Bush säger att "detta är ett avgörande ögonblick för USA:s ekonomi". Själv säger jag till mina vänner att USA:s tid som stormakt är slut i och med detta. Det är kanske lite väl drastiskt men den här krisen åskådliggör ett problem som USA tampats med ända sedan 1970-talet (med få undantag).

USA har nämligen haft negativ bytesbalans ända sedan dess (och det finns ett samband mellan budget- och bytesbalansen då budgetbalansen är statens finansiella sparande medan bytesbalansen är landets finansiella sparande). Det behöver inte ses som ett marknadsmisslyckande att ha underskott runt fem procent av BNP, men det är åtminstone så att lån förr eller senare måste betalas tillbaka. Är man myopisk och värderar konsumtion idag före konsumtion imorgon kommer det kosta i framtiden. Det är den bistra verklighet alla amerikaner nu får erfara.

Det går inte längre att belåna huset för konsumtion, då fastighetsmarknaden har vänt. Istället måste staten betala för de kostnader överbelåningen av hus har medfört. Det innebär än sämre privatekonomi för amerikaner (då skatterna måste öka, alternativt välfärden sänkas).

Konsumenter står för cirka hälften av ett lands BNP, det är en stor siffra och USA står för en fjärdedel av världsmarknaden. Att amerikanerna nu måste betala tillbaka för den lånade konsumtionsfesten vi sett under, framför allt, 2000-talet kommer med andra ord att påverka hela världen.

De gånger USA haft en positiv bytesbalans sedan 1980-talet är när USA gått igenom recessioner. (I början av 1980-talet, i början av 1990-talet och delvis även 2001).

"Tyvärr pekar det mesta av de empiriska kunskaperna vi har på att det är svårt att få ned underskottet ordentligt utan en amerikansk recession. Risken är betydande – även om jag inte vågar ta gift på det – att det måste gå så", sade Klas Eklund, dåvarande chefekonom på SEB, i en debatt vid Nationalekonomiska Föreningen i Stockholm i november 2004.

Diskussionen går att läsa i Ekonomisk Debatt 2/2005 under rubriken "Den stora obalansen: Hur allvarligt är USAs bytesbalansunderskott?".

Klas Eklund förklarade även att: "Det inte är ovanligt att underskott är ett resultat av stora investeringar. Ett sådant underskott är sällan något problem, eftersom investeringarna ger tillväxt som på sikt lättar skuldbördan. Men under senare år har underskottet framför allt vuxit till följd av stigande konsumtion. De offentliga finanserna har svängt till underskott, samtidigt som investeringarna har fallit."

Och fortsatt: "Visst, investeringar har skett i stor skala i USA, men det är framför allt investeringar i fastigheter – något som hänger samman med extremt låga räntor och en stark stimulans till privat konsumtion. Samtidigt har sparandet fallit. Det syns på flera olika sätt. Hushållssparandet är noll".

Han summerade det hela med: "vi kan svårligen se dagens bytesbalansunderskott som en följd av stora investeringar. Det är en följd av lågt sparande och hög konsumtion. Det är illavarslande".

Nu får USA betala priset för denna lånefest. Och det ser inte heller positivt ut för den amerikanska bostadsmarknaden under den närmaste tiden. Toppen vi såg för ett par år sedan lär inte nås på ett bra tag. Denna byggde på extremt låga räntor, och FED kommer antagligen inte göra samma misstag igen och sänka räntan ner till en procent. Folk måste nu lägga större andel av sin inkomst på att betala av på de lån som staten övertagit.

För att bostadspriserna ska kunna komma upp i samma nivå i USA igen måste penningvärdet urholkas så att priserna nominellt stiger över de gamla toppnivåerna.

Eller som Hans Genberg, professor i Internationell Ekonomi i Géneve, sade under mötet på nationalekonomiska föreningen:

"Varför inte föra en mer inflationistisk penningpolitik både i USA och i Euroland och devalvera skulden på det viset, det vill säga, få ner realvärdet på skulden genom en oförväntad inflation? Det är ungefär vad som händer när dollarn devalveras med 20-30 procent relativt euron."

Den nationalekonomiska debatten om USA:s ekonomiska obalans lär få förnyad kraft i och med den senaste tidens händelser. Det enda som kan sägas med säkerhet är att Henry Paulsons räddningspaket inte erbjuder någon långsiktig lösning.

Hans efterträdare efter presidentvalet i höst blir därför bara ännu en i raden av amerikanska finansministrar som tvingas hantera dilemmat mellan marknadsekonomisk ideologi och en statlig balansräkning med kraftig slagsida.

Frågan är också vilken regering som vågar säga rent ut att grundproblemet är att den amerikanska befolkningen vant sig vid en hög konsumtion baserad på lånade pengar.