Både Sverige och Japan upplevde bankkriser i skarven mellan 1980- och 1990-talen, men hanteringen skilde sig åt dramatiskt. I Sveriges fall sammanföll krisen med en kraftig åtstramning av både finans- och penningpolitik. Men samtidigt var hanteringen av bankernas problem föredömligt snabb och rak. Drygt två år efter krisens utbrott, hade regeringen utfärdat en allmän garanti av bankernas alla åtaganden (förutom dem mot aktieägarna), och ytterligare några månader senare hade en bankstödsnämnd och en bad bank (Securum) inrättats.
Sverige rasade ned i en djup depression, med tre års fallande BNP och en brutal omstrukturering av banksektorn som följd. Men redan 1994 inleddes en gyllene period i svensk ekonomi som faktiskt fortfarande inte har tagit slut.
Japan gick helt andra vägar. Gradvis blev den ekonomiska politiken alltmer expansiv. Men anpassningen och insikten gick långsamt, och när det gäller bankernas problem stoppade man ofta huvudet i sanden. Bankerna fick hålla värdelösa tillgångar kvar i sina balansräkningar, och uppmuntrades dessutom att fortsätta hålla i gång kreditgivningen.
Slutresultatet i Japan var en medioker tillväxt, runt 1 procent per år, flera år med deflation och usla offentliga finanser efter åratal med finanspolitiska stimulanspaket som alla visade sig verkningslösa. Penningpolitiken betecknades som lika verkningslös, den fastnade i vad som kallades för en likviditetsfälla där man nådde noll procent i ränta och inte kunde sänka mer.
Sverige fick mycket beröm för sin krishantering. Bistert på kort sikt, men kraftfullt i det lite längre perspektivet, löd domen. Vi kan nog utgå ifrån att USA:s myndigheter tittat både en och två gånger på både det svenska och japanska exemplet. Det blir i så fall ett slags rundgång. (Om jag inte minns helt fel åkte representanter från Sverige till USA för att studera deras bad bank-lösning, Resolution Trust Company, RTC, i början av 1990-talet).
Domen över Japan var däremot hård, ett förlorat decennium.
Efter de senaste veckornas händelser ser det ut som om USA går Sveriges väg, snarare än Japans. Eller snarare tar det ”bästa” av båda. Den ekonomiska politiken är extremt stimulativ (med negativa korta realräntor, stora skattesänkningar och en svag valuta) samtidigt som man tar kraftfulla tag för att lyfta fram problemen i banksektorn, eller snarare lyfta över dem till den offentliga sektorn.
Även om USA:s regering har fått kritik, har den gått snabbare fram än både Japan och Sverige. I Sverige dröjde det till senhösten 1992 innan en allmän bankgaranti var på plats, alltså nästan två år. I USA har det tagit drygt ett år att ta sig till ett läge där man förstatligat landets största försäkringsbolag (AIG), halva bolånemarknaden (Fannie Mae och Freddie Mac), infört en statsgaranti på penningmarknadsfonder och en stödfond/bad bank som ska köpa (och befria bankerna från) dåliga tillgångar.
Federal Reserve har i en studie hävdat att Japans ekonomiska politik var mer expansiv än vad man kanske vill minnas i dag. Enligt Fed var räntorna betydligt lägre än vad skolboken föreskrev, redan så tidigt som de första åren på 1990-talet. Men den korta realräntan blev inte negativ förrän 1996–97, och det var först då som den verkligt expansiva penningpolitiken tog vid. Den finanspolitiska stimulansen var ungefär lika stor som den USA just genomfört, men den dröjde ett par år in i krisen.
Så USA verkar ha tagit den brutala och snabba vägen när det gäller banksanering, och den lika snabba och brutala vägen när det gäller ekonomisk-politiska stimulanser. Allt gott med andra ord! USA gör helt rätt.
Förra fredagens våldsamma kursuppgång tyder på att marknaden gjorde ungefär den bedömningen. Vi är många som sitter och funderar på om detta var vändpunkten.
Parallellen med Sverige skulle tala för det. Den svenska bankgarantin utfärdades i december 1992. Redan i oktober samma år hade börsen bottnat, och från och med december gick bankaktier bättre än börsen generellt (det sistnämnda är kanske en indikation på att det alltså inte bara var devalveringen den 19 november 1992 som drev börsuppgången). Notera att börsen fortsatte att stiga trots att 1993 var ett avgrundsår för svensk ekonomi med fallande BNP, fallande fastighetspriser och en accelererande bankkris.
Men det är inte säkert att det är så enkelt. Det finns andra reaktioner på marknaden som inte är lika uppmuntrande. En av mest anmärkningsvärda rörelserna den senaste veckan återfinns i skillnaden mellan nominella och reala räntor i USA.
Den visar räntemarknadens så kallade implicita inflationsförväntning har rasat de senaste veckorna. Faktum är att den inte varit så låg sedan 2003. Så glöm bort allt prat om inflation, räntemarknaden börjar bli riktigt rädd för deflation.
Vilket är fullt förståeligt, finanskriser är kraftigt deflationistiska. Men det är också en indikation på att man inte är helt övertygad om att ens de här åtgärderna kan rädda USA från flera års kräftgång när skulderna ska saneras. Inflationsförväntningar på 1,5 procent är ingen stark konjunktursignal.
Det andra frågetecknet rör USA:s kreditvärdighet. De här åtgärderna visar handlingskraft, men en slutnota på 1 000 miljarder dollar motsvarar drygt 7 procent av landets BNP. De värsta pessimisterna talar om en kostnad på 2 000 miljarder. Det är en tung börda även för USA:s offentliga finanser. Ett ”vanligt” land hade utsatts för en massflykt av placerare, som skulle ha sänkt valutan och höjt riskpremie och räntor.
I det amerikanska fallet är det snarare tvärtom. Men man kan ju fundera över hur länge USA kan leva på uppfattningen att den valuta man nu trycker som en tokig för att likvidisera marknaden med, dollarn, är världens tryggaste hamn.
Hela detta jättelika stimulans- och placeringspaket är beroende av att omvärlden vill finansiera det på nuvarande växelkurs eller nuvarande räntenivåer. Historien visar att detta inte alls är givet.
Mattias Sundling
Analyschef på HQ Bank
