Det gamla polishuset nära Kungsholmstorg i Stockholm har en bunkerliknande
entré. Sedan följer en starkt upplyst stenkorridor, en säkerhetssluss, och
en trång hiss. Därefter en kort promenad förbi tunga ekdörrar. Här är
enheten, eller högkvarteret för att använda polisspråk, för
Stockholmspolisens högsta ledning. Stränga blickar från de 25 männen vars
porträtt hänger på väggarna följer besökarna. Det är de tidigare
polismästarna, det äldsta porträttet är från 1793.
Carin Götblad, länspolismästaren själv, tar emot med ett stort leende. Hon
pekar förtjust ut rummets stuckaturer, "ser ni att det är
fästningstorn!". Klockan är nio och en timme tidigare hade hon
dagens första möte, på polisens ledningscentral.
- Dit går jag på morgonen och får veta vad som hänt i Stockholm, de värsta
brotten det senaste dygnet. I dag har vi som vanligt rån, våldtäkt..., säger
hon.
Carin Götblad har precis utsetts till Årets ledare 2008 av Affärsvärlden,
Catella och Korn Ferry. Utnämningen verkar glädja henne mycket. Kanske för
att mycket av hennes ledarskap och hennes sätt att vara måste anses
kontroversiellt, eller åtminstone ovanligt. Kanske för att vägen in till
hörnrummet via stenkorridorerna inte på något sätt var utstakad.
När du var dagisfröken och satt och lade Bamsepussel under 1980-talet,
tänkte du då: Om några år är jag hög polischef?
- Nej. Med all respekt för pussel ska jag säga att jag inte var den typen av
förskolelärare som lade pussel. Jag var en smula rastlös, en entreprenör
redan på den tiden. Jag organiserade väldigt mycket, på daghemmet och senare
på fritids där jag jobbade. Allt från hopptävlingar med kaniner till kurser
om "ditt eget husdjur". Jag delade in barnen i olika ålderklasser
så de kunde ta hand om varandra och om djuren. Då kunde jag vissa stunder
sitta på kontoret och plugga juridik och så ringde de om det hände
någonting.
Så du smet från jobbet för att plugga?
- Haha! Jag var väldigt bra på att delegera ansvar och ställa krav redan som
förskolelärare, det har jag varit i hela mitt liv. Jag fick barn som väldigt
ung, 18 år, och har varit ensamstående mamma med två barn. Så jag har varit
van vid att göra många saker samtidigt.
Delegerandet har du tagit med dig?
- Javisst! Människor är nästan alltid mycket, mycket klipskare och duktigare
än man tror. Vad som är livsfarligt är chefer som sitter och håller i allt
själva. Jobbar man som jag gör måste man vara väldigt bra på att organisera
och följa upp. Då kan man släppa väldigt mycket. Då blir det inte så långa
beslutsvägar. Så min huvudroll är att sätta ramarna och driva på, se till
att det händer saker.
Och om det inte händer saker?
- Då kan jag ibland engagera mig för mycket. Gå ned på skruv- och mutternivå.
Och säga: "Vad f-n är det här?" Jag har väldigt bra
chefer under mig och deras engagemang får inte slockna. En chef kan vara
extrovert eller introvert - men det som är absolut nödvändigt är att han
eller hon har ett hundraprocentigt engagemang för sin verksamhet.
Hur ska en ledare vara i dagens Sverige?
- Det är väldigt viktigt med ledare som tar ansvar. Jag vill koppla det till
finanskrisen vi har nu och som har skakat om oss alla. Jag är övertygad om
att den leder till att man kräver ett annat ledarskap, ett långsiktigt
ledarskap som tar ansvar.
Då tänker du främst på ett ekonomiskt ansvar, som att ha
kostnadskontroll?
- Ja, och detta hänger förstås ihop med verksamheten. Det krävs ledare som
kan hantera komplexitet, som inte kör på med kortsiktighet. Det kommer inte
medborgarna att acceptera. Därför är jag övertygad att det kan komma något
gott ur den här krisen.
Många privata företag är i kris nu. Många företagsledare får också
mycket kritik. Du har erfarenhet av att leda en organisation i kris. Vad är
ditt råd?
