Senaten röstade inatt igenom det reviderade krispaketet och nu är det dags för ny prövning i representanthuset.

När det blev ett nej till krispaketet förra gången hördes bu-rop på Wall Street och bankekonom på bankekonom gick ut och förkastade utfallet. Om inte paketet röstas igenom snart kommer vi få se en depression som på 30-talet, var budskapet från marknaden.

Det är rätt intressant att samma bankmän under alla goda år hyllat marknadsekonomin och föraktat staten samt klagat på att man behöver betala skatt över huvud taget. När det väl blir kris, ropar de på hjälp av just staten. Kräver att staten går in med pengar direkt, och inte heller några småsummor, utan om tusentals miljarder. Dollar!

Amerikanska politiker ställs inför ett stort dilemma. De vet att de måste rädda dessa finansinstitut förr eller senare men vet också att den amerikanska befolkningen, väljarna, inte är särskilt sugna på att betala notan efter att bonusfesten på Wall Street är slut. De ledamöter som röstar för ett förslag vet alltså att deras möjlighet att bli omvalda minskar.

Därför rätt komiskt att finansmän som själva skapat denna kris på grund av att de varit allt för kortsiktiga, och gjort allt för att maximera nästa bonus, helt plötsligt skäller på politiker när de är kortsiktiga och gör allt för att bli omvalda i november (visst försvåras bilden av att Federal Reserves allt för låga räntenivå under 2000-talet, samt George W. Bushs vision om att alla amerikaner skulle äga sin egen bostad, även det bidragit till denna kris).

Hur som helst, det amerikanska representanthusets ledamöter vet att det krävs att staten går in och städar upp för att skapa någon form av förtroende på kreditmarknaden igen. Något som i sin tur är essentiellt för att ha ett väl fungerande samhälle.

Ska man tolka finansmännens uttalanden är alla problem ur världen bara den amerikanska staten går in och sanerar. Förvisso är de värsta problemen ur världen för banker, investmentbanker och finansinstitut, men istället läggs problemen på de amerikanska medborgarna. USA som redan har en statsskuld på cirka 10 000 miljarder dollar (och en årlig BNP runt 14 000 miljarder).

I det nya krispaketet har även en post med skattesänkningar för hushåll och företag på 150,5 miljarder dollar lagts till. Att USA, som årligen går back i budgeten med runt 700 miljarder dollar (5 procent av BNP), har råd med skattesänkningar är svårbegripligt. Förr eller senare måste staten också betala tillbaka på skulderna. (Förvisso kan de öka skulden med två tredjedelar av BNP-ökningen årligen utan att öka skuldbördan).

Makroekonomer brukar tala om Rikardiansk ekvivalens och mena att landets invånare förstår att staten drar på sig större skulder och därmed kommer att spara de pengar som ges till dem. Men långtifrån alla tänker rationellt utan konsumerar så mycket som möjligt direkt.

Amerikanska invånare har milt sagt varit duktigare på att konsumera än att spara och det går att anta att amerikaner även i fortsättningen kommer att spendera utan tanke på morgondagen.

Återigen - förr eller senare måste amerikanerna betala tillbaka på lånen. De amerikanska statsfinanserna ser inte heller ut att bli bättre av att vi är på väg in i en djup ekonomisk svacka. Inköpschefssiffror som inkommit på sistone har inte varit någon vacker läsning.

Man kan undra vad en sanering av USA:s finanser skulle betyda för övriga världen. USA står för cirka en fjärdedel av världsekonomin (och dess konsumenter i sin tur för över 50 procent av USA:s BNP). Det krävs en kraftigt ökad konsumtion från kineser och indier för att täcka över det hålet.

Världskonjukturen och dess framtidsutsikter förbättras inte direkt av att Europa verkligen verkar vara på väg in i finanskrisen och att en rad banker och finansinstitut kontinenten över, bara under den senaste veckan, gått omkull eller förstatligats.

Det verkar onekligen så att priset av de senaste årens kreditexpansion, och följden av en allt för låg räntenivå, blir dyrt när det nu väl vänt. Och då räntorna trots kraftiga stegringar fortfarande är förhållandevis låga är det svårt att, genom räntesänkningar, lätta på trycket.

Att representanthuset förmodas säga ja till krispaketet inom kort förbättrar den akuta krisen. Men den som hoppas på en snabb återgång till en starkare konjunktur tar ut de positiva nyheterna i förskott.