Tulpankrisen i Holland på 1600-talet var möjligen den första. Stormen på dagens finansmarknader blir inte den sista. Med ojämna mellanrum drabbas de finansiella marknaderna av omvälvande kriser. Men många kriser som upplevdes som oerhört dramatiska när de utbröt, framstår inte som lika allvarliga med lite perspektiv.

Investors förre vd Claes Dahlbäck, i dag bland annat ordförande i Stora Enso, var trader på Wall Street när oljekrisen slog till 1973 och Dow Jonesindex föll från 1000 till under 600.

– Det var fruktansvärt, det talades om att slutet var nära. Folk sköt sig eller hoppade ut genom fönstren. Men nu, när vi tittar tillbaka är det ett mycket litet hack som knappt syns i börskurvan.

Panikstämningen var inte helt olik dagens. Visserligen blev effekterna av oljekrisen kanske inte så stora som många befarade, men det innebär inte att man ska ta för lätt på rådande finanskris.

– Alla kriser är olika, och det här är en mycket allvarlig kris. Men domedagsstämningen kommer att gå över. Det är ett reningsbad och resultatet blir kanske lite mer reglering än den vi har haft, säger Claes Dahlbäck.

I oljekrisens spår drabbades Sverige av en kostnadskris, när lönerna ökade med 60 procent på två år.

– Ett dussin av börsens större företag var i närheten av konkurs, berättar förvaltarlegenden Mats Guldbrand, som då var mäklare på Handelsbanken.

Bland dessa fanns Boliden, Uddeholm och Stora. Behovet av nytt kapital kunde inte lösas genom nyemissioner eftersom vissa bolags aktiekurser understeg aktiernas nominella värde. I stället fick bolagen ta till knepiga lösningar med bland annat konvertibler.

Den kanske mest kända börskraschen i modern tid utlöstes den 19 oktober 1987, den svarta måndagen, då Dow Jones index föll 23 procent. I Sverige satt stora delar av finanseliten på en välgörenhetskonsert på Hamburger Börs och lyssnade när Liza Minelli sjöng New York, New York samtidigt som Wall Street kollapsade. På den tiden var mobiltelefonerna stora åbäken som för det mesta var fast monterade i bilen. Men någon hade släpat med sig en telefon in på Hamburger Börs och gick runt bland borden och rapporterade hur index rasade 500 punkter.

– Den svenska kapitalmarknaden var väldigt svensk då, avregleringen hade precis börjat. Börsen var stängd och det var räntemarknaden också. Det var bara att titta på. Men det är klart att efter föreställningen var vi många som undrade om vi hade något jobb kvar, minns Mats Guldbrand, då aktiechef på Trygg-Hansa.

Börskraschen hade föregåtts av en explosiv utveckling av börshandeln, där omsättningen på Stockholmsbörsen hade flerfaldigats på några år och det hade upplevts som näst intill omöjligt att förlora pengar på aktier.

Flera faktorer samverkade till att det blev ett drastiskt slut på det. En som ofta nämns är programhandel som innebar att stora volymer av aktier vräktes ut när index passerade vissa punkter.

Den krisen gick relativt snabbt över. Men den skulle följas av nya – och för ekonomin – allvarligare problem. I september 1990 inleddes den kris som kanske har flest likheter med dagens situation, när finansbolaget Nyckeln meddelade att det hade svårt att finansiera sig. Bakgrunden var en asymmetrisk avreglering. Kreditmarknaden hade fått friare tyglar men samtidigt hindrade valutaregleringen placeringar utanför Sverige. Följden blev en kraftigt ökad utlåning och uppblåsta tillgångspriser, inte minst på svenska fastigheter.

– Internationellt sett är den nuvarande krisen större. Men för svenskt vidkommande var krisen i början av 1990-talet mer besvärlig. Det var en omåttlig kreditexpansion i Sverige och dessutom, som en följd av den fasta växelkursen, ett väldigt besvärligt läge för många av industriföretagen. Statsfinanserna var också i ett bedrövligt skick, säger Hans Mertzig, som vann sina sporrar på Carnegie och sedan under många år var framgångsrik förvaltare av KK-stiftelsen. I dag är Hans Mertzig förvaltare åt H&M-ägaren Stefan Persson

Förtroendet för kronan försvagades successivt under krisen och den 19 november 1992 föll kronan.

– Det var oerhört jobbigt. Vi kände lite på samma sätt som nu, att det inte fanns någon botten, eller att den i alla fall inte gick att se. Samtidigt fanns det en kapitalmarknad utanför Sverige som hade resurser. Men ingen kapitalmarknad är större än USA. När den sviktar, som nu, blir det otäckt, säger Mats Guldbrand.

Och precis som nu brast tillliten inte bara till bankerna, utan även bankerna emellan.

– Men jag har aldrig upplevt att bankerna har en sådan misstro mot varandra som nu, säger Mats Guldbrand.

Den svenska bankkrisen tog flera år för att värka ut och följderna på samhällsekonomin blev kännbara. Men börsen och ekonomin repade sig så småningom, inte minst som en följd av devalveringen.

Under 1990-talet inföll flera kriser utomlands. Barings Bank och Lloyd’s of London föll i mitten av decenniet. När den hårt belånade hedgefonden Long Term Capital Management, LTCM, packade ihop i samband med Rysslandskrisen 1998 fick det större effekt. Stockholmsbörsen gick ned 40 procent på tre månader.

– Krisen i LTCM skapade panik. Ingen visste hur stor omfattningen var, eller hur många som hade liknande positioner. Det spekulerades om en nota på flera hundra miljarder kronor, men efter Federal Reserves och amerikanska investmentbankers ingripande stannade den på betydligt mindre belopp, minns Staffan Knafve som har många års erfarenhet bland annat som aktiechef på Nordea Fonder och Robur.

Även när luften gick ur it-bubblan för åtta år sedan, och fick börsen att gå kräftgång i flera år, var det ett specifikt tillgångsslag som pressades.

– Börsnedgångar har ett betydligt mindre genomslag på den allmänna ekonomin i jämförelse med oro på kreditmarknaden, som när den som nu försämrats kraftigt kan få omfattande effekter på övriga tillgångsslag och ekonomin i stort, säger Staffan Knafve.

Mats Guldbrand tror liksom Claes Dahlbäck, att kreditkrisen leder till ökad reglering, som begränsning av bankernas möjlighet att blåsa upp sina balansräkningar eller lägga stora positioner utanför balansräkningarna. Det kan också bli en ökad redovisningsplikt.

– Det finns en risk att det blir tungrott och att finanscheferna kräver ännu högre bonusar som kompensation för risken att straffas om något går fel. Det är ingen tvekan om att bonussystemen har bidragit till krisen. Många av de här bolånen och de komplicerade finansiella produkterna har inte efterfrågats, de har sålts för att aktörerna ska tjäna pengar, säger Mats Guldbrand.

Claes Dahlbäck, som sitter i styrelsen för Goldman Sachs, var nyligen i New York.

– Just nu kan jag säga att det är mer fear än greed som gäller. Till skillnad från för ett år sedan, säger han.