- Det vore förmätet av mig att sitta här och ge råd. Men jag vill nog säga
att det är ett värdebaserat ledarskap som krävs. Jag jobbar väldigt mycket
med ansvarsfrågor, med värderingar och attityder.
Polisväsendet går mot ett besvärande underskott. Polisen spås gå nära
2 miljarder kronor 2010. Du måste vara van vid att vända på varenda krona.
Ditt bästa spartips?
- Det är att involvera medarbetarna innan beslut fattas. Det är nästan alltid
så att de som jobbar i linjen har bra lösningar. För att få fram dem måste
jag som hög chef vara försiktig med att inte bara ta in silad information.
Jag försöker hitta enkla former för detta, utan formalia. Till exempel har
jag medarbetarfrukostar en gång i månaden, fem personer får anmäla sig. Då
förbereder jag ingenting, jag lovar ingenting. Men jag lyssnar: "Berätta
för mig!" Där får jag mycket tips och idéer. Dessutom så jobbar
jag som polis en lördagskväll i månaden, för att känna efter vad som
fungerar och vad som inte fungerar. Då kan jag också fundera över hur
resurserna används.
Vad gör du på ditt pass som vanlig polis?
- Man kan bli gripen på fyllan av mig om man inte ser upp. Jag jobbar som
vanlig polis ute på gatan i åtta- till tiotimmarspass.
Fler ledarskapstips?
- Jag har ganska många sådana där enkla hands on-tips. Som att se till att
människor byter plats. Vid rekrytering ska man inte alltid ta den person som
förväntas. Då händer det saker! Ta en polis, en hundförare, och gör honom
till jämställdhetshandläggare!
- Hihi, inte välja en intellektuellt upplyst kvinna alltså, utan någon som
inte har jobbat med frågan. Det är ju jättekul, för den personen är oftast
inte politiskt korrekt, den har inte alla kunskaper. Men den har nya ögon.
Så då blir det turbulent!
Det där låter lite... busigt. Är ett busigt ledarskap din grej?
- Nej, men man ska inte vara så rädd för konflikter. Jag försöker ibland
använda konflikter som en genväg till engagemang. Man ska gärna sluta med
konsensus men inte ha det från början. Upp med saker till ytan först. För
att nå dit kan man behöva provocera lite ibland. Det har jag gjort många
gånger.
Apropå hundförare. Djur är en stor del i ditt liv. Hästar, marsvin...
Och fångade du någonsin den där gammelråttan?
- Nej, jag tyckte det hade varit taskigt att fånga den. Jag har sett den
några gånger på senare år, men inte i år.
Carin Götblad fäste sig för flera år sedan vid en speciell råtta som hon
följt genom åren och försökt fånga med burfällor, bland annat i
Observatorielunden. Favoritråttan, som hon kallar Gammelråttan, har en
vacker grå päls, haltar lätt och gillar att äta smulor vid utecaféer,
beskriver hon.
Du spanar fortfarande efter Gammelråttan?
- Ja... Jag vill inte gärna gå in på det där för mycket. Men jag läste en bra
bok i somras, om råttor i New York. Väldigt intressant. Snart åker jag till
New York för att träffa polischefen och se hur de jobbar i praktiken. Då
blir jag väldigt frestad att åka till några adresser som beskrivs i boken.
Mitt råttintresse börjar nu sprida sig så det får internationella
dimensioner. Jag tycker jag har koll på råttorna i
Sverige nu...
Vad är det viktigaste för dig som ledare?
- Oj. Det är så många saker. Det är att hela tiden försöka stimulera till
engagemang och kreativitet. Utan det så blir det inte resultat.
- Och så är vi kringgärdade av rättsregler som gör att rutorna för vårt
agerande ibland blir ganska trånga. I gamla hierarkiska system, som polisen
och militären, är det viktigt att man inte skapar små rutor i kulturen också
och därmed begränsar utrymmet ännu mer. Därför jobbar jag med att förändra
kulturen, att ge människor mycket mer personligt ansvar, att stödja nya sätt
att tänka, att tänka lite tvärtom. Jag arbetar med att trycka
ned ansvar, försöka vidga de här rutorna.
