Hur kan så många av världens största finansinstitutioner bli konkursfärdiga så snabbt? Trots att spaltmil har skrivits om finanskrisen är frågan inte enkel att svara på.

Svaret har två delar. Den första är räntemarknadens funktionssätt. Den andra är företagens balansräkningar.

Tabellen intill med uppgifter från IMF visar alla krediter som finns i hela det globala finansiella systemet. Totalt fanns det i mars i år skulder på 23 210 miljarder dollar, fördelat ungefär jämnt mellan dels "lån", helt enkelt vanlig utlåning som ligger kvar i bankernas balansräkningar, dels olika former av lån i form av räntebärande värdepapper, som har lyfts ur bankernas balansräkningar. Siffran är nominell, det vill säga den visar storleken på lånet eller obligationen när den gavs ut - inte det marknadspris som kan uppstå senare på andrahandsmarknaden.

Tabellen visar också vilken säkerhetskategori som finns i botten för varje lån. Och här finner vi den första förklaringen till kreditkrisen. Av totalt 23 000 miljarder dollar i krediter är hela 10 000 miljarder, över 40 procent, baserade på bostäder som säkerhet. När bostadspriserna vänder ned, förlorar långivarna pengar. Och eftersom det handlar om världens största skuldmassa så innebär det mycket stora pengar. Det gäller särskilt utlåningen till kunder med låg kreditvärdighet (så kallade subprimekunder). Det kan vi se i den övre tabelldelen och i kolumnen för de förluster som IMF i mars förväntade sig skulle uppstå.

Men om det bara handlat om dessa förluster, så hade knappast någon bank gått omkull. Det stora problemet finns i tabellen under, den som visar värdepappren. De senaste åren har finansföretagen konstruerat en stor mängd bostadsobligationer och, vad som blivit särskilt skadligt, innovativa värdepapper som helt eller delvis baseras på bostadsmarknaden. I tabellen kallas dessa ABS eller ABS/CDO (förkortningar för Asset Backed Securities respektive Collateralized Bond Obligations).

Lägg därtill att en nästan lika stor marknad för kreditderivat har utvecklats. Här handlar det om instrument som i sig inte utgör en kredit. Priset på derivaten styrs i stället av hur priserna på något annat värdepapper utvecklas, bostadsobligationsmarknaden. Det har också vuxit fram en sorts försäkringsprodukter som "försäkrar" allsköns räntepapper mot kursförändringar. Bara marknaden för instrumentet ränteswappar uppgår till 16 000 miljarder dollar, nästan lika mycket som hela världens kreditvolym.

Prisfallet på bostäder startade en kedjereaktion som förstärktes flerfaldigt på andrahandsmarknaden för borelaterade värdepapper. Prisfallet längre ned i "kedjan" speglar därför inte den relativt behärskade prisnedgång som har skett på marknaden för den underliggande tillgången, själva bostäderna.

Priserna på ABS:er, och framför allt ABS CDO-instrument, har kollapsat. I några extremfall har instrumenten till och med blivit värdelösa. Som IMF spår i tabellen väntas 240 miljarder av de utestående 400 miljarderna på ABS/CDO-marknaden vara förlorade i krisen. Och detta handlar alltså i grunden inte om några högriskpapper - åtminstone har de inte sålts och köpts som sådana - utan om obligationer där utgångspunkten har varit att få igen pengarna plus lite ränta.

Av tabellen framgår tydligt att finanssystemet största förluster finns i ABS-instrument hos bankerna. Men hur försätter det försäkringsjättar som AIG och gigantiska banker som Lehman, Merrill Lynch och Morgan Stanley på eller över gränsen till konkurs?

Det framgår av reportaget på sid 20 att Lehman Brothers kollaps berodde på enorma värdefall för bankens tillgångar, främst i olika sorters bostadsrelaterade papper. Lehmans totala förluster på 7,9 miljarder dollar är ändå ganska små i relation till bankens totala tillgångar på över 600 miljarder dollar. Men bolagets eget kapital var bara 27 miljarder dollar, och slutsatsen när andra banker hade granskat Lehman var att mängden tillgångar där värdet var "osäkert" uppgick till hela 88 miljarder dollar. Banken blev helt enkelt insolvent.

Det är normalt att banker har en ganska låg andel eget kapital. Detta för att lejonparten av både tillgångar och skulder i en bank oftast är av stabil natur - fordringar som utlåning till hushåll och företag, samt skulder i form av inlåning (bankkonton) och annan långfristig finansiering. Då behövs inte så stor buffert.

När en så överväldigande del av bankens tillgångar består av fordringar så är det förstås viktigt att dessa tillgångar verkligen ÄR stabila. Därför finns regler som säger att bankerna bara får ha tillgångar som har fått tillräckligt högt kreditbetyg av kreditvärderingsföretagen. Att kreditbetygen har varit otillräckliga, eller rent av direkt vilseledande, är på många sätt kärnan i kreditkrisen. Banker och finansföretag har kunnat köpa riskfyllda högavkastande bostadspapper med höga kreditbetyg för lånade pengar, utan att behöva bygga upp en riskbuffert.

Lehmans problem återfinns i flera av de drabbade bankerna, som Merrill Lynch och Morgan Stanley. Omvärlden trodde att tillgångarna i investmentbankernas balansräkningar var av mycket högre kvalitet än vad som visade sig vara fallet. När priserna på tillgångarna imploderade, trots kreditbetygen, ville ingen låna ut pengar till dem längre. Bankerna hamnade då under dubbel press: oförmåga att finansiera sig på lånesidan och eroderat eget kapital till följd av värdeförlusterna. De enda alternativen har blivit att få hjälp av staten med att lyfta bort de dåliga krediterna. Eller att bli uppköpt av någon med bättre finanser.

Fallet AIG har sin botten i samma problematik, men är något annorlunda. Bakgrunden till AIG:s problem är gigantiska förluster på kreditderivat. AIG har helt enkelt åtagit sig att försäkra krediter som nu till stora delar har blivit värdelösa. Det belopp på 85 miljarder som amerikanska centralbanken tvingas ställa upp med är 7 miljarder högre än AIG:s eget kapital vid halvårsskiftet.

Att krisen har blivit så omfattande beror på att nästan alla banker har varit inblandade i de här marknaderna. Totalt spådde IMF i mars förluster i världens finanssektor på 945 miljarder dollar. Därefter har alla skräckscenarier blivit verklighet, så frågan är om siffran stannar där. Amerikanska centralbanken hade till och med början av september lagt upp 200 miljarder dollar för att rädda bostadsinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, 39 miljarder för utköpet av Bear Stearns, 85 miljarder till AIG och ytterligare 50 miljarder i skydd för penningmarknadsfonder. Totalt 374 miljarder dollar.

I den fond som finansminister Hank Paulson vill inrätta för att köpa upp drabbade fastighetskrediter nämns summan 700 miljarder dollar, alltså utöver de pengar som redan är öronmärkta. Det betyder i så fall en stödaktion på nära 1 100 miljarder dollar. Hittills.

Alla pengar är förstås inte förlorade. Precis som i fallet med Securum och den svenska bankkrisen kan det hända att en hel del går att återvinna. Men de amerikanska skattebetalarna har tagit över risken.

Klicka här för att se en större version av bilden.