Hur då?
- Vi har många progressiva utbildningssatsningar inom Stockholmspolisen. Till
exempel polisens volontärer. Det finns ingen sådan tradition att polisen ska
ha volontärer och det tog ganska lång tid att bygga upp.
- Ett annat exempel är vår ungdomsverksamhet. Sedan tre år träffar jag
regelbundet 30 ungdomar från våra mest utsatta förorter. De ger mig tips och
idéer om hur polisen ska jobba och framför allt inte jobba.
Vad säger de?
- Första gången sade alla att de hatade polisen. Det kändes lite deppigt när
unge nummer 30 sade det, det måste jag säga. Är det någon här som känner en
polis? frågade jag. Det var det inte. Då upptäckte jag att vi inte hade
stationer där. Det var inte så svårt att räkna ut att vi behövde vara där.
På ett år öppnade vi 15 poliskontor i våra mest utsatta områden. Och väldigt
fort så gick det där med polishatet över. Det är den satsning som jag är
mest stolt över.
80 procent av fängelsestraffade ungdomar begår brott igen. Det måste
kännas tröstlöst.
- Nej då. Det känns inte tröstlöst. Men man måste inse att det gäller att
förebygga. Jag är stolt över mitt första beslut här i Stockholm. Nämligen
att mina chefer skulle skapa samråd med de högsta beslutsfattarna ute i
kommunerna, så att man krokar i varandra. Det är ingen mening att vi gör
insatser mot exempelvis narkotika om inte landstingen och socialtjänsterna
också gör det, så att sakerna hänger ihop. Man måste jobba tvärsektoriellt.
Det har varit konflikter runt dig också. Inte minst vad gäller
arbetslivsvatalet ATA. För tre veckor sedan demonstrerade 2 000 av dina
poliser utanför ditt arbetsrum, iförda t-shirtar med trycket (H)ATA. Hur
kändes det?
- Först vill jag säga att vi är under pågående förhandling. Är man chef så
driver man förändring och då måste man också hantera kraftigt motstånd. Här
handlar det om ett kollektivavtal som är slutet centralt. Och då är det så
att oavsett vad man tycker om avtalet så har jag ett ansvar att genomföra
det.
Vad är ditt roligaste minne som chef?
- Oj, det finns väldigt många. När jag var ung, ny chef och jobbade i Dalarna
eller Norrland med någon insats, det kunde vara grova rån, så var det
förstås väldigt spännande. Nu kan det handla om att hitta de goda exemplen
och sprida dem. När jag var yngre som chef jobbade jag mycket med att hejda
och bekämpa de personer som kastade grus i maskineriet. Det gör jag inte
längre. Dem har inte jag tid med längre.
Vad är ditt jobbigaste chefsminne?
- Åh, det finns jättemånga. Jag skulle vilja säga så här ungefär, att om man
inte har motgångar då är det ett tecken på att man inte är särskilt modig.
När jag intervjuar höga chefer frågar jag efter deras största motgångar. Kan
de då inte berätta något beror det antingen på att de inte driver
verksamheten som jag vill, eller så låter de någon annan ta de jobbiga
besluten.
Så vad skulle du själv svara?
- Mediedrev - helt outstanding. Källkristisk granskning är någonting som är
utrotningshotat i journalistkåren i dag. Ibland är knappt en stavelse sann,
men man är hopplöst förlorad som två på "sanningen".
- Och demonstrationen som du nämnde, det kändes naturligtvis inte bra. Vi
måste ju kunna ha en dialog om saker som är kontroversiella. Även om man
tycker att motparten har fel, så kan man alltid rannsaka sig själv: Det där
hade jag kunnat göra skickligare!
Utifrån sett måste den största krisen i Carin Götblads yrkesliv, vara en
mycket uppmärksammad polisoperation på Gotland år 2000. En mycket schematisk
sammanfattning: Med hjälp av poliser från Skåne och Stockholm, och en
informatör, ska en narkotikasäljare ha lockats till Visby. Efter det riggade
tillslaget har inblandade poliser från en del håll anklagats för att ha
mörkat omständigheterna. Länspolismästare på Gotland var Carin Götblad.
Huruvida hon godkänt operationen har tagits upp när ärendet utretts i olika
sammanhang. Huvudmisstänkt var före detta kriminalkommissarien Olle
Liljegren vid länskriminalen i Stockholm, som sagt sig leda flera
informatörer mellan 2000 och 2003, utan insyn från åklagare eller domstol.
Polisens hemliga informatör "Pia" har i media beskrivit hur
han instruerats att spela narkotikahandlare. Hundratals artiklar har
skrivits om Gotlandsaffären och nyligen utkom två böcker där den påstådda
härvan berörs. Båda gör gällande att Carin Götblads och andra
polischefersansvar inte är tillräckligt utrett.
Vad lärde du dig av Gotlandsaffären?
- Att vara mer misstänksam. Man blir ju lurad som chef. Det var en polis som
numera fått sparken som lurade mig. Som chef med erfarenhet så blir man mer
misstänksam.
Du blev anklagad för att ha känt till det här.
- Ja, men det har jag naturligtvis inte godkänt.
Du är friad från misstankar. Men har affären ändå påverkat dina
karriärmöjligheter?
- Jag är inte "friad från misstankar", eftersom åklagarna
aldrig har riktat några misstankar mot mig. Om det påverkat min karriär får
du fråga andra om. Jag hoppas inte det. Sådana här historier tuggas gärna om
och om i media. Jag har bara en agenda. Jag har aldrig varit misstänkt för
brott. Som polis kan man inte alltid berätta allt men man får aldrig, aldrig
ljuga. Man får bara ha en agenda. Då sover man gott om natten och det gör
jag.
Har du begått brott?
- Ja, det har jag säkert som ung. Jag har en gång som ung snattat tuggummi.
Men då gick jag tillbaka och talade om det.
Hur ser du på statistiken över uppklarade brott?
- Den är naturligtvis ett bekymmer. I vårt samhälle har man inte kontroll
över individen som tidigare. Därför behöver polisen andra verktyg. Vi måste
kunna ha olika typer av spaning, även undercover-verksamhet trots att det är
väldigt känsligt. Det finns fullkomligt hänsynslösa människor och grova
kriminella grupperingar.
Om två år, i vilken riktning har brottsstatistiken gått då?
- Man kan inte ta det rakt över, men jag är ganska säker på att
uppklarningsstatistiken ökar när det gäller vissa brott, som våldsbrott.
Har det någon betydelse för polisen i Stockholm att det är en kvinna
som är chef?
- Det tror jag absolut. Jag jobbar väldigt hårt för att få fram flera
kvinnliga chefer. Jag försöker få in kvinnor på typiskt manliga positioner,
för då får man nytänkande. Som insatschefer, kommenderingschefer, typiska så
kallade machofunktioner. Jag försöker också få in män på typiskt kvinnliga
poster, det går lite trögare men jag ger mig inte. Männen ska in på de så
kallade mjuka områdena som ju är hårdvara i dag, hr, jämställdhet etc.
På vilket sätt skulle fler kvinnliga chefer göra polisen bättre?
- Till exempel i samband med att vi ska gripa en farlig person, tar vi in
både en man och en kvinna som förhandlare och löser de allra flesta sådana
situationer utan våld. För tio år sedan så kastade vi in tårgas i stället.
Bra förhandling är inte bara en kvinnlig egenskap, men kanske lite
vanligare.
Det brukar vara svårt att öka antalet kvinnliga chefer.
- Vi i Stockholms län har flest kvinnliga polischefer i landet och det har
ökat kraftigt under mitt chefsskap. I ett projekt nyrekryterar vi bland
kvinnor 45 plus.
- Men livet är inte rättvist så jag försöker säga till mina kvinnor att "ha
lite olika saker som du kan tänka dig att arbeta med". Då blir det
ju inte någon katastrof om man inte får det där jobbet som man suktar efter.
Jag har alltid haft fem, sex olika saker som jag skulle tycka var kul.
Vad är det för alternativa planer?
- För länge sedan var en alternativ plan att vara hemmafru, men det var
tyvärr ingen man som ville ha mig till det. Jag tycker det är väldigt kul
med hemmabestyr, som att baka, fostra barn och föda upp marsvin och så.
Det här tycker jag låter lite speciellt. Du är ju landets näst högsta
polischef med 7 000 medarbetare under dig.
- Ja, men min styrka skulle jag vilja säga är att jag har jobbat i väldigt
olika verksamheter. Då ser man med nya ögon på gamla problem, då behöver man
inte ta in någon dyr konsult.
Har du haft dåliga chefer själv, som fått dig att tänka att så ska jag
inte göra?
- Ja, oh ja. Jag brukar tänka att det är jättebra att jobba nära en stark
chef.
- Man ser det som går bra och tänker: just så där kan jag göra. Eller om det
är saker som inte går så bra så lär man sig lika mycket av det.
Vad är det som inte går så bra?
- En sak som jag sett är bristen på förankring. Det går inte att stänga in
sig och sen komma ut och säga att så här gör vi och köra på. Man måste
lyssna in först. Det är faktiskt inte så att man brister i auktoritet då,
utan man får större respekt.
Hur är det när du går på fest, klagar folk på polisen? "När
jag anmälde det här brottet så hände ingenting."
- Faktiskt inte så ofta. Men om det händer så följer jag alltid upp det.
Så man ska gå på fest med dig alltså?
- Nej, att följa upp saker är inte gräddfil, det gör vi alltid. Jag får ofta
höra uppskattande berättelser om polisens arbete när jag träffar folk
utanför jobbet. Då blir jag jätteglad.
________________________________________________________
Gillar djur och natur
Ålder: 52.
Karriär: I unga år arbetade Carin Götblad som förskolelärare och
fritidspedagog under flera år. Vid 32 års ålder tog hon juristexamen och
arbetade sedan som bland annat chefsjurist vid Statens Institutionsstyrelse
och Ungdomsstyrelsen. Hon har även arbetat i domstol och åklagarväsendet
samt varit länspolismästare på Gotland och Värmland tidigare.
Länspolismästare för Stockholm sedan 2003 samt (för andra gången) för
Gotland sedan 1 september i år.
Intressen: Djur, främst hästar, musik och litteratur.
Familj: Sambo, barn och barnbarn.
__________________________________________________________
Juryns motivering
"Genom ett kreativt, målmedvetet och starkt personligt ledarskap har
pristagaren förändrat och förnyat en stor och traditionstyngd organisation.
Resultatet är effektiviseringar, stärkt intern moral och höjt anseende för
myndigheten."'
___________________________________________________________
Juryn
Claes Dahlbäck, ordförande Stora Enso (juryns ordförande).
Agneta Dreber, vd Livsmedelsföretagen.
Christer Karlsson, professor Handelshögskolan i Köpenhamn.
Hans Larsson, ordförande SHB.
Carl-Henric Svanberg, koncernchef Ericsson.
Elise Sandström, partner Korn/Ferry International.
Jon Åsberg, chefredaktör Affärsvärlden.
Gunnar Rylander, ordförande Catella.
___________________________________________________________
Kriterier för Årets ledare
1. Ledaren ska ha visat förmåga att få organisationen och medarbetarna med
sig i en strategisk förändring.
2. Ledaren ska ha omfattande erfarenhet av att arbeta med och genom
medarbetare.
3. Ledaren ska ha etablerat ledarskap och ledningsprocesser i organisationen
och bland medarbetarna.
4. Ledarinsatsen ska ha lett till påvisbara förbättringar, både när det
gäller resultat och utveckling, avveckling och/eller förnyelse av
verksamheten.
5. Ledarinsatsen bör ha utförts under olika förutsättningar, alltså både i
framgång och under osäkerhet och i motgång.
6. Ledaren ska ha visat förmåga att situationsanspassa ledarskapet.
7. Ledarinsatsen ska ha bestående betydelse och ska således inte bedömas
endast efter enstaka förändringsinsatser.
8. Ledaren ska inte bara vara en ledare utan också manager.
